Något överraskande har den colombianska regeringen och Farc-gerillan kommit överens om att börja fredsförhandla med början i Oslo den 7 oktober och med fortsättning i Havanna. Den colombianske presidenten Juan Manuel Santos manar befolkningen att inte hysa alltför stora förhoppningar. Men att gerillan nu vill förhandla betyder nog att den insett att den redan passerat bästföredatum.

Farc var inte den första kommunistinspirerade gerillan i Colombia. Redan på 1930-talet fanns det en i provinsen Santander. Hur landet skulle ha sett ut idag om Farc inte fått stöd från Kuba och Sovjetunionen under 1960-talet kan vi inte veta. Vi kan inte heller veta vad som hade hänt om gerillarörelsen ELN inte hade börjat med kidnappningar som inkomstkälla för sin verksamhet år 1974. Och vi kan inte veta vad som hänt om Farc inte hade valt drogproduktion och droghandel som inkomstkälla.

Farc har velat framstå som en rörelse med en ”progressiv” värdegrund. Under de första åren såg gerillans förespråkare Kuba som en ledstjärna. Idag har verkligheten hunnit upp Kuba och gerillan. Sovjetepoken är redan över.

När några svenskar togs som gisslan av Farc-gerillan i december 1994 väckte det stor uppmärksamhet i Sverige. Varför just svenskar? I svenska ögon var ju gerillan en ”folklig vänsterrörelse” och Sverige var väl även i gerillans ögon inget annat än en vänskapligt sinnad nation?

Om nu Sverige hade valt bort kommunismen och stannat för socialdemokratin så hade man väl kunnat göra det i Colombia också. Varför drabbades då Sverige? Det var inte lätt att för en nymornad svensk publik förklara skillnaden mellan Farc och andra rörelser som förespråkade våld, M-19, EPL och ELN och deras politiska grenar, som till exempel UP. Dessutom hade drogbaroner som Pablo Escobar och Gonzalo Rodríguez Gacha redan ställt sig bakom skapandet av paramilitära grupper i områden där arméns och polisens inflytande inte räckte till.

Ett tvåfrontskrig hade blivit till någonting mera komplext än så.

I maj 1995, efter fem månaders fångenskap, släpptes de två Skanska-anställda svenskarna fria mot en lösesumma motsvarande sex miljoner dollar. Officiellt erlades inga pengar alls men i stora annonser i colombianska tidningar förpliktigade sig Skanska att respektera ekologin i det område där bolaget byggde ett vattenkraftverk. (Det är ett av de många områden där koka-odling florerat.)

farcs internationelle emissarie Marcos León Calarcá och Åke Magnusson, Colombias honorärkonsul I Göteborg, hade varit involverade I förhandlingssamtalen. I Bogotá samtalade svenske ambassadören Sven Julin med gerillaföreträdare via Internationella Röda Korsets kortvågskanal. Tonen var sådan att man bokstavligen kunde höra hur gerillaledarna lyfte på mössan när de talade med Julin.

Marcos León Calarcá är inte oväntat en av det halvdussin gerillamedlemmar som ska delta i de kommande fredsförhandlingarna.

Ungefär samtidigt som gisslandramat utspelades i Colombia fick journalisten Dick Emanuelsson grönt ljus för att sätta upp en nyhetsportal för ”Nya Colombia” i Sverige. Joaquín Pérez Becerra, som nu sitter i rannsakningshäkte i Bogotá, blev chef för byrån. Under flera år kunde Farc-gerillans kommunikéer och redaktionellt stoff läsas på flera olika språk.

Under Pastrana-regeringen 1998–2002 tilldelades Farc-gerillan en frizon stor som Schweiz. Tanken var att bygga upp ett förtroende mellan regering och gerilla och bädda för kommande fredsförhandlingar. Planen slog fel. Det hjälpte inte ens att en delegation med företrädare för Farc och Colombias regering reste runt i Europa på vårvintern år 2000. I Sverige sponsrade Sida och Näringslivets industriella råd (läs: honorärkonsul Åke Magnusson) en kurs i svenskt politiskt och ekonomiskt samförstånd på en kursgård utanför Stockholm. Liknande kurser, fast mycket längre, hade Sidas föregångare NIB organiserat tillsammans med Sveriges Förenade studentkårer, SFS, under mitten av 1960-talet. Deltagare var ”studentledare” i Latinamerika. I kursen 1965 fick deltagarna lära känna Olof Palme. En av deltagarna blev sedermera president i Guatemala men fick söka asyl i Panama där han fortfarande uppehåller sig.

efter terroristattacken mot tvillingtornen i New York den 11 september 2001 förändrades plötsligt synen på våldsbenägna rörelser. I Sverige ville utrikesministern Anna Lindh inte gå med på att Farc klassades som terroristgrupp. Sverige ändrade inte sin hållning förrän 2003, då en hög emissarie från Colombia, tidningsmannen Francisco Santos, själv en gång kidnappad, fick tala med biträdande statsministern Lena Hjelm-Wallén om saken.

Efter Santos besök i Sverige flyttade den colombianska nyhetsportalen, senare omdöpt till Anncol, sin internetserver från svensk mark till dansk. Kvar i Sverige blev däremot byråns kontor samt Radio Café Stereo, en liten närradiostation i Stockholm, som senare tack vare sitt tillstånd att sända via internet fick internationell räckvidd. Bakom kanalen ligger en förening av politiska flyktingar, Asociación Jaime Pardo Leal. En av stationens paradprogram heter ”La ponzoña”, Giftet, där aktuella nyheter satiriskt utportioneras i lagom stora doser. I programmet deltar Dick Emanuelsson oavsett om han befinner sig i Sverige eller i Honduras, där han slagit ner sina bopålar sedan han förklarats persona non grata i Colombia.

När Anncol bytte från svensk hosting till dansk fick byrån ett redaktionellt råd där flera prominenta danska vänsterpolitiker ingick men också en svensk, vänsterpartisten Jens Holm.

I Sverige finns sedan länge en rad vänstergrupper som liksom andra föreningar får statsbidrag för sin verksamhet. I tomrummet efter FNL-grupperna och Afghanistan-kommittén finns nu ett så kallat Colombianätverk. Ledare är Tigran Feiler, som studerar antropologi i Bogotá. Han är son till Dror Feiler, känd Hamas-sympatisör och deltagare i Ship to Gaza-projektet.

dick emanuelsson skrev många artiklar i DN, AB och fackföreningspressen innan han flyttade till Honduras där han är tidningen Flammans Latinamerikakorrespondent. Hans tidigaste artiklar för Anncol finns inte längre att läsa på nätet. Däremot finns många andra på spanskspråkiga sajter där han uttalar sig i egenskap av svensk journalist. Etniciteten har relevans, för om åsikter torgförs från så kallade progressiva kretsar i Europa får de ofta större genomslagskraft i latinamerikanska vänsterkretsar.

Det är därför som placeringen av Anncol och Radio Café Stereo varit av strategisk betydelse.