Farliga och nödvändiga intellektuella
De intellektuellas ansvar och svek debatteras med jämna mellanrum. År 1928 utkom Julien Benda med La trahison des clercs – ”Klerkernas förräderi”, ett uttryck som sedan dess har använts flitigt.
I Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) gick Jan Myrdal till angrepp mot en grupp som han själv ansåg sig tillhöra. De intellektuella analyserar krigen, tortyren och svälten men förhindrar dem inte: ”Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetandets fnask.”
Myrdal kan själv genom sina hyllningar till tyranner som Mao och Pol Pot ses som urtypen för en intellektuell som sviker sitt ansvar. Stilistisk briljans och kunskaper om Strindberg och Balzac leder inte automatiskt till politisk klarsyn eller större empati.
”Även om de intellektuella kan framstå som komprometterade understryker Salomon deras betydelse för ett demokratiskt samhälle.”
Litteraturhistorikern George Steiner återkom ofta till frågan om hur en person som älskar Rilke eller Schubert samtidigt kan attraheras av totalitära ideologier. Han skrev om detta bland annat i sin monografi över filosofen Martin Heidegger från 1978. Heideggers medlöperi med Nazi-Tyskland har sedan 1980-talet varit föremål för intensiva debatter, och allt mer komprometterande material har offentliggjorts.
De intellektuellas stöd till kommunistiska regimer har beskrivits i böcker som David Cautes The Fellow-Travellers (1973) och Paul Hollanders Political Pilgrims (1981) och The End of Commitment (2006). I Sverige utbröt en debatt om vänsterns skuld på 1990-talet, då framförallt Per Ahlmark och Kay Glans gjorde aktningsvärda insatser. En uppmärksammad bok var också den brittiske populärhistorikern Paul Johnsons De intellektuella (1988, på svenska 1989), som angrep en rad framstående tänkare och författare, som Rousseau, Marx, Brecht, Sartre och Russell.
Paul Johnsons bok finns inte med i litteraturförteckningen till Jag anklagar …! De intellektuellas historia, vilket väl hänger samman med att Kim Salomon har helt andra ambitioner med sin studie. Trots titeln – en anspelning på Émile Zolas berömda artikel ”J’accuse” (1898) – är detta inte någon polemisk bok. Och även om många kända intellektuella omnämns rymmer boken inte några utförligare personporträtt. Det är svårt att få plats med sådana om man har ambitionen att skildra flera tusen års historia på drygt 200 sidor.
Salomon börjar, inte helt oväntat, med att ta upp Zolas insatser under Dreyfusprocessen, då ordet ”intellektuell” slog igenom. Men sedan går han tillbaka till antiken och även i någon mån till förhistorisk tid. Han beskriver de anonyma grottmålarna som ”sitt tidevarvs intellektuella som med enkla streck förevigar reflektioner kring vardagens angelägenheter”. Salomon har alltså en mycket vid definition av ordet ”intellektuell”. (Han använder också ibland den underliga termen ”tankearbetare”.) Boken handlar mer om intellektuella miljöer, institutioner och teknikskiften – inte minst boktryckarkonsten på 1400-talet, som möjliggjorde protestantismens framgångar – än om framstående författare, filosofer och debattörer.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
När Kim Salomon kommer fram till 1900-talet diskuterar dock även han de intellektuellas dragning till diktaturer, i synnerhet kommunistiska. Salomon – som tidigare har skrivit en uppmärksammad bok om den svenska FNL-rörelsen, Rebeller i takt med tiden (1996) – konstaterar: ”Det är mer glansfullt att kämpa för stora visioner än för status quo. Det etablerade och traditionella avskräcker […] Politikens vardagslunk med kompromisser, hänsynstaganden och triviala rutiner upplevs sällan som entusiasmerande.”
Salomon påpekar också att diktaturregimer ofta har varit duktiga på att omhänderta och fjäska för utländska gäster. Benito Mussolini såg till att ha ett verk av Ezra Pound liggande på skrivbordet när poeten besökte honom.
Men även om de intellektuella kan framstå som komprometterade understryker Salomon deras betydelse för ett demokratiskt samhälle. Han oroar sig för framtiden och pekar på några hot mot det kvalificerade samtalet. Det handlar om högerpopulismens framgångar och identitetspolitikens krav på politisk korrekthet, trygga rum och utrensningar av böcker som anses ha ett föråldrat innehåll. Dessutom gynnar internet och de sociala medierna snabba och starka åsikter, uttryckta på ett torftigt språk, snarare än djupare reflektion.
Författare och redaktör i Axess.