Hon har rankats som världens näst mest kända dansk, bara omsprungen av sin namne, den nyss abdikerade dronningen på Amalienborg. Och hon försågs under åren som maktfull ekonomiminister i Helle Thorning-Schmidts regering emellanåt av epitetet ”Dronning Margrethe III”.

Och visst är det något kungligt över Margrethe Vestager, Danmarks nyss avgångne EU-kommissionär.

I hennes ställe har den inte på långa vägar lika respektingivande socialdemokraten Dan Jørgensen flyttat in i Berlaymontpalatset, den imposanta byggnad i Bryssel som hyser hela sällskapet av EU-kommissionärer och den byråkrati med 3 000 medarbetare som dessa omger sig med. Och det är ändå bara en tiondel av hela personalstyrkan.

Jørgensen – som fått energi och bostäder som sitt härad – lär dock ha tilldelats ett kontor en bra bit längre ner i byggnaden än sin företräderska. Som en av Kommissionens verkställande vice ordförande hade Vestager under de sista fem åren sitt kontor rakt under chefen, Ursula von der Leyens på 13:e våningen.

Där hade Margrethe Vestager gärna suttit kvar i ytterligare fem år, utöver de tio som hon redan avverkat som dansk kommissionär. Det önskemålet gör hon ingen hemlighet alls av i den nyutkomna intervjuboken Vestagers Verden, med Morten Møller som författare. Men den förhoppningen var, som Vestager själv – som den maktpolitiker hon är – säkert insåg, tämligen orealistisk.

Visserligen utsågs Vestager, som tidigare var partiledare för det lilla social-liberala partiet Radikale Venstre – och som blivit kyrko-och undervisnings­minister vid bara 29 års ålder i Poul Nyrups Rasmussens regering på 1990-talet – till kommissionär 2014 av den dåvarande socialdemokratiska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Och hon fick därefter förlängt mandat 2019 med ännu en period av Thorning-Schmidts partivän Mette Frederiksen, nyinflyttad samma sommar i Statsministeriet efter några år där emellan med en borgerlig regering. Men för Mette Frederiksen var det inte tal om att ännu en gång skänka bort kommissionärsposten till någon annan än en socialdemokrat.

I socialdemokratin är minnena fortfarande plågsamma från de gemensamma regeringsåren, när Vestager gick fram som en ångvält i förhandlingarna och drev igenom en ekonomisk politik som låg åtskilliga snäpp till höger om de två andra koalitionspartiernas (S och Socialistisk Folkeparti) vallöften. Till stor lättnad för det borgerliga Danmark, som tack vare Margrethe Vestagers tuffa tag slapp den befarade ekonomiska vänstersvängen under Thorning-Schmidt. Men så är Vestager också känd för att betona det senare ledet i Radikale Venstres social–liberala partiprogram.

Beroende på perspektiv kan hennes utnämning till kommissionär 2014 betraktas som antingen belöning för hårt arbete eller ett elegant sätt att förpassa henne bort från Christiansborg. Det senare har avgjort högst trovärdighet, me­dan det förra nog i första hand hänvisas till inom den egna lilla parti-och familjekretsen.

Mer än en period hade det sannolikt då inte heller blivit, om det inte vore för det Vestagerska genidraget att kandidera till posten som Jean-Claude Junckers efterträdare som ordförande för EU-kommissionen. Med sin liberale partivän Juncker hade hon stått på särdeles god fot; han hade efterlyst kvinnor och ekonomer till sin kommission och i Vestager fick han båda delar.

Att draget med att kandidera till ordförandeposten till slut inte gick hem skyller Vestager i efterhand på de europeiska stormakterna, som föredrog en av sina egna. Att skylla på de större och starkare är rent allmänt en av hennes paradgrenar, men så är hon också sprungen ur ett litet parti i ett litet europeiskt land. Förra året förlorade Vestager även sin senaste kandidatur, som ordförande för Europeiska Investeringsbanken, efter ett halvt års tjänstledighet från Kommissionen för att kampanja.

Den posten gick istället till den spans­ka ekonomiministern. Vilket är ännu ett utslag av de stora ländernas makt på bekostnad av de små, förklarar Vestager i boken, och beklagar att Investeringsbanken därmed fasthåller sitt fokus på Sydeuropa, när det enligt henne är hög tid att satsa mer på Öst- och Centraleuropa.

Någon ordförandestol i EU-kommissionen blev det alltså dessförinnan inte heller, men utdelningen för Danmarks del har ändå varit god. Vestager briljerade ånyo med sin förhandlingsförmåga och rodde hem posten som en av von der Leyen-Kommissionens verkställande vice ordförande; ledende næstformand som det heter på danska. Ingen dålig utdelning heller för hennes parti, som idag är ett av folketingets minsta och marginaliserat av det nya mittenpartiet, Lars Løkke Rasmussens Moderaterne.

En och annan utnämning och utmärkelse har det också blivit för Margrethe Vestager under det gångna decenniet. På hemmaplan till exempel som Årets Europæer av Europabevægelsen och som Årets Dansker av utlandsdanskarnas förening. Men det är inget mot 2023, när Vestager var ett av namnen på Time Magazines lista över världens 100 mest inflytelse­rika personer. Fast det kanske inte egentligen var så vänligt menat.

I Vestagers portfölj som konkurrenskommissionär ingick ju även digitalisering och AI, och det är utan tvekan fighten mot de stora amerikanska techbolagen som har gjort henne till en internationell berömdhet. Vestagers olika initiativ till EU-­lagstiftning för att bryta upp monopolställningar och stärka europeiska medborgares digitala rättigheter har kritiserats i USA som konfrontatoriska. Rättsprocesser har förts på kors och tvärs över Atlanten mot bland annat Google och Apple. ”Silicon Valleys största fiende”, utkora­de New York Times henne till 2018. Det uppfattar Vestager säkert själv som en komplimang.

Men kanske hade statsminister Mette Frederiksen sin nyss avgångna konkurrenskommissionär i tankarna när hon konstaterade i sitt nyårstal att ”USA in­noverar. Kina kopierar. Och EU reglerar”. För Margrethe Vestager handlade det däremot återigen om balansen mellan små och stora aktörer: om EU som världspolitikens och handelns David mot de amerikanska storföretagens och tech­giganternas Goliat.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I Vestagers värld är det Europa Först hela vägen.

Det betyder dock inte att hon själv ser sig som någon underdog; det gör man inte i det elitistiska Radikale Venstre. Inte ens om man som hon är uppväxt som prästdotter i lilla jylländska Ølgod, där alla utom hennes egen familj verkar ha haft medlemskort i det stora bondepartiet Venstre. Lite motvalls har hon allt varit och alltid gått sin egen väg. Men även hon kan – faktiskt – ta fel, det erkänner Vestager i boken, alltmedan hon, känd i Bryssel som Den stickande kommissionären, ivrigt stickar sig igenom samtalen med Møller.

Sitt bromotstånd – det gäller broar i största allmänhet och Öresundsbron inte minst – har hon exempelvis övergivit och insett att broar kan vara rätt bra i ett land byggt på många öar. Likaså motståndet mot kvoter, som hon tidigare avfärdade som något som bara var ”för fisk”.

Ja, det är mycket vi får veta om denna danska världskändis när Morten Møller följer henne i hasorna mellan Bryssel och hemmet på Amager, nogsamt nedtecknande hennes många tankar. Intervjuböcker är en trivsam genre som är vanlig i Danmark men rätt sällsynt i Sverige. Att ge ut en sådan med Margrethe Vestager kan dock inte ha varit särskilt betungande uppgift, för det är ju inte så att orden direkt behöver dras ur henne.

Och även i det avseendet är hon påfallande lik sin kungliga namne.