Den robusta skånska folkstammen är varken grälsjuk eller inställsam, hyser ett gott självförtroende och en hälsosam likgiltighet för en avlägsen överhets förhållningsorder och utsugande skatter. Kanske har det att göra med de så kallade generna, som blivit så populära, men min gissning är snarare att nyckelordet i den föregående meningen är ”avlägsen”: det är helt enkelt en fråga om politisk geografi.

Placerade, som de vackra och rejäla skåningarna är, i närheten av Nordens enda egentliga storstad, men tillräckligt långt borta från sina formella herrar i Stockholm för att i praktiken vara utom räckhåll för dessas lymmelaktiga fånerier, har de det bästa av två världar. Resultatet är en frimodigt självständig befolkning, utan min...