Det finns få tillfällen då jag tvivlar så mycket på marknadsekonomins förträfflighet som när jag betalar månadens räkningar via internetbanken och tvingas fylla i milslånga referensnummer. Det är så klart jättefiffigt för företagen att baka in en massa information i referensnumren, men varför ska jag behöva jobba gratis åt dem?

Det är bara ett exempel på en synnerligen irriterande konsekvens av den självscanningstrend som Per Svensson pekar på i sin essä. När varor, tjänster och handelsplatser präglas av informationsteknologi innebär det inte bara färre direkta mellanmänskliga kontakter – det betyder också att alltmer administrativt arbete lassas över på oss konsumenter. Säkert blir det billigare, men för det mesta har man som konsument inget riktigt val, eftersom varje ny IT-baserad tjänstekomponent – incheckningsautomater på flyget, scanningsstationer i livsmedelsaffären, internetbokning till bilprovningen – vanligen medför att det blir svårare att få personlig service.

Kanske är det orättvist att skylla på marknadsekonomin. Motsvarande sker ju inom offentlig sektor, inte minst inom själva organisationerna, till förfång för de ofta högutbildade yrkesgrupper som arbetar med kärnuppgifterna, såsom sjukvård, utbildning och myndighetsutövning. IT-baserade system för journalföring, schemaläggning och ärendehantering innebär i allmänhet att arbetsuppgifter som tidigare utfördes av administrativ personal flyttas över till läkare, lärare och andra professionella, vanligen utan att dessa kompenseras med färre huvudsysslor.

Problemet är inte varje enskild ny administrativ syssla som flyttas över på konsumenter och medarbetare, utan den sammanlagda bördan av allt detta pyssel på olika virtuella plattformar. Alltid är det något som ska fyllas i, uppdateras, läggas ut eller laddas ned. Alltid är det något lösenord som ska kommas ihåg eller bytas.

Humanekologen Ebba Lisberg Jensen redogör en i tankeväckande radioessä för den vilsenhet som lätt uppstår i ”fyller-i-samhället” (OBS 11/5 -16). Vi tvingas ständigt orientera oss i en labyrint av så kallade webbplatser, som egentligen inte alls är platser utan kroppslösa, doftlösa och intill förvillelse lika vyer i datorn. Företag och myndigheter sparar tid och resurser medan kunder och brukare blir en sorts cerebralt proletariat, alltmer utmattade och uttråkade av alla dessa endimensionella intryck som ständigt ska processas.

Vår vardag utarmas verkligen när självscanningen tilltar och de enkla servicejobben försvinner. Lågutbildade får allt svårare att försörja sig, och de som är självförsörjande möts allt oftare av en datorskärm istället för en levande människa, både i och utanför arbetet. Men det är ingen oundviklig konsekvens av teknisk utveckling utan beror även på lönenivåer och andra sociala överenskommelser.

I USA, som vi ofta tänker på som framtidens rike, finns det många konkreta, fysiska jobb kvar som har försvunnit eller aldrig ens funnits i Sverige. Ett exempel som brukar nämnas är personalen som packar kassar åt kunder i snabbköpskassor. Själv tänker jag på trafikpoliserna som står och viftar i var och varannan korsning, även under lågtrafik och även där det finns trafikljus. Så är det i alla fall i den bullriga storstaden Boston, och det känns ungefär som att förflyttas till en barnbok från 1950-talet. Jag misstänker att överflödet av trafikpoliser har något att göra med bristande effektivitet i stadsförvaltningen. Kanske är det inte kostnadsmässigt optimalt, men charmigt är det, och så något mer – det inger en känsla av välordnat och tryggt stadsrum, något som dessvärre saknas på allt fler håll i vårt land.

Hur blir tillvaron för de servicearbetare som istället för att arbeta ansikte mot ansikte med kunder blir någon sorts självscanningscoacher eller självscanningsövervakare? De kanske har det jätteroligt, och det vore spännande att se empirisk forskning på området. Men förändringen läggs till en rad andra utarmande utvecklingslinjer som har konstaterats i studier av servicearbete, såsom närmast orimliga krav på flexibilitet, ständig utvärdering via kundenkäter och utmattande ”emotionellt arbete”, till exempel att le och vara vänlig hur oförskämda kunderna än är.

Jag vet i och för sig inte hur väl emotionellt servicearbete har gått att implementera i länder som exempelvis Frankrike, där personalen brukar ha en väl utvecklad stolthet och självkänsla. Där får man som kund ofta argumentera rätt ivrigt för sin sak. Ibland är det enda som fungerar ett väl avvägt vredesutbrott, helst med så mycket vältalighet man förmår prestera, och givetvis under fortsatt niande. Det är både frustrerande och – ja, återigen charmigt och på något vis meningsfullt, därför att det handlar om genuin interaktion med en annan levande människa snarare än transaktion med en robotiserad stackare som dignar under regler och prestationsmått.

Självscanningen hänger samman med uppkomsten av det algoritmiska jaget, alltså det jag som skapas när vi fångas in och påverkas av alla de algoritmer som numera styr sökmotorer, sociala medier, tidningsannonser, e-handel och allt annat som sker på internet och i olika databaser. Som filosofi- och vetenskapshistorikern Ian Hacking så övertygande visat är klassificering av människor inte någon neutral övning utan något som påverkar och interagerar med människorna som klassificeras. Det påpekades nyligen i en kritisk artikel av juridikprofessorn Frank Pasquale i tidskriften The Hedgehog Review (nr 1/2015).

När vi tumlats några varv genom alla algoritmer är vi troligen inte riktigt samma människor som vi var innan. Vi har erbjudits och kanske antagit nya identiteter – exempelvis ung köpstark kvinna i storstad – och kopplats loss från och kanske glömt bort andra – exempelvis moster till Agnes, två år. Det hela blir inte mindre problematiskt av att algoritmerna alltmer förfinas och avspeglar våra ”ursprungliga” identiteter, snarar tvärtom – att vara en standardiserad algoritmisk moster åt en tvåårig flicka är nog nästan ännu värre än att vara en standardiserad algoritmisk ung kvinna i storstad.

Ju mer träffsäkra algoritmerna i självscanningens samhälle blir, desto mer öppnas för social kontroll av tvivelaktigt slag. Nyhetsförmedling och åsiktsbildning formas numera i hög grad av algoritmerna som styr vad som dyker upp i flödet på Facebook och andra sociala medier. En risk som diskuterats livligt på sistone är att vi mest tar del av nyheter och åsikter som bekräftar de uppfattningar vi redan har. Vi kapslas in i avgränsade nätbubblor som förhindrar verklighetsanpassning och åsiktsutbyte. En annan risk är att de som överlistar algoritmerna får otillbörligt inflytande. Extremfallet är påståendet att progressiva redigerare på Facebook rutinmässigt undertrycker nyheter om konservativ politik, vilket en tidigare Facebookanställd uppgivit för teknikbloggen Gizmodo (9/5 -16).

Det finns ett område där hela självscanningsutvecklingen knappt ens börjat och där insatserna är särskilt stora, och det är sjukvården. Inom sjukvården återstår till stor del den andra vågens digitala revolution som redan har transformerat handel, medier och sociala kontakter. Där kan mobila lösningar möta tungt vägande behov av ökad patientmakt, förbättrad kvalitet och tillgång till medicinska forskningsdata – och där hanteras känsliga personuppgifter som absolut inte får hamna på avvägar.

Regeringens vision är att Sverige ska bli bäst i världen på eHälsa år 2025. På vissa sätt är eHälsa redan en verklighet. Det finns kirurgirobotar, internetbaserad KBT-behandling och vårdcentral på nätet. I vissa landsting har medborgarna tillgång till sina journaler på internet. Men det finns nya tillämpningar som kan medföra svårförutsägbara och inte helt oproblematiska omvandlingar.

En ny utveckling är appar för att mäta och styra sitt hälsotillstånd, inte bara vad gäller kost och motion utan också mer medicinska företeelser som blodtryck och blodsockernivå. Apple har i samarbete med framstående institutioner som Johns Hopkins University och Massachusetts General Hospital utvecklat mjukvaruramverket Research Kit med öppen källkod. Det används idag till forskningsappar för bland annat astma, diabetes och hjärnskakningar. Nyligen lanserades ramverket Apple Care Kit, och nu utvecklas nya sjukvårdsappar för bland annat gravideter, diabetesbehandling och vård efter operation.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Apple försäkrar på sin hemsida att användarna själva bestämmer vilken hälsoinformation som lämnas ut till vilka appar och alltid kan se vilken information som delas. Men med kännedom om affärsmodellen för många andra digitala tjänster kan man bli fundersam över vad sjukvårdsapparna kommer att innebära för patienternas integritet.

En vanlig digital affärsmodell är att kunden får gratis tillgång till exempelvis nättidningar och sociala plattformar och i gengäld delar med sig av personlig information som företag är beredda att betala för. Det kan bli den dominerande affärsmodellen även för sjukvårdsappar och andra eHälsotjänster. I så fall kommer vi att börja dela med oss av högst känsliga data om vår personliga hälsa. Den självscannande patienten kan bli en ny sorts patient vars digitala skugga snurrar runt i olika automatiserade system för att utveckla, utvärdera och sälja nya mediciner och medicinteknik.

Det etymologiska ursprunget för patient är någon som tål och uthärdar. Den självscannande algoritmiska patienten kan behöva tåla och uthärda helt nya och hittills oanade saker.

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.