Namnet spanska sjukan var ett resultat av krigscensuren under första världskriget. Det gällde att dölja att de egna soldaterna låg lamslagna och döende av influensan. I Spanien fanns ingen krigscensur och när medierna rapporterade om farsoten döptes den snabbt till ”spanska sjukan”.

1998 grävde den svenskättade patologen Johan Hultin i Alaskas permafrost. Där kunde han hos en kvinna som 1918 dött i spanska sjukan hitta välbehållna virus från lungvävnaden. Samtidigt lyckades ett forskarlag i USA hitta virus i arkiverade prover från två soldater som dött samtidigt. År 2005 publicerade forskarna de sista sekvenserna av virusets genkarta. Virusets hölje visade sig vara av typ A och ytgenerna av typ H1N1, som bekräftade att det var en fågelinfluensa, men ursprunget till dess gensekvens är fortfarande höljt i dunkel. 1918 års virus hade ”återuppväckts” från de döda och i experiment på möss har det visat sig vara 100 gånger så dödligt som sedvanliga epidemivirus. När man jämför de kliniska förloppen och smittoegenskaperna hos influensorna 1889, 1918, 1957 och 1968 blir det tydligt att spanska sjukan var annorlunda och speciellt allvarlig. Pandemin 1918-1920 var den mest förödande av alla. I hela världen dog kanske 50 miljoner (siffran är osäker och uppskattningar varierar mellan 30 miljoner och 100 miljoner). 500 miljoner infekterades, det vill säga närmare en tredjedel av jordens befolkning. Spanskan blev en av de allvarligaste infektionssjukdomar som drabbat världen sedan digerdöden på 1300-talet. I Sverige dog drygt 34 000, i Finland mer än 30 000 (varav många ”röda” i fånglägren efter inbördeskriget 1918), i Norge och Danmark dog 14 000 i vartdera landet .

Spridningen skedde explosionsartat och kom i tre olika influensavågor. Den första började i mars–april 1918. I augusti kom den våldsamma och förödande andra vågen med ovanligt hög dödlighet i åldersgruppen 16-35 år. En ovanlig tidpunkt på året för en influensaepidemi. I början av 1919 tog pandemin ny fart i en tredje våg och återigen drabbades åldrarna 16–35 år mest. Alla tre uppstod inom cirka ett år.

De flesta avled på grund av bakteriell lunginflammation som tog fart då viruseffekter förstört epitel i bronker och lungor, vilket var svårbehandlat eftersom antibiotika inte fanns vid denna tid. Unikt var dock att många dog även av direkta virusangrepp i lungorna, vilket orsakade ödem och blödningar i lungvävnaden. Man såg också svår alveolit och bronkiolit. De flesta dödsfallen skedde 6–11 dagar efter insjuknandet.

Varför var det de starkaste männen och kvinnorna och de gravida i 16–35-årsåldern som först föll offer? Forskning har visat att infektionen gav upphov till en överreaktion hos immunförsvaret. Influensan aktiverade gener kopplade till apoptos (programmerad celldöd), vilket i vanliga fall var ett effektivt försvar för att upphäva infektioner. Men i detta fall blev celldöden så omfattande att lungornas epitel förstördes och öppnade för en fatal lunginflammation. Ett starkt immunförsvar (vilket saknades hos sjuka, gamla och småbarn) ledde således till kraftiga överreaktioner och svåra skador i lungorna.

Från garnisonssjukhuset i Boden skrev en ung löjtnant till sina föräldrar i september 1918:

Folk dör tröstlöst mycket. Varje dag är det någon som dör, och då det var som värst var det 26 på ett dygn. Mitt kompani är det hårdast åtgångna – 28 döda. Det är ju sådana siffror att man förstår att läkare och sjuksköterskor förtvivlar ibland.

Var och hur fick spanska sjukan sin början? Frågan är omtvistad. Sydkina har föreslagits. Kinesiska gästarbetare skulle ha fört viruset till USA eller Frankrike där det skulle grott innan det omvandlades till pandemivirus. En annan hypotes är de brittiska soldatlägren i Frankrike. Där fanns ingredienserna med hundratusentals unga män i trånga boenden mitt ibland höns, svin, gäss, ankor och hästar. Många forskare anser det sannolikast att ursprungsområdet var Mellanvästern i USA där de första fallen rapporterades officiellt i arméns övningsläger i mars 1918. Därifrån transporterades sedan hundratusentals soldater till världskrigets slagfält i Europa. Globalt sett står det dock klart att de fattiga och folkrika länderna i Afrika och Asien både absolut och relativt led de största förlusterna, och Nordamerika, Europa och Australien de minsta. Dödligheten var exceptionellt hög bland många ursprungsfolk som inuiterna i Alaska, maorierna i Nya Zeeland och samerna i Skandinavien. Ny forskning visar att Arjeplog och Arvidsjaur – räknat efter det relativa antalet döda – hade det våldsammaste förloppet i hela Sverige. I blixtbelysning framträder därför familjen Skailes lidande i ett skakande drama:

Skailes var bofasta skogssamer i den lilla fjällbyn Sadenåive högt uppe vid Pite älv. På gården bodde elva personer som alla insjuknade svårt efter husfaderns hemkomst från marknaden. När familjens nödläge upptäcktes hade farfadern och ett barn redan dött, och när sjuksköterskan Mathilda Nyberg anlände på skidor så var det en hemsk syn som mötte henne. På golvet i det mörka iskalla köket låg hustrun i familjen med ett litet spädbarn vid sitt kalla bröst, och de övriga sjuka små barnen kravlade över hennes kropp. I en säng i samma rum låg farmodern döende, och i en liten kammare innanför köket hade husfadern i sin förtvivlan och hjälplöshet krupit undan för att slippa se och höra. De som levde fraktades sju kilometer – på skidor – till närmaste grannby, men två av barnen dog under transporten. Sammanlagt avled åtta personer i detta hushåll under loppet av några få dagar.