Enligt modern feminism ska en kvinna inte bry sig för mycket om sitt utseende eftersom det innebär att hon låter sig styras av problematiska könsroller. Författaren Lena Andersson gjorde nyligen en svidande uppgörelse med kvinnor som uppträder alltför sminkade och fixade i professionella sammanhang (DN 7/3). De spelar med i könsrollerna och gör sig frivilligt till begärsobjekt, som för att försäkra omgivningen om att de trots sina framgångar är fogliga och i första hand dekorativa, menade hon.

Alltför uppiffade kvinnor riskerar att inte tas på allvar och i så fall får de skylla sig själva, löd budskapet. Som avskräckande exempel gavs kvinnliga elitskidåkare som åker sminkade i spåret och en sportkommentator som till skillnad från sin manliga bisittare var så fixad att hon såg ut som om hon skulle gå på bal. Så länge kvinnor framförallt förknippar sig själva med pynt och dekoration kommer glastaket att bestå, enligt Andersson.

Idealet att inte fixa för mycket med sitt yttre är dock svårt att leva upp till i praktiken, i likhet med så många andra goda föresatser. Det finns ju annat att tänka på här i livet än glastak och karriär. Vem vill inte se så bra ut som möjligt, och vem påverkas inte av att andra ständigt bedömer en efter utseende?

Lena Andersson är ovanlig på så vis att hon lägger huvudansvaret för kvinnors synbara utseendefixering på kvinnorna själva. Många feminister pekar istället på patriarkala strukturer och förtryckande utseendenormer som är svåra att frigöra sig från. Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz har exempelvis ondgjort sig över den strukturella diskrimineringen av kvinnor, som bland annat kommer till uttryck i att samhället allt oftare och tydligare berättar för tjejer och kvinnor hur de ska se ut (Nyheter24, 12/6 2013). Hon framhöll att fler tjejer än killar drabbas av anorexi och mår dåligt på grund av den allmänna utseendefixeringen. Yilmaz medgav att hon själv har svårt att bortse från utseendeideal som hon egentligen tror är skadliga. Alltför ofta ställer hon sig tvångsmässigt ”på den där vågen som jag har gömt under min säng”.

Man skulle kunna kritisera Seher Yilmaz för att inte ta ansvar för sitt eget beteende utan skylla ifrån sig på samhälleliga strukturer. Men man skulle också kunna ställa sig en helt annan och i mitt tycke intressantare fråga, nämligen hur väl feministisk ideologi egentligen fungerar som moralisk vägvisare i det personliga livet. Jag misstänker att kvinnors återkommande svårigheter att förverkliga den rätta feministiska likgiltigheten inför det egna utseendet hänger samman med en grundläggande begränsning hos feminismen som livsfilosofi.

Att överdriven fixering vid utseende, pengar och makt inte leder till varaktig lycka är ett klassiskt tema för moral och religion. Men medan traditionella moralläror brukar erbjuda hållbara alternativ – att istället bry sig mer om andra människor och sin odödliga själ – uppmanar den feministiska läran mest till ilska och samhällelig kamp, vilket kanske inte leder till så varaktig lycka det heller.

Säkert kan man få ett bättre liv genom att kämpa mot genusrelaterade orättvisor och själv bli mer jämställd i tankar, ord och gärningar. Men även om man fyller på med besläktade behjärtansvärda ambitioner, såsom att leva miljövänligt och verka för ekonomisk rättvisa, så finns det gränser för hur mycket mening den feministiska kampen kan skänka. Där har tankesystem som är mer allmängiltiga en otvivelaktig fördel.

En viktig poäng med religionen är att den inte bara kritiserar strukturer som anses förkastliga utan erbjuder konkreta redskap för att frigöra sig från dem, såsom bön, fasta, allmosor och andra fromma praktiker. Den upprättar egna, alternativa strukturer som gör det enklare att använda redskapen, såsom klostergemenskaper där allt är inrättat för att underlätta inriktningen på de eviga tingen, för både medlemmar och tillfälliga besökare.

Låt mig ge ett exempel. I slutet av 1800- talet tittade en ung kvinna tillbaka på sin uppväxt i ett kärleksfullt och religiöst hem i norra Frankrike. Hon konstaterade att den skyddat henne från att dras in i ytliga nöjen och fåfänglighet. Som tioåring debuterade hon i sällskapslivet under ett besök i födelsestaden Alençon och blev firad, bortskämd, beundrad. I efterhand tillstod hon att detta absolut hade sin lockelse – ”i tioårsåldern låter sig hjärtat lätt bländas” – och hon betraktade det som en stor nåd att familjen inte stannat i Alençon utan flyttat till Lisieux, där bekantskapskretsen var annorlunda. Hon inträdde tidigt i stadens karmelitkloster och dog ung i tuberkulos. Men hon hann utveckla en andlig filosofi som inspirerat människor världen över – ”den lilla vägen” som i korthet går ut på att man inte måste göra storslagna saker för att nå fram till Gud, utan att det räcker med små välgärningar i vardagen. För hennes del kunde det handla om att vara särskilt omtänksam mot de medsystrar hon hade svårast för, eller att öva sig i ödmjukhet genom att avstå från att försvara sig om hon blev oskyldigt anklagad för att ha slarvat med något.

Idag är hon känd som Thérèse av Lisieux, ett av den katolska kyrkans mest älskade helgon. Hennes självbiografiska anteckningar utgavs efter hennes död under titeln En själs historia och blev omedelbart en bästsäljare. Alla möjliga människor – soldater, kardinaler, brottslingar, vanliga troende och tvivlare – har knäfallit inför hennes reliker. Hon har visat både män och kvinnor hur de kan gå till väga för att slippa fastna i onödiga bekymmer om yttre bekräftelse och istället ägna sitt liv åt sådant som är viktigt och meningsfullt.

Thérèse av Lisieux hade en klar blick för sin tids kvinnodiskriminering, men hon betraktade den ur ett strikt andligt perspektiv. På en pilgrimsresa till Rom förfärades hon över hur ringaktade kvinnorna i Italien var, trots att fler kvinnor än män älskade Gud och trots att kvinnorna visade större mod än männen under Jesu lidande. ”Det är säkert därför han låter förakt bli deras lott på jorden, ty det valde han ju för egen del . . .”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Thérèses av Lisieux idéer är självfallet svårsmälta ur ett sekulärt perspektiv, och hon är givetvis inte representativ för religiösa personer. Men kvinnor som hon är tankeväckande även för dem som bråkar med feminismen utifrån helt andra utgångspunkter än mina. Debattören Judith Kiros beklagade nyligen att feminismen ”rasifierats” som vit och skilts från klasskamp, antirasism och hbtq-kamp (DN 6/3).

Kiros åskådliggjorde standardfeminismens begränsningar genom att berätta om krocken mellan teori och praktik som uppstod när hon en gång försökte prata feminism med sin moster, en katolsk nunna som driver en skola för utsatta kvinnor i Etiopien – en moster ”som inte har något större intresse för feminismen men som har ägnat hela sitt liv åt Gud och sina systrar”.

Fast inte ens nunnor är helt skyddade från utseendefixering. I ikonografin kring Thérèse av Lisieux har hon förgulligats på ett sätt som är direkt missvisande. De smala läpparna har mjukats upp, den kantiga hakan har rundats av för att ge ansiktet en söt och oval kontur. Som det påpekas i förordet till den svenska utgåvan av hennes självbiografiska skrifter syns det inte mycket av den glöd som förtärde henne, den kamplust som varje dag drev henne framåt – eller, kan man tillägga, den utsökta likgiltighet inför det egna utseendet som följde därav.