Det är en i grunden ganska typiskt fransk stad med gotisk katedral, hus med lavendelfärgade fönsterluckor och små privatpalats. Men området kring järnvägsstationen – le quartier impérial – utvecklades på den tyska kejsartiden, och byggdes i tysk stil. Själva stationen påminner om en riddarborg ur någon av bröderna Grimms sagor. Villorna och hyreshusen längs med Avenue Foch är i en varierad 1800-talsstil och hade lika gärna kunnat ligga i München eller Berlin. Det gamla guvernörsresidenset, som påminner om en påkostad ölhall, förvaltas idag av den franska försvarsmakten.

Alla byggnaderna är i gott skick och små skyltar upplyser överallt besökaren om detta tyska arv. Om detta är något som besvärar befolkningen märks det i alla fall inte. Tvärtom verkar man känna en viss stolthet över sina tyska hus. Eftersom städerna i Tyskland bombades under andra världskriget är det dessutom ett ovanligt arv. Någonstans läser jag att le quartier impérial tillhör de mest välbevarade tyska 1800-talsstäderna i världen.

På en knapp timme tar man sig från Metz till Nancy. Här gick gränsen mellan Frankrike och Tyskland efter 1871. De fransmän som inte ville bli tyska medborgare flyttade i stor utsträckning hit. Det blev en dynamisk injektion i stadens liv. En blomstrande jugendarkitektur uppstod när nyinflyttade industrialister och konstnärer slog sina kloka huvuden ihop. Idag finns det två museer i staden ägnade åt detta arv, bland annat den nyrenoverade och nyligen återöppnade Villa Majorelle.

De bittra fransk-tyska konflikterna ledde på så vis till två unika arkitektoniska arv sida vid sida i Metz och Nancy. Det finns naturligtvis också andra spår av dessa konflikter. På vägen mellan städerna passerar bilen en tysk krigskyrkogård från första världskriget, prydligt välhållen. Utanför entrén vajar den tyska och den franska flaggan, och mellan dem Europaflaggan. Det är en syn som stämmer till eftertanke.