Även om Sverige påstås vara ett sekulariserat land så finns det många, väldigt många, som har åsikter om vad som bör eller inte bör sägas i Svenska kyrkans namn. Särskilt gäller det ärkebiskopar som uppfattas som hela kyrkans åsiktsföreträdare, som om ingenting hade hänt sedan statskyrkosystemets dagar. Ärkebiskoparna har förstås haft skilda inställningar till offentlighet och de diskussioner som förts. Den senaste ärkebiskopen Antje Jackelén var i hög grad offentlig och twittrande och gav i genomsnitt 147 medieintervjuer årligen under sina åtta år.

Svenska kyrkans nye ärkebiskop Martin Modéus, som togs emot vid en högmässa i Uppsala domkyrka den 4 december, verkar ha en annan inställning till offentligheten. Han har förvisso konton på Facebook, Instagram och Twitter men håller en lågmäld ton. Det var ett år sedan han twittrade senast, så därifrån kan vi inte förvänta oss någon stor aktivitet i sociala medier.

Oavsett om ärkebiskopar är aktiva i den offentliga debatten eller inte, så är de en projektionsyta för allehanda förväntningar, misstänksamheter eller lovord. Ibland blir premisserna för kritiken uppåt väggarna därför att kunskapen om vad en ärkebiskop är och kan göra är bristfällig. Som i ledaren ”De politiska utspelen har skadat Svenska kyrkan” i Svenska Dagbladet den 27 oktober i år. Skribenten utgår där från att ärkebiskopen har all makt i kyrkan, som om den vore en auktoritär inrättning och inte demokratiskt organiserad.

”Mitt i allt detta är det angeläget för Svenska kyrkan att inte förlora sin teologiska orientering.”

Så vem är Martin Modéus och vad vill han? Modéus är född i Jönköping, alias Smålands Jerusalem, 1962. Han är disputerad i bibelvetenskap med avhandlingen Sacrifice and Symbol. Biblical Shelamin in a Ritual Perspective (2005), men därefter är det inte den akademiska teologin som har präglat hans gärning. Modéus beskrivs som präst snarare än teolog. Med ledarskribenten Jonas Eeks ord i Kyrkans tidning (45/2022) är Modéus ”genuint intresserad av kyrkans grundläggande uppgift” och engagerad för ”kyrkans vardagspraktiker” såsom undervisning och gudstjänstliv. Han sägs arbeta mer inåt kyrkan än utåt mot samhället. Fast sådana bilder kan vara riskabla och ­uppfattas som mer eller mind­re världsfrånvända, som om kyrkan vore något väsensskilt från samhället. Snarare handlar Modéus syn om det som han själv beskriver som centrum och andlighet: ”Vi behöver […] inte vara ängsliga och kontrollerande i fråga om vem som är utanför eller innanför [kyrkan]. Det är centrum som är viktigt, inte gränserna.”

Det låter sig sägas och stämmer på ett abstrakt plan överens med både Augustinus och Martin Luthers uppfattningar om den o/synliga kyrkan. Likväl hör det till biskopars uppgift att värna om gränser för läran, tillämpningen och vandeln. Ämbetsbärare kan inte bekänna vad som helst eller bete sig hur som helst under beteckningen kristet. Det finns gränser. Ett aktuellt exempel är ett beslut av Linköpings stifts domkapitel – tillsynsorgan och inomkyrklig domstol – där Martin Modéus till nyligen var ordförande. En ekumenisk kommunitet firade ökenmässa med inspiration från den tidiga kristna kyrkan i Egypten och Syrien. Mäs­san celebrerades i Vadstena klosterkyrka av en pastor i pingströrelsen som alltså inte är prästvigd i Svenska kyrkan. Detta kritiseras av domkapitlet dels eftersom det behöver framgå vilket samfunds gudstjänstordning som följs, dels för att Svenska kyrkan inte har nattvardsgemenskap med pingströrelsen, även om pastorn ifråga själv klädde sig liturgiskt i full ornat.

Sådant kan vara förvånande för allmänheten eftersom Svenska kyrkan inte har gjort sig känd för dogmatism på sistone. Ämbetsfrågan var under det senare 1900-talet ett exempel där nya läromässiga gränsdragningar upprättades. Debatten om prästers rätt att avstå vigslar vid samkönade äktenskap är ett senare exempel. En och annan präst och även en biskop har förlorat rätten att utöva prästämbetet på grund av moraliskt klandervärt beteende, ofta av sexuell natur.

När den nye ärkebiskopen Modéus säger att det är centrum som är det viktiga och inte gränserna är centrum i praktiken en fråga om makten över gränsdragningarna. Det är därför som Svenska kyrkan återkommande får disparat kritik för sina ställningstaganden eller brist på sådana. Det kan gälla gudstjänstordningar, migrationspolitik, samers rättigheter, klimatfrågor, Israel/Palestina, könsneutrala äktenskap eller annat. Det centrum som åberopas är Kristus, uppenbarelsen och Bibelns texter och hur det bör tolkas. Centrum blir därför rörligt och konjunkturkänsligt. På teologiskt språk kallas det för att vara en ”ecclesia semper reformanda”, en kyrka i ständig förändring. Strider om gränsdragningar har varit en del av kyrkans väsen och överlevnadsförmåga. Vår postsekulära tid skiljer sig inte från andra i detta.

För att få perspektiv på vad det innebär att Svenska kyrkan har en ny ärkebiskop är det ett fascinerande faktum att svensk ärkebiskopshistoria i år är exakt lika lång före reformationen som efter. Det går 429 år mellan tillträdet 1164 av ärkebiskopen Stephanus till dess att reformationen formellt erkänns vid Uppsala möte 1593 och Sverige blir ett evangeliskt land med en statskyrka. Lika många år har alltså förflutit sedan dess.

”Färre döps, konfirmeras och begravs i Svenska kyrkan. Och färre firar gudstjänst.”

Kanske det är löjligt med sådan siffer­exercis, men den avslöjar något om kyrkans historiska kontinuitet – lika lång katolsk som evangelisk luthersk. Annars tänker vi kanske att den svenska kristna historien startar först vid reformationen, vilket den tidiga reformatoriska propagandan gärna ville förmedla för att försvara den rena lu­therska läran. Efter reformationen har Svenska kyrkan haft 39 ärkebiskopar och Martin Modéus är den fyrtionde i en evan­gelisk luthersk kyrka, den fjärde efter statskyrkosystemets reform 2000 och den sjuttioförste ärkebiskopen i den kristna kyrkan i Sverige. Vi har alltså haft nästan lika många katolska ärkebiskopar som luthers­ka.

Det långa historiska perspektivet är inget som kyrkfolk funderar över dagligen, men det ger ändå perspektiv på samtidens dystopier om kyrkans förfall och medlems­tapp. Trots de ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan 2000, är den fortfarande utan jämförelse landets största organisation med sina dryga 5,6 miljoner medlemmar. Men antalet utträden har ökat sedan det började mätas på 1970-talet liksom även inträdena på sistone, även om det är fler som lämnar.

År 1972 var drygt 95 procent av befolkningen medlemmar. Siffrorna har sedan konstant dalat och närmar sig den magiska 50-procentsgränsen. Färre döps, konfirmeras och begravs i Svenska kyrkan. Och färre firar gudstjänst. Ett sjunkande medlemsantal innebär svagare ekonomi, behov av organisatoriska omstruktureringar och behov av en ny självbild.

Kyrkostyrelsen, som fattar övergripande beslut på nationell nivå, har på senare år uppmanat till ”ökad krismedvetenhet” om ekonomi och verksamhet. Den nationella nivån, där ärkebiskopen har sitt kansli, har sedan flera år ett sparbeting. Dessvärre har utgifterna för den nationella nivån ökat trots att kostnads­nivån behöver sänkas med 2,5 procent årligen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det trista ekonomiska läget visar att Martin Modéus tar över ett kansli med omfattande sparbeting och en kyrka med kännbara utmaningar för uppdraget. Detta i en roll där ärkebiskopens formella makt är stympad efter reformen 2000. Biskopar har exempelvis endast yttranderätt men inte längre rösträtt i Svenska kyrkans högs­ta beslutande organ för läro- och organisationsfrågor, kyrkomötet.

Biskopsmötet är ett slags utskott under kyrkomötet, där den största nomineringsgruppen är Socialdemokraterna. Vänstern och Sverigedemokraterna är de delat femte största grupperna och en av de minsta är Alternativ för Sverige som menar att Svenska kyrkan har ”fjärmat sig från sin uppgift som kristen folkkyrka, och ägnar sig istället åt invandring, vänsteraktivism och HBTQ-frågor”.

Mitt i allt detta är det angeläget för Svenska kyrkan att den inte förlorar sin teologiska orientering. Ett traditionellt sätt att argumentera är genom samband mellan kyrka-akademi-samhälle, men från akademins håll höjs röster om hur teologin har eftersatts i Svenska kyrkan under decennier. En av dem är professor Ola Sigurdson i Göteborg som i den nyligen publicerade pamfletten Vad är teologi? hävdar: ”Det finns få tecken på att någon avancerad reflektion med teologiska förtecken äger rum i Svenska kyrkan idag” och att Svenska kyrkan centralt inte har en ”genomtänkt teologisk strategi eller någon större teologisk vilja”.

Ibland talas det om Svenska kyrkans inre sekularisering och att prästerna själva inte har intresse av eller tid för teologisk fördjupning.

Allt detta sammantaget tecknar en mörk bild av Svenska kyrkans framtid och oerhörda utmaningar för ärkebiskop Martin Modéus. En person kan förstås inte tillgodose allt och alla, men den färdriktning som tas framöver blir mer avgörande än tidigare när kyrkan kunde förlita sig på storlek och goda prognoser för ekonomin. Jag håller med Ola Sigurdson om att teologisk fördjupning är ett måste för en kyrka som ska kunna säga något verkligt relevant utifrån den uppgift hon har som kyrka. Den är ju inte vilken organisation som helst