En del menar att kritiken främst kommer från rättshaverister som inte kan acceptera myndighetsbeslut. Sådant förekommer, visserligen. Samtidigt finns det otvetydiga exempel som visar att aktivismen inom svenskt förvaltningsväsende växer. Det räcker med att blicka tillbaka några år för att bli förskräckt.

Högsta förvaltningsdomstolen fastslog för ett par år sedan att Polisen hade en helt annan agenda än den som lagstiftningen avsåg gällande hanteringen av vapenlicenser. En grupp handläggare på polismyndigheten gjorde en helt egen och betydligt restriktivare tolkning av lagstiftningen rörande vapenlicenser för sportskyttar än vad lagen medgav. Högsta förvaltningsdomstolen fastslog att polisens agerande var fel och att tjänstemännen inte följde lagen. Trots domens tydlighet vittnar fortfarande sportskyttar och jägare om att polisen fortsätter med sin alternativa tolkning kring utfärdandet av vapenlicenser. Om ett domslut inte räcker, vad ska då få bukt med polisens vantolkningar?

Ett annat exempel är Svenska Dagbladets granskning av Migrationsverket 2016. Precis innan normen om permanenta uppehållstillstånd skulle ersättas av tillfälliga ökade antalet beviljade uppehållstillstånd kraftigt. Den enda rimliga förklaringen är att tjänstemännen lade in en högre växel för att ärendena inte skulle behöva påverkas av den nya lagstiftningen, helt mot lagstiftarens intention

Frågan är hur den offentliga förvaltningen har kunnat bli så genomsyrad av aktivism? Orsakerna är säkerligen flera, men den viktigaste torde vara devalveringen av tjänstemannarollen. Många av dagens tjänstemän skulle göra sig bättre inom näringslivet eller i ideell sektor, istället för att som idag verka på den offentliga arenan. Eldsjälar och divor är gjorda av fel virke för att bli bra tjänstemän.

När det kommer till frågor som anknyter till miljö finns även där en blomstrande aktivism bland statens tjänstemän. Ett talande exempel kommer från skogsägarföreningen Södra. I en rapport där över 700 medlemmar intervjuats finns tydliga vittnesmål om att miljömål i allt högre grad sätter sig över äganderätten när Skogsstyrelsens byråkrater får säga sitt. Ett tydligt exempel är när tjänstemän klassar markägares skog som nyckelbiotop, vilket i praktiken gör den obrukbar, utan att ägaren ges någon ekonomisk kompensation. Detta har lett till att förtroendet mellan skogsägare och ansvarig myndighet skadats, vilket i längden hotar den svenska skogspolitiken.

Att vara byråkrat handlar om att ödmjukt tjäna det allmänna genom likabehandling och att följa lagstiftningen, inte att utifrån sin position driva på samhällsutvecklingen i den riktning man själv finner önskvärd. Det sistnämnda är nämligen politikens uppgift. Kanske är det förlusten av denna insikt som lett oss till dit vi är idag?