Under några år befann jag mig på arbetsplatser där man varje termin tog in en praktikant. För mig som lämnat universitetsvärlden många år tidigare var det lärorikt att få möta en yngre generation som höll på att avsluta sina högre utbildningar. Det fick mig också att lägga märke till vissa tendenser.

En praktikant studerade statsvetenskap. Han var intelligent, men hade fått för sig att han måste krångla till saker för att de skulle duga. Kanske var det universitetet som hade inbillat honom det. Han verkade ha bra koll på vad han skulle hysa för åsikter för att få kulturell status. Sämre ställt var det med markkontakten. Han tycktes tämligen obekymrad om hur de akademiska teorierna hängde ihop med verkligheten. Om det nu fanns en sådan.

Samma höst inträffade skjutningen i Malmö, då en nybliven mamma dödades med sin två månader gamla baby i famnen, men även den händelsen gick det att teoretisera kring. Han verkade se den, precis som andra företeelser, som ”narrativ” eller maktanspråk eller något i den vägen, något postmodernt.

Allt möjligt annat alltså än vad det faktiskt var: en ung mamma som blev kallblodigt mördad intill sitt barn.

Denne praktikant framstod som en produkt av de modeteorier som sedan ett antal år varit i svang den akademiska världen, i synnerhet vid utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap. En lustig sak var att han inte kunde säga ordet fakta utan att göra citationstecken i luften. ”Fakta.” Jag fick intrycket att han hyste något slags förakt för upplysningen och dess idéer.

Han gjorde mig ofta fundersam kring vilka föreställningar som dominerade i generationen som studerat vid universitetet under 2000-talet – de som nu äntrar arbetslivet, byråkratin, myndigheter, organisationer.

Praktikanten jag mötte därnäst föreföll också tränad i relativisering, hon försvarade rätten att kräva att människor inte skulle yttra sådant som fick någon att känna sig kränkt. Det var under en fikarast som vi talade om Muhammedkarikatyrer. Medan vi mumsade på kardemummalängden gick det långsamt upp för mig att den voltaireska principen ”jag avskyr dina åsikter, men är beredd att offra livet för din rätt att uttrycka dem” var obsolet. Det är bara några liberala boomers som fortfarande försvarar rätten att häda. Den unga akademiska eliten tar hellre hänsyn till andras känslor. Folk får säga vad de vill – så länge de inte sårar någon.

En tredje praktikant påstod att vita männi­skor per definition inte kunde utsättas för rasism. Hon sa det som ett obestridligt faktum. Jorden är rund, himlen är blå, bara svarta kan utsättas för rasism. Det är förresten inte någon ovanlig uppfattning i den akademiska världen. Snarare betraktas den som en sanning av många disputerade forskare och professorer.

Dessa tre praktikanter var säkerligen alldeles utmärkta personer och studenter. De hade ambitiöst tagit till sig vad de fått lära sig, av personer som de betraktade som auktoriteter. Samtidigt kan man se universitetsstudenters uppfattningar som signaler om vilket paradigmskifte som möjligen håller på att genomföras, vilka nya idéer som kommer att genomsyra vår kultur.

Vad har då detta att göra med vår tids kulturfråga?

I mina ögon handlar den om att slå vakt om de upplysningsidéer­ som är det demokratiska samhällets fundament. Som föreställningen om att det finns förnuft – och fakta utan citationstecken.

Som övertygelsen om att yttrandefriheten är viktig och värd att försvara, också hos dem som inte delar ens syn på saker och ting.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Som tron på individen med dess fri- och rättigheter, vilken motverkar polariserande grupptänkande.

Som meritokratin, en för det västerländska samhällets framgång helt avgörande idé ursprungligen från franska revolutionen, vilken idag håller på att ersättas av en föreställning om att jämlikhet inte betyder att alla ska ha samma chans – utan att det ska vara ett jämlikt utfall utifrån parametrar som exempelvis hudfärg eller etnicitet.

Identitetspolitiken är en återgång till uppfattningen om att individen är underordnad den kollektiva identiteten. Är du svart, vit, muslim eller kvinna – då anses det bestämma vem du är. Nå, självklart påverkar sådana faktorer, men den primära identiteten bör vara att du är en individ med unika erfarenheter och förmågor.

Fixeringen vid exempelvis hudfärg ställer grupper mot varandra och är direkt skadlig för samhället. I USA har denna typ av identitetspolitik löpt amok med djup kulturell och samhällelig splittring till följd. Hur blir det i Sverige? Det är vår tids viktigaste kulturfråga.