”APRIL ÄR GRYMMAST av månaderna”, skrev T S Eliot i Det öde landet. Och det visade den sig vara, detta år i Europas ödeland, även känt som ”eurozonen”.

Först kom ett högst offentligt och samtidigt förfärande ensamt självmord på Syntagmatorget i Aten. Ett enda skott, en isolerad trotshandling mitt i det som dittills hade varit epicentrum för massdemonstrationer mot de mest akuta symptomen på det gemensamma valutaområdets sjukdomstillstånd.

Därefter kom ännu ett tecken på grymhetens triumferande frammarsch: samma dag som finalisterna till det okynniga Wolfsonpriset tillkännagavs (en tävling om bästa sättet att avskaffa euron, där priset är en tjock bunt … eurosedlar) fylldes Europas medier av nyheten om en holländsk pojkes medverkan. Hans förslag? Att tvinga grek...