”Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva och i vår egen tillvaro: vi vill leva i ett inbillat liv i andras föreställning om oss, och bemödar oss för den skull att synas. Vi arbetar ideligen på att försköna och bevara denna inbillade tillvaro, och försummar därigenom den verkliga.”

Så skrev Blaise Pascal i sina Tankar i mitten av 1600-talet. Orden är idag naturligtvis svåra att läsa utan att tänka på den situation som har skapats via sociala medier.

Sällan har det varit möjligt för så många av oss att så till den grad finjustera den ofentliga bilden av oss själva. Twitter och Facebook erbjuder möjligheter att komma våra medmänniskor in på livet. Plötsligt kan vi ta del av Aftonbladet- krönikörens omedelbara känsloreaktioner: hur hennes tårar strilar ner över kinderna när det står klart att Sverigedemokraterna kommit in i Sveriges riksdag; eller Expressen-skribentens glädjetårar när AIK går till semifinal i elitserien i ishockey. För att inte tala om möjligheterna att via Twitterflöden följa de nordafrikanska revolutioner som till och med sägs ha organiserats via sociala medier.

Därför kan man fråga sig i vilken mån som Pascal- citatet äger relevans ifråga om sociala medier. Erbjuder inte Facebook och Twitter således en möjlighet att närma oss den sociala och politiska verkligheten och komma våra medmänniskor in på livet snarare än att, som Pascal påstår, försumma den verkliga tillvaron?

Jag tror dock att det finns anledning att inta en försiktigt skeptisk hållning till föreställningarna om nätets och de sociala mediernas positiva konsekvenser. Som Søren Ulrik Thomsen och Frederik Stjernfeldt påpekar i sin tankeväckande bok Kritik av den negativa uppbyggligheten (2006) märks i den västerländska kulturen under hela 1900-talet en strävan efter högre och högre mått av autenticitet. Vi finner detta överallt: i högkulturen; men också i populärkulturen; och i den religiösa utvecklingen under seklet.

Att renodla och skala bort inslag i den kristna liturgin har kännetecknat kristendomens historia under de senaste århundradena. Inom frikyrkorörelsen handlade det under 1900-talet om att ta ytterligare ett steg mot individens personliga möte med Gud. Väckelsemötet innebar en befrielse från statskyrkans på många sätt stela gudstjänstordning; man låter i tungomålstalet Gud ta plats i ens egen kropp; alla får komma fram på scenen och gunga med i musiken och på ett så omedelbart sätt som möjligt erfara Jesu närhet.

Att bryta sig loss ur ett stelt regelverk anses leda oss närmare ett autentiskt och därmed och mer sanningsenligt förhållningssätt till tillvaron. Det är därför som John Lennon har uppfattats som finare än Paul McCartney som i sin tur har ansetts finare än Burt Bacharach. Den ene har tagit ytterligare ett steg längre än den andre i riktning bort från ett formaliserat musikskapande.

Om denna för västvärlden så starka strävan efter autenticitet och sanningsenlighet kan man dock konstatera två saker. För det första att den svarar mot ett behov. I en så starkt pliktinriktad och arbetsorienterad kultur som den nordeuropeiska behövs andningshål och frizoner. Man kan inte bortse från att det för många för 50 år sedan var mer lockande att sitta på kuddar i färgglada kläder och röka hasch än att klättra upp i det ekorrhjul där man såg sina föräldrar strävsamt framhärda.

Den andra iakttagelse är att man bör vara försiktig med att alltför lättvindigt köpa uppfattningen om att ett tillstånd som uppmuntrar starka, personliga känslouttryck också gynnar sanning och uppriktighet. Kommer vi en person närmare om vi läser personligt hållna bloggar eller Twitterflöden än när vi läser en konstfärdigt konstruerad roman, av låt oss säga Marcel Proust? Ger den person som talar i tungor nödvändigtvis uttryck för en mer autentisk och starkare religiös upplevelse än den som på sin höjd sjunger med i psalmerna i en ordinär gudstjänst i den svenska statskyrkan?

Nej, sanningen är naturligtvis att tungomålstalet, bloggandet och twittrandet löper risken att utföras utifrån minst lika formaliserade och mallade utgångspunkter som någonsin statskyrkans liturgi eller Marcel Prousts skrivande. Fördelen med de sistnämnda är dock att de rymmer ett större mått av ärlighet genom att de aldrig utger sig för att vara annat än strikt formaliserade.

För att få en bild av människan Proust vet vi att vi måste söka bakom orden, bortom romanintrigen. Alltmedan den känsloutlevande bloggarens uppriktighet inte sällan drivs av en aldrig formulerad strävan att marknadsföra den egna personen. Min poäng är att den senare processen vanligtvis inte skiljer sig från Prousts förhållningssätt utan att man i båda fallen ägnar sig åt ett omsorgsfullt döljande av de sidor av sig själv som man inte vill exponera för allmänheten.

Dessa förhållanden gör att de sociala medierna är gefundenes fressen för den sorts makthavare som är intresserade av att manipulera sanningen. Den marknadsförda människa som tar form i nutiden och som behandlas i detta nummer av Axess har sin skuggsida i den manipulerade människan. Som framgår av Evgeny Morozovs nyutkomna bok The Net Delusion (2011) har internets utveckling på många sätt kommit att innebära ett hot mot demokratiska krafter. Detta genom den fördumningskultur som gynnas av nätet, men också genom att nätet och de sociala medierna just genom sin förment ärliga, autentiska och sanningsenliga karaktär framstår som extremt eff ektiva propagandaverktyg för antidemokratiska regimer.