Länge präglades debatten om sociala medier av de etablerade mediernas och makthavarnas rädsla för kontrollförlust. Sociala medier spred ”fake news”, skapade filterbubblor och drev på polarisering och konspirationsteorier, hette det. Även om det låg och ligger något i dessa påståenden var farhågorna betydligt överdrivna, vilket också olika studier har visat efter hand.

Polarisering är inget nytt. Den har varit starkare i perioder av demokratins korta historia och svagare i andra. Under en stor del av 1900-talet fanns en stark kommunistisk rörelse som ville avskaffa demokratin och göra processen kort med den demokratiska borgerligheten. Under drygt ett decennium utmanades samhällsordningen av en fasciströrelse som dyrkade våld och gatuslagsmål.

Hungerkravallerna 1917, kosackvalet 1928, planhushållningsdebatten i slutet av 1940-talet, proteströrelsen 1968 och löntagarfondsdebatten i början av 1980-talet var alla uttryck för en stark samhällelig polarisering. I en tid där de flesta valde tidning efter politisk färg för att få sin världsbild bekräftad var det inte heller mindre relevant att tala om filterbubblor än idag. Tongångarna och retoriken kunde stundtals vara hård, i synnerhet bland ”vanligt folk” och partianhängare. Det bedrevs hetskampanjer, det slogs och det spottades på politiska motståndare.

De sociala medierna har inte inneburit demokratins undergång. Det som har förändrats är att konflikter och missnöje exponeras på ett mycket tydligare sätt när var och en kan vara sin egen publicist på olika sociala nätverksplattformar. Det är inte annorlunda med konspirationsteorierna. Det finns inget vetenskapligt stöd för att de ökat i omfattning – de har däremot blivit mer tillgängliga för dem som lockas av dem, och för dem som förfasas över dem. Tron på konspirationsteorier handlar i hög grad om misstro mot det etablerade samhället och en ovilja att låta någon annan ”tänka åt en”, det är också en djupt rotad mänsklig egenskap att vilja se avsikter även där det inte finns några. Det är ett sätt att förstå världen, som återfinns i de primitivaste religioner. På samma sätt vill många få sina åsikter bekräftade och enkla lösningar serverade. Det handlar i grunden om psykologiska behov och att ”hushålla” med tankemässig energi.

”Återstår frågan om vi vuxna är myndiga nog att stå emot frestelsen när djävulen utrustat sig med ny teknik?”

Donald Trump kom inte till makten tack vare de sociala medierna utan på grund av missnöje med dysfunktionella egenskaper hos det amerikanska samhället. Även om hans analys av problemen kanske lämnar mycket i övrigt att önska fångade han upp känslan hos många och erbjöd sin egen person som svar. En egen tv-kanal hade förstås fungerat lika bra som Twitter för att föra ut detta känslobudskap. Ända sedan radion uppfanns har vi haft medier med möjlighet att nå ut till en nationell masspublik, vilket är den avgörande faktorn här. Massamhället har vid det här laget ett sekel på nacken.

Sedan en tid tillbaka har dock kritiken mot de sociala medierna bytt fokus. Nu är det inte längre innehållet som betraktas som ett problem utan formen.

Medieteoretikern Marshall McLuhan konstaterade redan 1964 att formen är viktigare än innehållet för att förstå medier: ”The medium is the message.” Vi stirrar oss gärna blinda på innehållet när ett nytt medium dyker upp och förbiser formen. Innehållet är något vi känner igen, formen är det okända och svårgripbara.

Distinktionen mellan form och innehåll är glasklar. Men poängen är att formen styr innehållet. Innehållet är utbytbart så länge det passar formen, även kallat format – text, ljud, bild, rörlig bild eller interaktion i olika kombinationer. Det tar tid för ett nytt medium att hitta sin form. Radion försökte i sin barndom härma teatern, i både tilltal och program – när den inte läste upp telegram från tidningsvärlden. Teatern och tidningarna var det man kände till. Efterhand hittade radion sin egen speciella form. Tv var på samma sätt i början ”radio med bild” eller hemmabio, innan den utvecklade sina egna genrer.

När internet började slå igenom som socialt medium i början av 2000-talet var det till en början i form av bloggar, kommentarsfält och diskussionsforum. Först välkomnades de nya åsiktstorgen som en möjlighet till fördjupad demokrati. Ganska snart visade det sig dock att åsikterna som framfördes på bloggar och i kommentarsfält just var de åsikter som inte bekräftades av massmedierna själva. Talet om den fördjupade demokratin bytes under 2010-talet i den rädsla för anarki jag beskrev ovan.

Sedan dess har de sociala medierna lämnat sitt vildvuxna tillstånd. Ett fåtal globala bolag har utvecklat former för interaktionen som även styr innehållet. Utvecklingen går snabbt. Facebook framstår i tilltagande grad som ett tillhåll för medelålders och äldre, medan Instagram och Tiktok vunnit mark bland de yngre, inte minst bland kvinnor. Utvecklingen går mot mer bilder, både statiska och rörliga, och mindre politik. Det senare riskerade inte bara att dra in företagen själva i storpolitiska konflikter utan tenderade dessutom få användarna att klicka sig vidare till rena nyhetssajter.

Ett trivialt skäl till att bilden vunnit mark på textens bekostnad är att de flesta idag har bättre uppkoppling än för bara 10 eller 20 år sedan. Men de sociala medieföretagen har också insett vad som rent psykologiskt håller människor kvar på deras plattformar. Vreden och högmodet har fått sällskap av avunden, vällusten, frosseriet och lättjan. Girigheten har de börsnoterade tech-oligopolen själva tagit hand om. Genom att de utgör ett slags naturliga monopol i sin nisch – hela affärsidén med exempelvis Twitter eller Facebook bygger på att alla använder samma plattform – har vinnarna tagit allt och kunnat expandera globalt. Konkurrensen ligger i att användarna inte ska byta till ett annat format.

De sociala mediernas form kan sägas vara ”styrd interaktion” mellan användarna sinsemellan och mellan användarna och plattformen. Algoritmerna följer vårt beteende och ger oss mer av det vi är intresserade av – vilket tenderar vara just kardinalsynderna. Att framhäva oss själva, jämföra oss med andra, egga upp oss, lägga upp mat eller bara klicka oss fram på meningslösa klipp. Plattformarna har förstått våra mest primitiva och grundläggande behov.

När man slutar se sociala medier som ett kognitivt problem – det är snarast en vinst för mänskligheten att fler röster kan göra sig hörda och utbyta information med varandra – och börjar se dem som ett emotionellt problem så framstår de i mörkare dager. Visserligen har tv-mediet också utmålats som förslöande och fördummande, men de sociala medierna förefaller ha mycket högre potens.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Socialpsykologen Jonathan Haidt driver starkt tesen att de sociala medierna skadar våra barn och ungdomar genom att fullständigt uppsluka dem. De blir depressiva, ångestfyllda och passiviserade. Haidt framhåller att de sociala medierna skapar en ”nätverkseffekt”. Det har helt enkelt blivit nödvändigt att vara där för många ungdomar om de vill vara delaktiga i ett socialt liv. Priset blir därmed högt för att lämna även om var och en skulle må bra av det – på fackjargong har vi att göra med ett ”fångarnas dilemma”.

Barn har inte samma självkontroll som vuxna. Om Haidt har rätt så finns det starka skäl att reglera användningen av sociala medier för barn och ungdomar på samma sätt som vi reglerar tillgången till droger och alkohol. Vi kan inte förvänta oss att de självmant ska bryta ett så starkt destruktivt mönster.

Återstår frågan om vi vuxna är myndiga nog att stå emot frestelsen när djävulen utrustat sig med ny teknik? Än så länge förefaller det inte vara värt priset det skulle innebära att låta staten ta ett jättekliv i auktoritär riktning och begränsa eller förbjuda tillgången till Internet för vuxna.

Dagens sociala medier är dock bara den första generationen. Med artificiell intelligens kommer nätjättarna att ha ett verktyg för att maximera manipulationen av vår mänskliga, driftstyrda natur. Bli inte förvånade om en ”kinesisk lösning” där staten går in med hela handen och håller oss i schack, eller rentav tanken på en religiöst präglad inre disciplin i ett ”teknikfritt kalifat” kommer att locka allt fler.