I Portugal finns en livaktig genre i gränslandet mellan skönlitteratur och journalistik som inte längre har någon motsvarighet hos oss. Det rör sig om författare som skriver litterära krönikor i dagstidningarnas helgbilagor och i veckopressen. Dessa crónicas ligger nära kortprosan och novellen, och har alltså ingenting att göra med varken litteraturkritik, vardagskåserier eller åsiktsbildning.

Några av dagens viktigaste portugisiskspråkiga afrikanska författare, som moçambikiern Mia Couto och angolanen José Eduardo Agualusa, inledde sina litterära banor genom att skriva sådana krönikor i Lissabontidningarna. Där övade de sig i konsten att komponera korta, poetiskt laddade berättelser, samtidigt som läsarna fick ta del av egensinniga historier från kontinenten i söder. Utövaren framför andra av den litterära krönikan under de senaste decennierna har emellertid varit António Lobo Antunes (född 1942), som tillika är Portugals främsta nu levande romanförfattare.

”I såväl romanerna som krönikorna har repliken en särskild betydelse.”

Hans krönikor, som vanligtvis tryckts i nyhetsmagasinet Visão, har vid det här laget samlats i flera volymer som i hemlandet faktiskt hör till hans mest lästa böcker överhuvudtaget. Nu har en ny bok kommit som rymmer nästan 200 av hans bästa krönikor – vissa har hämtats ur de tidigare samlingarna, andra publiceras här för förs­ta gången i bokform. Urvalet As Crónicas (Dom Quixote) har försetts med ett beundrande förord av själva republikens president Marcelo Rebelo de Sousa; en introduktion som händelsevis också är bokens enda försumbara text.

Banden är uppenbara mellan Lobo Antunes krönikor och hans romaner, varav 14 finns översatta till svenska – den senaste var Tårkommissionen (2015). Motiven, eller kanske borde jag säga anfäktelserna, är i någon mån desamma. De känsligt tecknade detaljerna från barndomen i förorten Benfica. Ursinnet över hans generations erfarenhet av kolonialkrigen i Afrika, dit Lobo Antunes skickades som ung fältläkare i början av 1970-talet. De minutiösa skildringarna av vardagslivets mest skilda aspekter i Lissabon, där blicken aldrig väjer för de sjaskiga och smärtsamma delarna av tillvaron. Att förankra hans prosakonst i tid och rum – Portugal och An­gola under diktaturen, nejlikerevolutionen och åren som följde på demokratins införande – är dock endast en ytlig kategorisering som knappast fångar det djupt existentiella och universella innehållet i hans myllrande fresker. Bättre att låta de politiska och sociologiska nycklarna vila – Lobo Antunes rör sig i ett betydligt osäkrare och drömlikt territorium, som närmar sig poesins och tystnadens domäner. Eller som författaren själv skriver i en av dessa krönikor: ”När någon hävdar att de har läst en av mina böcker gör misstaget mig alltid besviken. Mina böcker är inte tänkta att läsas på det vis man vanligtvis säger sig läsa: det enda sättet att läsa böckerna jag skriver tycks mig vara att ådra sig dem på samma sätt som man ådrar sig en sjukdom.”

I såväl romanerna som krönikorna har repliken en särskild betydelse. Det handlar inte om litterär dialog i ordets gängse mening, utan snarare om just enstaka fraser som uttalas av någon gestalt och sedan musikaliskt upprepas i texten tills de ringer som mantran eller lösenord i läsarens öron. Hos Lobo Antunes fungerar sådana repliker varken som bärare av ett idéinnehåll, del av personteckningen eller verktyg för att föra intrigen framåt. Likt ständigt återkommande vågsvall över boksidorna åstadkommer de snarare en hypnotisk rytm i läsningen, samtidigt som de slungar oss fram och tillbaka mellan textens olika tidsnivåer. I krönikan ”Det förflutna är ett främmande land” – titeln är ett citat från inledningen på L P Hartleys roman Gudarnas budbärare – ekar exempelvis frasen ”Minns du mig?”, som författaren ibland får höra när gamla bekanta hejdar honom på gatan. ”Att skriva är att lyssna med eftertryck”, tillägger han.

Även om det rör sig om två parallella ådror i författarskapet, skiljer de sig åt i vissa centrala avseenden. I krönikorna tar ett öppet självbiografiskt jag plats på ett helt annat sätt än i romanerna. Många av dessa korta texter kretsar kring hans uppväxt i en välkänd läkarfamilj, och flera av dess medlemmar blir föremål för ömsinta porträtt. Även om berättaren redan som barn drömde om att bli författare, utbildade han sig liksom sin far och ett par av sina bröder till läkare. Yrkeserfarenheterna sammanföll för Lobo Antunes del med kolonialkrigets fasor, men efter hemkomsten arbetade Lobo Antunes i flera år vid det stora psykiatriska sjukhuset Miguel Bombarda i Lissabon. Det har fått sitt namn efter en känd läkare och republikansk konspiratör som sköts till döds av en patient precis före revolutionen som störtade monarkin i Portugal 1910. Allra djupast avtryck satte Lobo Antunes tid vid detta sjukhus i romanen Conhecimento do Inferno (Kännedom om helvetet, 1980), som hör till den tidiga, mer barocka fasen av hans författarskap. Trots att den enligt min mening hör till höjdpunkterna i hans omfattande produktion, har den aldrig översatts till svenska.

Men också i krönikorna är tiden vid Miguel Bombarda-sjukhuset högst närvarande. En av dem heter ”Jaime” och handlar om en döende patient han en gång lärde känna och aldrig har kunnat glömma. En annan text kretsar kring hans egen långt ifrån självklara roll på sjukhuset och hans konfliktfyllda roll till dess ledning. Chefen vidtog flera gånger disciplinärenden mot författaren, bland annat efter att han en dag dykt upp i samma sorts kläder som de intagna, i protest mot den gammalmodiga hierarkin. Som läsare kan jag inte låta bli att fråga mig om hans djupa medkänsla med dessa utsatta människor inte kom bättre till sin rätt på romankonstens fria vidder än i sjukhusarbetets krävande vardag.

Sammantaget utgör krönikorna faktiskt de fragmentariska memoarer som António Lobo Antunes aldrig har skrivit. Vilket slags liv avtecknar sig då på dessa sidor? Framför­allt ett skrivande liv, där de flesta av dygnets vakna timmar ägnats åt kampen med de inte sällan omfångsrika romanerna. Men hur uppmärksam är berättaren inte när han under kortare stunder ändå lämnar skrivbordet. ”Det borde regna tårar när hjärtat känns så tungt” kretsar kring människor han brukar se när han ensam äter lunch på olika små restauranger i närheten av stället där han skriver. Ibland börjar krönikorna på ett sätt som om författaren inte vet vad de ska handla om. Men efter bara några rader öppnar sig hisnande perspektiv och förbluffande formuleringar, utan att varken läsaren eller han själv riktigt förstår hur det gick till.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Redan tidigt i Lobo Antunes romaner fanns en upptagenhet vid det fysiska åldrandet. Också krönikorna registrerar tidens gång, och på ett ställe dyker cancerbehandlingen han genomgick för en del år sedan upp. I en mästerlig krönika skriver han om hur döden efter en viss ålder börjar göra oss sällskap. Samtidigt som han i en annan text fortfarande säger sig vilja skriva sitt namn på immiga glasrutor.

Ytterligare en krönika knyter an till den brasilianske poeten och kompositören Vinicius de Moraes, som på sin ålders höst fick frågan om han var rädd för döden. Med ett leende svarade då poeten att det snarare handlade om sådant i livet som han skulle sakna. Vilket föranleder Lobo Antunes att fråga sig vad han själv kommer att sakna i livet, betraktat från andra sidan: ”Att vakna en sommarmorgon, omgiven av surrande dofter? Havet vid Vila Praia de Âncora?”

Efter att ha läst ut As Crónicas stärks jag i övertygelsen om att detta är ett av de allra främsta författarskapen i vår tid. I år fyller António Lobo Antunes 80. Debuten ägde rum för över 40 år sedan. Får han inte Nobelpriset skulle det vara en grav försummelse.