Francis Bacons måleri kännetecknas av människor i förvrängda poser och upplösta former. Bilder som ofta beskrivs som skrämmande och psykologiskt utmanande, men som många också menar uttrycker en essens av mänskliga känslor. I Francis Bacon – A Self-­Portrait in Words presenteras ett stort antal brev som konstnären själv har författat liksom ett mindre antal tidigare opublicerade intervjuer.

Francis Bacon föddes 1909 på Irland och verkar ha haft rätt vaga begrepp om vad han skulle göra med livet innan han hittade måleriet. Han utbildade sig aldrig formellt till konstnär, men är onekligen en av 1900-talets mest omtalade och kända inom målarkonsten. Vartenda modernt museum ni kan namnet på har hans måleri i samlingarna och i Dublin på Hugh Lane Gallery kan man ta del av en rekonstruktion av hans röriga studio. Han levde mestadels i London och är för evigt förknippad med stadens puls och coola framtoning. Han var homosex­uell och hann med en hel del stormande relationer. 1998 satte filmen Love is the Devil hans, i stycken mycket våldsamma, kärleksaffär med George Dyer i fokus. Bacons karriär följde konstmarknadens utveckling. Han dog av en hjärtattack sent på ålderns höst 1992.

Det har tagit författaren, Michael Peppiatt, 15 år att sätta samman Francis Bacon – A Self-Portrait in Words. I efterordet tackar han assistenter och hängivna bibliotekarier för hjälpen. Han beskrivs av förlaget som curator och expert på den period inom måleriet som det här är fråga om. I boken publiceras i stort material som lyfts fram ut arkivens undanskymda plats. Det är såklart en imponerande sammanställning. Olyckligtvis ger texterna en inblick i konstnärens liv som ibland känns skvallrig och som helhet hamnar de på ett märkligt avstånd, varken stiligt distanserad eller smaskigt nära i förhållande till konstnärens liv.

Merparten av boken utgörs av brev skrivna av Bacon. Här återges allt från korrespondens till gallerister och museitjänstemän till vänner och bekanta. Till vissa är det bara ett par enstaka, till filantropen sir Colin Anderson får vi ta del av ett 10-tal, skrivna mestadels under 1940-talets andra hälft. De börjar med ”My dear Colin”, och handlar i stort om pengar som Bacon har fått, som han inte kunnat lämna tillbaka och vilka målningar han har tillgängliga i studion.­ Bacon levde till sist gott på sitt måleri, men det tog tid och det framgår att det var ett evigt pusslande innan ekonomin var stabil. Arbetsmoralen verkar det aldrig varit något fel på, men allt tog tid.

I flera brev skriver Bacon och ber om ursäkt. Han blev för full under senaste middagen. Han ber om pengar. Han vet inte om han kommer att hinna komma förbi. Som läsare får vi veta till vem han adresserat texten och det redogörs i notapparaten för vem mottagaren är. Deras svar får vi aldrig läsa. Oundvikligen målas kontexten kring Bacon upp i noterna och om man är nyfiken på hur till exempel konstmarknaden utvecklades under 1900-talet presenteras en hel del matnyttigt. Bland annat får man reda på att konstnären Henri Matisses son Pierre var en framgångsrik konsthandlare. Men min genomläsning av det här avsnittet kantas ändå av frågor om hur det här är intressant och hur jag kan ta mig an informationen?

Boken nämner många personer, men förlaget har missat att några inte presenteras. Det är säkert glasklart för den invigde, men om den här boken ska fun­gera som ett fullödigt index, så ger det minus i protokollet att viss formalia saknas, om än aldrig så liten.

Bokens tredje del sticker ut. Här presenteras ett antal tidigare opublicerade intervjuer med konstnären. Bacon får svara på initierade frågor som handlar om honom själv som konstnär. Måleriet är i fokus och det är riktigt intressant. Mitt i karriären 1964 beskriver han för journalisten Pierre­ Koralnik att han ser sitt arbete som ett ständigt pågående försök och att han inte vet säkert om han någonsin har lyckats. Därtill meddelar Bacon att vissa målningar är bättre än andra och att han hoppas hitta magi någon gång. Intervjun gjordes på franska och är här översatt till engelska för första gången.

Apropå måleri, en rolig detalj som framkommer med all tydlighet i boken är Bacons genuina aversion mot abstrakt konst. Konstnären som menade att det var upplevelsen av att vara människa som han återskapade i sina målningar tycker att abstrakt konst är larvig och onödig.

I bokens inledande del, ”Statements”, slår författaren fast att Bacon talade bättre än han skrev och liknar hans slagkraftighet och vindlade utredningar med en fågel som cirklar runt sitt byte för att sedan slå ner med precision. Texten delas in efter tema och även här är det en del intervjuer som återges. 1985 talade Bacon om måleri som ett eget språk och om hur det inte går att översätta i ord. Uttalandet publicerades i samband med utställnings­serien ”The Artist’s Eye” som National Gallery organiserade och som bjöd in samtida konstnärer att välja ut favoritverk ur deras samling.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Michael Peppiatt och Colin Tóibín som skrivit förordet till boken beskriver hur Bacon försökte kontrollera och styra sin karriär och bilden av sig själv. Efter att ha läst boken förstår jag inte riktigt hur de resonerar. Bacon ger exempelvis uttryck för en önskan om att texter i kataloger ska ändras och vill inte att en annan känd konstnär, David Hockney, ska hänga en av hans utställningar. Kan det verkligen beskrivas som att vilja kontrollera? Är det inte snarare ett uttryck för en önskan om att ens arbete ska presenteras så effektfullt som möjligt? Man kan inte kräva en förklaring av vad en konstnär menar med sin konst, men det är väl rimligt att konstnären ges utrymme att ha en åsikt om hur konsten kommer att presenteras i en katalog eller hur den ska placeras i en utställning?

Men låt oss anta att Bacon faktiskt ville kontrollera bilden av sig själv. I så fall hade han nog inte varit så förtjust i den här publikationen. Mest för att innehållet är alldeles för långt från måleriet. Till syvende och sist verkar det ha varit måleri som var det enda han verkligen brydde sig om. Kanske var det en livlina, en konstant i hans i övrigt rätt komplicerade liv, med älskare som tog livet av sig, droger och annat besvärligt?

Bokens undertitel, A Self-Portrait in Words, känns lite märklig. Förvisso ger en genomläsning mer kunskap om tiden konstnären levde i och det målas upp en bild av personerna som verkade omkring honom. Men ett självporträtt förstår vi som en avbildning av sig själv, ur latinets protraho som betyder att dra fram något i ljuset. Den känslan uteblir dock i hög grad under min läsning. Sammanställningen är Michael Pappitts. Objektet i fokus är Francis Bacon och även om det är hans penna som tecknat ner det mesta av vad vi får läsa så uteblir han på något sätt. Mig kvittar det lika. Jag är ändå mest intresserad av Francis Bacons måleri.