Efter att ha varit en tidig anhängare av euron, betraktar jag nu mitt engagemang som det största professionella misstag jag någonsin har gjort. Här är skälen:

För det första bröt politikerna alla löften i Maastrichtavtalet. Inte bara det att Grekland släpptes in i EU av rent politiska skäl, utan grundregeln, ”ingen medlems årliga budgetunderskott får överskrida motsvarande 3 procent av BNP”, bröts över hundra gånger. Obligatoriska straffavgifter, avsedda för sådana fall, tillämpades aldrig. Till råga på allt: paragrafen att inte lösa ut ett land i skuldkris suddades ut i efterspelet till det första ”grekiska räddningspaketet”.

För det andra visade sig euron med en ”storlek som passar alla” vara en valuta som inte passar någon. Euron orsakade av sig själv en del av de problem som politikerna nu försöker lösa. Med tillgång till räntor på de mycket lägre tyska nivåerna kunde grekiska politiker samla på sig väldiga skulder. Spaniens riksbank såg hjälplöst på medan en fastighetsbubbla blåstes upp, utan möjlighet att höja räntorna. I och med att de berövades alternativet att devalvera sin valuta förlorade länder i syd sin konkurrenskraft.

För det tredje ökar euron friktionen istället för att ena Europa. Studenter i Aten, arbetslösa i Lissabon och demonstranter i Madrid beklagar sig inte bara över nationella besparingsåtgärder, de protesterar också mot Frau Merkel. Därtill kommer att euron vidgar klyftan mellan länder som har euron och dem som saknar den.

Istället för att ta itu med de verkliga orsakerna till europatientens sjukdom skriver politikerna ut smärtstillande medel varje gång ett nytt ”Grekland”, ”Portugal” eller ”Irland” dyker upp. Den lider av tre olika sjukdomar: 1. Instabilitet hos många banker som en följd av finanskrisen. 2. De negativa effekter som en övervärderad euro har på ”syds” konkurrenskraft, inklusive Belgien och Frankrike. 3. Den höga skuldnivån i vissa av eurozonens länder. Att behandla en patient som lider av tre sjukdomar samtidigt är onekligen svårt, och det vore vilseledande att hävda att det finns någon enkel utväg. Men det är oansvarigt att påstå att det inte finns något alternativ. Det finns det: Österrike, Finland, Tyskland, Nederländerna lämnar eurozonen och skapar en ny valuta, medan euron lämnas där den är. En lägre värderad euro skulle förbättra de kvarvarande ländernas konkurrenskraft och stimulera deras tillväxt. Exporten från de ”nordliga” länderna kommer att påverkas negativt, men de får i gengäld minskad inflation och slipper att ta hand om de ”sydliga” länderna för evigt. Vissa länder utan euron lär ansluta sig till denna andra valutaunion. Beroende på hur olika länder faktiskt klarar sig borde man öppna för ett flexibelt medlemskap i de båda unionerna.

Genomförandet av denna plan kräver:

1. Vi måste rädda banker, inte länder. Stabilisering av banker på nationell nivå bör ersätta skyddandet av nuvarande europeiska. I många fall kräver detta en tillfällig nationalisering.

2. Tyskland och dess partner i en ny valuta måste ge upp en betydande del av sina garantier för att hjälpa till att återfinansiera Grekland, Portugal och andra. Eftersom en stor del av dessa medel hur som helst redan har gått förlorade är det ett acceptabelt pris för en ”utträdesbiljett”.

3. Skapandet av en ny centralbank baserad på Bundesbank, helst inte ledd av en tysk. Namnet på den nya valutan bör inte vara ”D-mark”.

4. Mekaniken skulle likna den som används för att ansluta sig till euron. Om det var möjligt att bilda en valuta av sjutton olika valutor, borde det också vara möjligt att bilda två av en.

Detta kommer inte att vara någon lätt uppgift, politiskt och tekniskt, men vi måste fokusera på att rädda Europa, inte euron. Detta kräver övertygelse, övertalning och framför allt mod från kansler Merkel.Det är då förbluffande att läsa vilken stark tysk prägel Angela Merkel påstås sätta på europolitiken. I satirteckningar avbildas hon med en Stahlhelm på huvudet och ett hakkors runt ärmen. Journalister omtalar gärna henne som Europas ”Fru Nej”, en brutal försvarare av tyska intressen som till och med är beredd att riskera världsomfattande ekonomiskt kaos. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Allt började i maj 2010, när Merkel krävde att Grekland skulle lämna eurozonen.

Efter det att president Sarkozy hotat att bryta den speciella fransk-tyska relationen gav hon efter och gick med på att hjälpa Grekland, något som visade sig handla främst om att hjälpa franska banker. Varje gång därefter som hon har dragit en ny gräns har fransmännen knuffat henne över den. När Merkel ville att automatiska sanktioner skulle återinföras mot länder som bryter mot eurons ekonomiska stabilitetsmål övertalade Sarkozy henne att avstå, under en strandpromenad i Deauville. Medan varje tysk kansler motsatte sig den franska idén om en europeisk ekonomiregering, anammades den av Merkel. Inte långt efter det att hon förklarat att en skatt på finanstransaktioner vore ”kontraproduktiv”, rättade hon in sig i det franska ledet och välkomnade den. När Europeiska centralbankens (ECB) chefsekonom, en tysk, röstade mot köp av obligationer från Italien och Spanien tog Merkel ställning för fransmännen, som var för. Den tyske ekonomen avgick.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

François Hollande kan förvänta sig ytterligare eftergifter från tyskarna. Medan ”skuldbromsen” (avsedd att försvåra för politiker att fortsätta samla på sig skulder) nu är en del av den tyska författningen, vägrade han att inkludera den i Frankrikes, trots löfte från hans företrädare. En sådan ”skuldbroms” i den näst största ekonomin skulle ha varit av fundamental betydelse för Tyskland. Under Hollande ökar utsikterna snabbt att Frankrike självt snart kommer att bli en kandidat för räddningspaket. Medan tyskarna utsträcker sin pensionsålder till 67, avser Hollande att minska den franska från 62 till 60. Trots att Frankrikes ungdomsarbetslöshet är fyra gånger så stor som Tysklands, höjde Hollande den franska minimilönen till en ny rekordnivå. Redan förra året var det franska budgetunderskottet mer än tre gånger så stort som Tysklands. Det kommer inte att bli något besparingsprogram att tala om i Frankrike.

Dessa kalla fakta stämmer inte alls med Angela Merkels heta retorik. Hon rör sig fram och tillbaka över hela Europa för att tala om för andra vad de ska göra. Även om de sydliga ländernas politiker inte bryr sig om hennes råd, lyckas hon stöta sig med allmänheten i dessa länder. Euron har blivit ett hot mot fredligt samarbete i Europa och har skapat en paradoxal situation: medan Tyskland får bära huvudbördan av räddningsaktionerna, framställs Merkel som en skoningslös försvarare av tyska nationella intressen. Därmed uppkommer frågan: Om hennes kolleger hur som helst inte följer hennes råd, varför håller hon på? Svaret: Hon riktar sig till den tyska allmänheten. Ju mer hon grälar offentligt med fransmännen och ju tuffare hon ses handskas med politiker i syd, desto mindre inser tyskarna att det är de som kommer att få betala för hennes euromantiska politik. Medan Tyskland ständigt ger efter för franska krav, ger hon intryck av att andra dansar efter hennes pipa. Innan det andra grekiska räddningspaketet godkändes skröt en av hennes partikamrater stolt i Bundestag: ”Europa talar nu tyska.” Det är vad tyskarna tror. Faktum är att Europa beter sig franskt.

Hans-Olaf Henkel är före detta ordförande för Bundesverband der Deutschen Industrie.

Översättning: Jim Jakobsson