de Man, tillsammans med bland andra Geoffrey Hartman och Harold Bloom, citerades med devot beundran överallt där man talade om litteratur. de Mans essäer, samlade i böcker som Blindness and Insight och Allegories of Reading, utgjorde nödvändig läsning för alla som ville bli tagna på allvar när de uttalade sig om litteratur. Dessa kritiker, med de Man i spetsen, bröt definitivt med det nykritiska paradigm som länge hade varit förhärskande vid många amerikanska universitet.

Det var inte alltid lätt att förstå dessa böcker men det var ganska lätt att härma dem, använda deras nyckelord och bärande idéer, att dunkelt mumla om textens aporier, det ögonblick då en text tycks motsäga sig själv, där dess textuella strategier tycks peka åt två olika håll. Så här l&ari...