Halvvägs in i intervjun vänder sig Frits Bolkestein direkt till er läsare. Han säger med en djup suck att vi svenskar nog gjorde rätt som höll oss utanför euron: ”Ni såg att stora europeiska länder inte höll sig till reglerna, och tänkte ’det där är nog inget för oss’. Jag kan verkligen förstå det.”

Bolkestein är desillusionerad. Med euron, med krishanteringen och med det europeiska ledarskapet. Den nederländske politikern är född 1933, och vet plågsamt väl vad Europas splittring kan innebära. Det var därför han blev en varm Europavän, det är därför han har arbetat hårt för att fördjupa den europeiska gemenskapen, som ledare för det nederländska liberala partiet VVD och därefter som kommissionär för den inre marknaden i Bryssel 1999–2004. ”EU är något alldeles fantastiskt”, säger han. ”Fred har blivit ett normaltillstånd, något det aldrig tidigare har varit i Europas historia.”

Men nu är han rädd att eurokrisen börjar söndra kontinenten, att recessionen kan bli en depression och att den kan erodera Europas öppenhet och frihet. Denne gamle liberal som åberopar Adam Smith och F A Hayek och ser Europas öppna gränser som kontinentens största triumf är rädd att krisen kan få samma effekt som hotet från terrorismen – att rädslan skapar efterfrågan på en större och mer ingripande statsmakt. Att vi ger upp våra friheter för att försöka köpa oss säkerhet. Det skulle vara fåfängt, det skulle vara kontraproduktivt, men historien visar att det inte är något hinder: ”Därför måste vi vara väldigt vaksamma och försiktiga. Vi måste se upp att vi inte går in på en väg från vilken det inte finns någon återvändo.”

Det som gör Bolkestein desillusionerad är att Europa har satt sig i klistret alldeles på egen hand. Eurokrisen är inte resultatet av folkliga protester, farliga missnöjespartier eller utländska makter. Krisen är enligt Bolkestein ett insiderjobb, där personer på högsta nivå, i medlemsländerna och i kommissionen, undergrävde förutsättningarna för Europas ekonomi.

Enligt Bolkestein har eurosystemet två fundamentala brister, det har brutit mot sitt eget regelverk så många gånger att dess trovärdighet har försvunnit, och det inkluderade länder som inte var redo för en gemensam valuta och de kapitalinflöden som det medförde. De båda problemen är tätt sammanlänkade. Det var genom regelbrott som icke-kvalificerade länder tog sig in i samarbetet.

Bolkestein har dragit sig tillbaka från Bryssel och från partipolitiken. Han är nu tillbaka i Amsterdam, med ett väl tilltaget kontor på promenadavstånd från hemmet, med väggarna täckta med bokhyllor och utsikt över en av stadens många kanaler. Han har hunnit bli 79 år och har nu en friare position som författare och opinionsbildare. Men den kritik han framför handlar inte om efterklokhet eller om att han som många andra tar bladet från munnen först när han får en fri roll. Bolkestein gjorde sig känd i Bryssel som en frispråkig person som vågade kritisera även mäktiga intressen och beslutsfattare. Han vann exempelvis inte några vänner bland sina kolleger genom att föreslå att antalet kommissionärer skulle minskas och att dess budget skulle skäras ned.

I sin roll som ledande nederländsk politiker försökte han fram till 1998 hålla Italien utanför euron. Det var en stat som visat att det inte kunde hålla nere sina kostnader och som byggt upp väldiga skulder. I likhet med den tyska centralbanken var han rädd att Italien bara skulle utnyttja medlemskapet till att skjuta upp nödvändiga reformer och låna billigt så länge de goda tiderna varade.

Han hade till synes siffrorna på sin sida. Med sin tresiffriga statsskuld var Italien inte i närheten av de 60 procent av BNP som EU i Maastricht satte som gräns för vad ett medlemsland fick ha. De borde inte ha haft någon chans att kvalificera sig. Men politiska hänsyn tog överhanden. Det verkliga kärnlandet Belgien hade också för stora skulder, och det var inte tänkbart att hålla det utanför, så EU definierade snart om kravet till att man skulle ha seriösa planer på att minska underskottet till högst 60 procent av BNP. Och nu lovade Italien dyrt och heligt att göra det senast 2010.

”Genom att släppa in Italien när det inte klarade kriterierna kunde man inte gärna hålla Grekland utanför. Det är det verkliga skälet till att Grekland fick komma med. Inte att de förfalskade statistiken – vilket de uppenbart gjorde.”

Den gamle nederländske politikern var en gång redaktör för en satirtidning och i hans långa bibliografi märks ett historiskt skådespel i fem akter. Han har andra referensramar än de flesta politiker. Nu citerar han Schillers Wallenstein, där Octavio säger till Max att den onda gärningens förbannelse är att den alltid måste föda nya onda gärningar. ”Där har du den”, säger Bolkestein till mig, och syftar på hur EU:s regeringschefer gav Italien klartecken för euron och hur det gjorde det omöjligt att blockera Grekland, ”den onda gärningens förbannelse”.

Det gick som Bolkestein befarade. Italienska regeringar rörde knappt skråväsendena i ekonomin och fick ett förlorat årtionde. Istället lånade de billigt när euron och dess underförstådda garantier gjorde att statens lånekostnader sjönk från 12 till 4 procent. 2010, när statsskulden skulle ha varit nere i 60 procent av BNP, var den nästan dubbelt så hög. Euron blev på många vis ett sömnpiller, har EU-presidenten Herman Van Rompuy konstaterat. Bolkestein instämmer:

”Ett piller som får länder att somna och drömma angenäma drömmar och låna till dessa drömmar till artificiellt låga räntor. De gör det med glädje. De lånar och lånar och lånar. Och det går förstås bra så länge tiderna är goda, men så fort marknaderna börjar gå nedåt får de dessa djupa problem som vi nu lever med.”

Det är Medelhavsländerna som har de stora problemen, menar Bolkestein, med brister i både förmågan att skapa tillväxt och viljan att rätta munnen efter matsäcken. Men han är noga med att poängtera att de som satte prejudikatet för oansvarighet var eurons initiativtagare, Tyskland och Frankrike. 2003, bara två år efter att eurosedlarna hade sett dagens ljus registrerade de budgetunderskott över de 3 procent som eurons stabilitetspakt krävde. Istället för att strama åt, eller åtminstone ta sitt bötesstraff, blockerade Tyskland och Frankrike sanktionerna.

”Det är en sorglig, en dyster historia. 2003 var ett mycket dåligt år för eurosamarbetet.” Bolkestein var där då, i den kommission som hade till uppgift att bevaka reglerna, tillsammans med bland annat Sveriges Margot Wallström. Men till Bolkesteins förskräckelse protesterade inte de andra kommissionärerna, tvärtom vek de sig omedelbart. EU-kommissionens ordförande Romano Prodi sade att stabilitetspakten var ”dum”, och sanktionerade därmed regelbrotten.

I en tv-intervju tog Bolkestein omgående avstånd från Prodi. Morgonen efter ringde en ilsken Prodi upp honom: ”Du förolämpade mig, och jag begär en förklaring.” Det var inte svårt för Bolkestein att erbjuda en sådan: kommissionen bröt mot sitt uppdrag, och om det här blev kommissionens linje i fortsättningen skulle han bli tvungen att avgå. Prodi avslutade snabbt konversationen och återupptog den senare aldrig.

Idag ser Bolkestein detta som ett avgörande ögonblick: ”Denna högtidliga deklaration, som skulle efterlevas till punkt och pricka, hamnade i papperskorgen efter tre år. Frågan är vilken europeisk deklaration vi i så fall kan lita på i framtiden?”

Tyskland och Frankrike gav klartecken till de andra länderna att strunta i reglerna och underskottstaket. Under de goda åren, då de borde ha samlat i ladorna, gick de flesta euroländer tvärtom med ständiga underskott, vilket gjorde dem ytterst illa rustade när stormarna började blåsa. Men ett kanske värre problem är att det grundlade en förtroendekris för eurosamarbetet. Eftersom man systematiskt bröt mot sina regler började marknadsaktörerna tvivla på allt som EU-länderna sade. Och marknader klarar av allt, utom osäkerhet om vilka regler de arbetar under.

Bryssel fördjupade osäkerheten gång på gång när eurokrisen bröt ut. Reglerna kring räddningar, köp av statsobligationer, krav på säkerheter, Europeiska centralbankens självständighet – alla beslut var oåterkalleliga när de fattades, för att tala med Birgitta Dahl, men så fort de stred mot den politiska viljan revs de upp, och förbyttes i sin motsats.

”Varje regel har brutits. Varje regel har ignorerats. Varje förslag till lösning av krisen bryter mot EU:s fördrag.” Den numera illusionslöse Bolkestein menar att ett problem är att kommissionen aldrig vågar säga ifrån: ”EU-kommissionen är alltid rädd. Den är rädd för regeringarna, den är rädd för parlamentet, den är rädd för ryssarna, den är rädd för amerikanerna. Och jag begriper det inte, för den har mycket starka vapen. Men den tvekar att använda dem. Kommissionen lider av för mycket politisk korrekthet, och det gjorde mig besviken. De här människorna ställer inte upp i val. De är där i fem år, så varför behöver de vara så politiskt korrekta?”

Bolkestein har inget annat än varma ord för de vanliga, hårt arbetande tjänstemännen i kommissionen. Men politikerna och de politiskt tillsatta kommissionärerna har han inte längre mycket till övers för. Han förklarar deras attityd med något han kallar en ”trevlighetskonspiration”. Man kan komma med tuffa anklagelser och hårda ord privat, men man bryter hellre mot alla sina regler än sätter någon på plats offentligt. Man vill vara diplomatisk för det är farligt att bli känd som en bråkstake som det inte går att göra affärer med när 28 länder ska komma överens: ”För vi är alla vänner, eller hur? Alltså, jag är vänlig mot alla jag träffar, och gärna mot hela världen, men jag har också mina principer. Och jag vill göra det som jag uppfattar som rätt.”

De flesta av de problem som nu har störtat Europa i kris var väl kända, menar den tidigare kommissionären. Alla kände till skuldproblemen och hur en rad Medelhavsländer misskötte sina ekonomier, och det hade varit mycket enklare att göra något då, innan situationen spårade ur. Men ingen gjorde något. Bolkestein menar att det säger mycket om den mänskliga naturen. Vadå?

”Tja, det är väldigt få människor som orkar stå upp mot andra, alldeles ensamma. De flesta följer flocken. Även om de som står upp för sin egen uppfattning inte nödvändigtvis har fel. Det är tvärtom ofta de som har slagit huvudet på spiken. Men de tar en personlig risk.”

Gång på gång har Bolkestein stött på denna rädsla, gång på gång har han fått ryggdunkningar i korridoren utanför, ”mycket bra, mycket bra, stå på dig”, medan samma personer tystnar så fort sammanträdena inleds, och de plötsligt börjar tänka på karriären, på att man ska vara trevlig. Själv förklarar Bolkestein sin vana att tala klarspråk med sin egen ställning. Den var fri redan då, säger han. ”Jag hade inga val att utkämpa. Jag hade lämnat den nationella politiken och det här var mitt sista jobb, så varför skulle jag inte säga vad jag tyckte?”

Men Frits Bolkestein stannade på sin post trots att kommissionen vek sig för de stora EU-staterna, och efter denna initiala reservation lät han saken vara. Han förklarar det nu med att han hade frågorna om den inre marknaden att hantera. Om han hade fortsatt att protestera hade han blivit klassad som rättshaverist och förlorat allt inflytande. I sig en illustration av hur Bryssel kan få även de mest kritiska att gå åt samma håll.

”EU är något alldeles fantastiskt, men det skulle inte skada med lite mer sunt förnuft, lite mer jävlar anamma.”

Så långt diagnosen, men vilket är receptet? Hur ska Europa ta sig ur krisen? Bolkestein har inget till övers för idéer om att de rika länderna ska garantera krisekonomiernas skulder. ”Euroobligationer skulle vara en katastrof”, varnar han. Det skulle vara ett sätt att belöna ansvarslöshet och försäkra sig om att det kommer att ske igen. Men dessutom är han rädd att det ska grundlägga starkare motsättningar mellan länderna och föda nationalistisk bitterhet om holländare, finnar och tyskar ständigt ska betala för Sydeuropa.

Men Bolkestein vänder sig också lite oväntat mot den åtstramningspolitik som avkrävs länder som redan är i djup recession:

”Om du stramar åt drastiskt mitt i en lågkonjunktur kan du göra den ännu värre, som vi gjorde på 1930-talet. Ändå försöker vi spara pengar just nu, och därmed fördjupar vi problemen. Vi behöver verkligen tillväxt för att kunna hantera skulderna.”

Det är inte helt självklart hur det går ihop med Bolkesteins krav om att stabilitetspakten alltid ska upprätthållas, även om han hänvisar till att det fanns undantag om länder drabbas av en mycket djup kris. Hans kritik av åtstramningarna påminner något om den Frankrikes socialistiske president François Hollande framfört och som nu vinner sympatier genom att tala om att EU behöver en tillväxtagenda istället för åtstramningspolitik. Men Bolkestein vill inte kännas vid några likheter med en tillväxtretorik som i praktiken innebär högre minimilöner, sänkt pensionsålder och högre skatter:

”Han kommer att få de rika att lämna Frankrike. Det är inte en ny vänster, det är en gammal vänster. Vi behöver inte sådant. Vi behöver det lika mycket som vi behöver ett hål i huvudet.”

Frits Bolkestein tror istället att tillväxt skapas av strukturreformer som får företag att starta och anställa fler. Liberalisering av arbetsmarknaden och borttagande av de konkurrenshinder som gör att Medelhavsländerna inte kan skapa nya, växande företag. När Världsbanken 2010 studerade friheten att starta företag i 183 länder kom Spanien först på plats 146 och Grekland på 140. När det gällde friheten på arbetsmarknaden kom Spanien på 157:e och Portugal på 171:a plats.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men få vet bättre än Bolkestein själv vilket motstånd sådana reformer brukar väcka hos de grupper som har en skyddad ställning. Som EU-kommissionär försökte han i mitten av 00-talet öppna Europas länder för tjänstehandel. Europas ekonomi består till största del av tjänster och om denna sektor ska ta till sig ny teknik och nya idéer och föda stora exportföretag måste det finnas en stor, konkurrensutsatt marknad.

Men ”Bolkesteindirektivet” möttes starka protester från fackföreningar och från franska regeringen, och så småningom även från Tyskland och Sverige. Till slut visade sig oron för polska rörmokare vara tyngre vägande än frihandelsprinciperna och direktivet vattnades ur fullständigt.

Bolkestein fick känna på motståndet handgripligen. Han har ett sommarhus i norra Frankrike, och när debatten om hans direktiv var som hetast gick den kommunistiska delen av elektrikerfacket dit och klippte av kablarna till huset. De ville inte på några villkor möta konkurrens från utländska elektriker.

Just den sortens protester tar Bolkestein med ro, men han är mer orolig över Frankrike som sådant, och den roll landet ofta spelar för att blockera liberaliseringar: ”Fransmännen är alltid rädda för konkurrens. Jag vet inte varifrån de har fått den här pessimistiska synen på sin egen kapacitet. Det är ett stort land, har mycket välutbildad arbetskraft och många, många innovativa idéer. Men de blir rädda för att en polsk rörmokare ska konkurrera ut dem. Jag kan verkligen inte förstå varför de är så rädda.”

Sydeuropas pessimism om sin egen förmåga bidrar under alla omständigheter till Bolkesteins pessimism om Europas möjligheter. Han har svårt att tro att reformerna blir tillräckliga, och han har svårt att tro att euron kommer att överleva i nuvarande skick. Även om man på något vis skulle lappa ihop projektet tillfälligt skulle problemen återkomma, då han börjar tro att skillnaden är för stor mellan de ingående länderna. Och plötsligt börjar han låta en smula som de som nu målar upp bilder av oöverbryggliga kulturklyftor i Europa:

”I grund och botten vill nordvästra Europa ha soliditet medan Medelhavsländerna vill ha solidaritet, vilket egentligen betyder att de vill ha andras pengar. Så de här slitningarna kommer att återkomma även när vi kommer ur den här krisen. De olika kulturerna kommer att finnas kvar, så även om 20 år tror jag att mina efterträdare kommer att möta de problemen.”

”Jag insåg detta alldeles för sent”, säger den gamle kommissionären självkritiskt, ”men det här håller inte i längden.” Han ser framför sig en rekonstruerad euro för Nordeuropa, en neuro. Det skulle vara en valuta för de länder som bygger sin politik på en stabil ekonomi, inte för de länder som söker politiska lösningar på ekonomiska problem. Det betyder enligt Bolkesteins sätt att se det att Tyskland, Österrike, Nederländerna och Finland bildar en ny kärna. Länder som Sverige och Danmark skulle också passa in.

Det blir ingen lätt process och när länder som Grekland och Italien lämnar euron kan det bli väldigt stökigt. Men Bolkestein tror inte längre på politisk romantik, och han har inte längre något till övers för dem som tror att man löser problem genom att skjuta upp dem i väntan på bättre tider. De flesta europeiska politiker skulle säga att europrojektet måste hållas ihop, kosta vad det kosta vill. Många ekonomer skulle invända att en upplösning riskerar att kasta in det finansiella systemet i kaos när miljontals kontrakt och skuldförbindelser kastas ut i ett ingenmansland.

Bolkestein står nog än en gång rätt ensam, emot flocken. Något säger mig att han inte är så bekymrad över just det.

Johan Norberg är idéhistoriker och författare. Hans är aktuell med boken Eurokrasch. En liten bok om en stor kris (2012).