I en intervju i samband med debaclet kring Svenska Akademien berättar Anders Olsson, i skrivande stund dess ständige sekreterare, om en tid i sitt liv då han och hustrun var panka frilansar. De övervägde då enligt Olsson att flytta ut på landet. Men ”de räddades av en professur”.

Om de sistnämnda orden är Olssons egna eller intervjuarens vet jag inte. Men de är i alla händelser uttryck för en inställning man ofta slås av i svenskt kulturliv. Att bo på landet är något man gör på semestern. På sommaren dyker små ortnamn på Österlen, på Höga kusten, på Gotland och i Dalarna plötsligt upp på de stora mediernas kultursidor, som tillfälliga häckningsstationer för en stadsbaserad elit.

Att bo heltid på landet verkar däremot ses som ett syndastraff. Någo...