Den robusta skånska folkstammen är varken grälsjuk eller inställsam, hyser ett gott självförtroende och en hälsosam likgiltighet för en avlägsen överhets förhållningsorder och utsugande skatter. Kanske har det att göra med de så kallade generna, som blivit så populära, men min gissning är snarare att nyckelordet i den föregående meningen är ”avlägsen”: det är helt enkelt en fråga om politisk geografi.

Placerade, som de vackra och rejäla skåningarna är, i närheten av Nordens enda egentliga storstad, men tillräckligt långt borta från sina formella herrar i Stockholm för att i praktiken vara utom räckhåll för dessas lymmelaktiga fånerier, har de det bästa av två världar. Resultatet är en frimodigt självständig befolkning, utan minsta intresse för det senaste utspelet på DN Debatt.

Det är antagligen alltför optimistiskt, men kanske skulle stockholmare bli mer som skåningar, om de bara slapp ha Sveriges samlade beskäftighet vägg i vägg. Vilket för oss till Burma och den förlösning Rangoons befolkning måste känna sedan deras styresmän övergav staden.

Det sägs att Burmas generaler valde platsen för landets nya huvudstad, Naypyidaw, med ledning av astrologi och vita elefanter. Frågan är vilka järtecken som krävs för att få svenska politiker, journalister, byråkrater, ombudsmän och intresseorganisationsledare att lämna Stockholm, dra ut i vildmarken och stanna där, på säkert avstånd från normala människor. Motsvarigheten till astrologi är antagligen klimat- och genuspolitik. Motsvarigheten till en helig och lyckobringande vit elefant är bland Sveriges snattrande klasser möjligen Pridefestivalen.

Under alla omständigheter är det värt ett försök. Låt oss övertyga Pridefestivalen att omlokalisera till, säg Dorotea, samt övertyga riksdag, regering och dessas bihang bland myndigheter, medier och riksorganisationer att moder Gaia kräver att de följer efter. Man kan inte utesluta att det i varje förkrympt stockholmare bor en prunkande skåning som vill ut.

DEN ALLMÄNNA MENINGEN är att de som planerade invigningsceremonin till olympiska spelen i London måste vara genier. Kanske det, men att se drottning Elizabeth II hoppa fallskärm från en helikopter gav ändå intrycket av en försutten chans. Fallskärmshoppning är inte en olympisk gren och inte heller något drottningen ägnar sig åt på Balmoral. Tv-publiken, vars koncentrationsförmåga på ett ungefär motsvarar en treårings, kunde ha fått sitt krav på sensation mött på ett bättre och än mer publikfriande sätt.

En olympisk gren Elizabeth II behärskar är skytte. Inget skulle ha varit mer ”action”-laddat än att se monarken fyra av sina Purdeys och inget hade mer fördjupat den kärlek det brittiska folket känner för sitt kungahus än att varje ”pull” ur drottningens mun slungade fram en girig bankir eller tjuvlyssnande journalist att sikta på. Banden mellan folkligt sentiment och kunglig suveränitet skulle på så sätt ha fått en symbolisk manifestation.

I det fall säkerheten förbjöd skjutvapen kunde drottningen ha gjort bruk av sin ryttarskicklighet och från hästryggen stuckit bankirer och journalister med lans. I den mån såväl skytte som svinstickning anses alltför klassbundet kunde drottningen helt enkelt ha slagit ihjäl de föraktade missdådarna med sin jaktkäpp, på samma sätt som hon avlivade en skadskjuten fasan framför kvällspressens kameror för några år sedan.

Dessa förslag är fria att användas vid kommande ceremonier, utan extra kostnad. Vi måste alla göra vad vi kan för Europas monarkier.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

JAG LÄSTE MED intresse i Aftonbladet att den senaste ”appen” för det sociala nätverket Facebook heter ”unbaby.me” och ersätter bekantas babybilder med andra motiv som ”katter, sälar eller ett paket bacon”. Behovet av denna innovation är uppenbarligen stort, eftersom Facebook är ”nedlusat av bebisar”.

Själv finns jag inte på Facebook, men den virtuella bebisnedskräpning som tydligen förekommer där är högst påtaglig även i den verkliga världen, eller IRL som det heter. Det är snart sagt omöjligt att besöka ett kafé, en butik, eller ens vandra längs en trottoar, utan att åla sig mellan barnvagnar och bli påsprungen av pappaledigt orakade ynglingar med babybjörnar. Vad som behövs för att städa upp är ett retursystem, av samma snitt som för plastflaskor. ”Unbaby.me” framstår som ett första steg.

Katter och sälar har begränsad användning, men jag skulle gärna samla in och återvinna bebisar som skräpar på gator och torg om det för varje exemplar väntade ett läckert paket bacon i utbyte. Ett spädbarn är trots allt bara ett spädbarn, men ett paket bacon är en god lunch.