Fascinerande och förvirrande historia
Den svenska historieskrivningen har sina påtagliga modevågor. Långt innan jag började läsa historia i början av 1970-talet hade den politiska historien gått ur tiden. Den hade haft sina glansdagar runt förra sekelskiftet. Universitetens historiker var ofta framstående politiska praktiker, ibland till gagn för deras analyser. Dagens historiker fnyser åt Odhner, i den mån de alls bryr sig, men Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865) har fortfarande mycket att ge den som tar sig tid att läsa. Genrens sentida höjdpunkt är Nils Edéns översikt över riksdagens historia (1935). Den brådmogne Uppsalaprofessorn hade lett den hittills enda liberal-socialdemokratiska regeringen genom demokratins och parlamentarismens genombrott. När han dragit sig tillbaka som landshövding i Stockholms län höll han i arbetet med riksdagens jubileumshistorik. I sammanfattningen skrev han om föregångare som Arvid Horn med djup insikt i politikens villkor.
Då var den traditionella historieskrivningens positioner starkt anfrätta av den källkritiska skolan. Lundabröderna Lauritz och Curt Weibull och deras efterföljare angrep många av föregångarnas och Uppsalakollegernas myter och metoder, med krav på belägg och precision där sannolikheter och resonemang gjort sig alltför breda. Till en början stod medeltidsforskningen i fokus för deras insatser, men med tiden drabbade kritiken även den politiska historiens naiva tillit till protokoll och depescher.
Under 1900-talets första årtionden ökade intresset för den ekonomiska historien. E W Dahlgren skrev om Louis De Geer. Unga Lundamarxister som Arnold Ljungdal och Per Nyström grundade Ateneum. Framför allt samlade sig Eli Heckscher i mitten av 1930-talet till de första volymerna av Sveriges ekonomiska historia, omfattande undersökningar och djärva hypoteser, som väckte gensagor och därmed lockade fler forskare till ämnet. Sture Bolin gav ut den lilla Alduspocketen Ur penningens historia (1960), något av det mest briljanta en svensk historiker har skrivit. På 1960-talet ökade intresset för socialhistoria. Sten Carlsson skrev om ståndscirkulationen, Birgitta Odén förnyade institutionen i Lund.
På 1970-talet hittade jag Fernand Braudels La Mediterrannée på Lunds bokcafé. Det var tidigt: den äldsta upplagan Libris registrerar i svenska forskningsbibliotek är från 1989. Marc Bloch fanns med på läskursen i forskarutbildningen, men det var först på 1980-talet som svenska historiestudenter på allvar började bekanta sig med Annales-skolan. Braudels ”långa rörelser” kom marxisterna nära, men snart tog mentalitetshistorien överhanden. Vad var det som hände i människors huvuden, hur påverkar våra föreställningar vad vi gör i den materiella världen?
Idag är det efterdyningarna efter Annales-vågen som dominerar mycket av den svenska historieforskningen. Vänstervågen har rullat in bland handledare och professorer. På 1970-talet började man ta parti genom att välja ämne: arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, så småningom slaveriet, sexualiteten, alla fick de sina engagerade utforskare.
Nu samlas äntligen de senaste årtiondenas mödor till syntes. Norstedts satsning Sveriges historia är välkommen. Det har gått alldeles för lång tid sedan det senaste försöket att sammanfatta svensk historieskrivning, Sten Carlssons och Jerker Roséns handböcker Svensk historia 1–2, som på 1970-talet ynglade av sig till mångbandsverket Den svenska historien.
Verkets problem är ämnets nuvarande överflöd, både av framlagda forskningsrön och av olika föreställningar om hur historia bör skrivas. I det ena efter det andra av banden markerar verkets huvudredaktör Dick Harrison sin skepsis mot den gängse kronologiska indelningen av årtusenden och århundraden. I förordet till Elisabeth Manséns band om åren 1721-1830 avfärdar han ”epokindelningen”, eftersom ”samma politiker, brukspatroner, handelsmän, diktare och konstnärer var verksamma under mer än en era”. Det mest radikala brottet med den traditionella framställningen kom redan i första bandet, när arkeologen Stig Welinder gjorde rent hus med alla åldrarna på en gång. Läsekretsen fick klara sig bäst den kunde genom förhistoriens årtal, utan stöd i sten, brons och järn. Istället har författarna rört sig mot mer tematiska framställningar. Det ena historiska delämnet efter det andra avhandlas under rubrik efter rubrik. Kruxet är att man ibland bara ersatt den ena förvirringen med den andra. Må vara att Arvid Horn var kanslipresident under såväl Karl XII som frihetstiden, två diametralt motsatta statsskick, och att det därför kan te sig säreget att stycka upp honom på två band (vilket Harrison och hans kollegor dock gör, utan att ens vidröra inkonsekvensen). Men hur mycket lättare blir det att förstå hans efterträdare Carl Gyllenborg, när denne dyker upp än här, än där i framställningens teman? För att inte tala om den stackars sönderhackade Linné, eller Carl Gustaf Tessin, som också sprids ut på många avsnitt.
De tre senaste banden, som omfattar tiden mellan 1600 och 1920, skiljer sig åt. Nils-Erik Villstrand i Åbo är en av de främsta kännarna av det långa 1600-talet, åren 1600-1721, som efter ett par årtionden blev stormaktstiden. Den politiska historien kommer visserligen i skymundan även i hans del, men med krigen knyter han samman framställningen till en berättelse där han för läsaren mellan skedena i stormaktens utveckling.
Bo Stråth har fördelen att behandla den tid – 1830–1920 – då grunden läggs för det moderna samhället. Närheten i tiden betyder att många läsare kan knyta an till det som Stråth tar upp. Industrialismens framväxt ger boken en rörelse, samtidigt som författaren har hittat ett sätt att stadga tematiken. I bokens första tredjedel står de politiska konflikterna i förgrunden, den andra delen ägnas åt ekonomin och den sociala utvecklingen, medan han för den tredje valt rubriken ”Kulturen formar ett folk”. Det är välfunnet, och hjälper läsaren att hitta ett sammanhang mellan kapitlens skilda ämnen.
Av de här tre banden är det idéhistorikern Elisabeth Manséns genomgång av åren 1721–1830 som lider mest av tematiken. Den politiska historien är så kortfattad och rapsodisk att den knappast blir begriplig för den som vill förstå hur det ena följde på det andra. Ekonomin är lika styvmoderligt behandlad. I gengäld får kulturens många yttringar desto större utrymme, långt rikare än i något av de andra verken. Men det stora bekymret är inte antalet sidor på det ena eller andra området. Problemet är att det i så hög grad blir den ena essän efter den andra, ibland knappast sammanfogade med mer än bokens pärmar. Ibland försvinner tiden – ämnena behandlas som om bokens dryga sekel vore detsamma från första dagen till den sista. Träden är vackra, men skogen skymtar bara ibland.
Det är synd, det hade inte behövt vara så. På ett par avslutande sidor överraskar Mansén läsaren med en karakteristik av det samlade skeendet, som kunde ha blivit ett fruktbart tema för hela boken. ”Mångfalden i denna volym till trots var det svenska 1700-talet i viss mening ett århundrade då ingenting hände”, skriver hon.
Det berodde inte på att man inte försökte. Politiken, ekonomin, vetenskapen, kulturen – alla rymde åtskilliga ansatser, men många rann ut i sanden eller bar frukt först under 1800-talet. Kanske är det just så perioden 1721–1830 ska tecknas, som stagnationens men också som sökandets tid. Jag hoppas att Elisabeth Mansén någon gång får tillfälle att komma tillbaka till sitt uppslag.
Redan från första bandet har Sveriges historia brottats med frågan: Vad är Sverige? Det nuvarande, eller riket vid varje given tidpunkt? Både och, har svaret blivit.
I början och slutet är det inget större bekymmer. Innan Sverige blev Sverige var den skandinaviska landmassan både mer splittrad och mer sammanhållen än den senare skulle bli. Kulturerna höll för det mesta samman områden som är större än vart och ett av dagens länder, samtidigt som bygderna länge var delade mellan långt fler hövdingar och härskare än nu. När det sjunde och åttonde bandet ska skildra tiden efter 1920 borde det inte heller vara så besvärligt. Tiden har närmat sig nutidens geografiska facit.
Men däremellan är det svårare. Skånes danska historia är åtminstone dubbelt så lång (och mer intressant) än den svenska. Flera av författarna har ändå försökt fånga även de gamla danska och norska landskapen i sin framställning, men det är inte lätt. Det blir ibland påhakat och svårt att förstå, i synnerhet när utvecklingen tidvis gick åt olika håll.
Det finns emellertid också ett annat problem. Är Sverige riket, och/eller delarna? På Axel Oxenstiernas tid var historien fortfarande mycket geografi. Riksdagen sammanträdde runt om i landet. Kungen och kanslern red till Jönköping för att hålla räfst och rättarting när bönderna i Västbo härad hade slagit ihjäl sin häradsskrivare. När regeringen fick igenom alltför mycket vid riksdagen 1638 spöade allmogen upp fogdar runtom i landet. Då fick regeringen stänga butiken i Stockholm under ett halvår och kuska runt mellan landets ting för att tala menigheterna till rätta.
Men förändringen var på väg. När Oxenstierna högg av förvaltningen från kungens person och spikade fast den på slottet Tre kronor etablerades Stockholm som huvudstad i modern mening. Under det närmaste seklet samlades alltmer av politiken där. Karl XII:s långa vistelse i Lund är en udda företeelse. De gånger riksdagen förlades till annan ort var det ofta för att undkomma Stockholms byråkrater och diplomater.
Koncentrationen till huvudstaden blev så småningom även historieskrivningens (och all annan samhällsanalys) dilemma. Villstrand är sin tid och sin hemvist trogen. Han rör sig mellan rikets delar, placerar in Finland i det dåtida rikets historia, och urskiljer 1703 som ett av den svenska historiens viktigaste årtal. Då grundades Sankt Petersburg, vilket markant skärpte förhållandet till Ryssland och blev upptakten till ett drygt sekels återkommande dramatik, ända till skilsmässan 1809. Manséns bok är Villstrands kontrast. 1700-talet blir en utslätad rikshistoria, med stark dragning åt Stockholm. Stråth hamnar någonstans däremellan.
På så vis går viktiga nyanser till spillo. Om jag saknar någon forskare i böckerna, så är det den bortgångne Göteborgshistorikern Christer Winberg. Hans uppslagsrika Hur Västsverige blev västsvenskt (2000) har just den olikmässiga regionala utvecklingen som huvudtema. Östra Sveriges långa stagnation från 1700-talet till 1800-talets mitt borde ha haft sin självklara plats i framställningen av Sveriges historia, liksom betydelsen av Skånes avvikande danska arv för jordbruksreformerna i skiftet mellan 1700- och 1800-tal. Mansén resonerar fram och tillbaka om 1800-talets begynnande folkökning, synbarligen utan att ha tagit del av Winbergs remarkabla avhandling Folkökning och proletarisering (1975), där denne pekade på hur olika ekonomiska villkor avspeglade sig i skilda fruktsamhetsmönster för olika sociala grupper (den finns dock med i Stråths litteraturförteckning). Alla tre böckerna skulle ha vunnit på Winbergs Grenverket (1985), som undersökte hur synen på jordägandet förändrades från 1600-talet och framåt och slog igenom i 1700- och 1800-talets förändrade och avskaffade ståndsprivilegier.
Vad som är ”inrikes” rymmer sina problem, men hur ”utrikes” ska en nationalhistoria vara? I Villstrands stormaktshistoria har omvärldens utveckling en central roll. Att det fattiga och glest befolkade landet – Sverige-Finland hade drygt en miljon invånare – kunde hävda sig gentemot riken som var både rikare och flera gånger så tätt befolkade är mycket säreget. Även om den politiska och militära ledningen under några årtionden var av hög klass, så räcker det inte som förklaring. I själva verket låg det svenska rikets styrka till stor del i motståndarnas svaghet. Det ryska riket hade skakats av stora oredan; Polen-Litauen slets mellan kung och adel, samtidigt som svenskar, ryssar och turkar hotade gränserna; det tysk-romerska riket förlamades av reformationens motsättningar, och i Danmark lade adelsväldet hinder i vägen för en effektiv stat och krigsmakt. När inte minst Ryssland hade återhämtat sig och börjat mobilisera resurser efter tsar Peters reformer blev det allt svårare att hålla samman och värna den svenska stormakten.
Elisabeth Mansén lägger stor vikt vid det kulturella utbytet med utlandet, främst med Frankrike, men också med England. Det franska inflytandet i dessa avseenden är ovedersägligt, men det hade varit lika befogat att behandla det internationella samspelet på andra områden. Den svenska utrikespolitiken blev under 1700-talet alltmer ett rö för omvärldens vindar. Sverige hade inte längre styrkan att ta egna initiativ, utan blev i allt högre grad hänvisat till att kryssa bland kabinettspolitikens och så småningom Napoleontidens skiftande allianser. Tidigt i boken anlägger Martin Hårdstedt ett sådant fågelperspektiv på Sveriges öden under revolutions- och Napoleonkrigen, men det hade förtjänat större utrymme i huvudtexten. Det är också märkligt hur sällan Tyskland förekommer, bara en fjärdedel så många gånger som Frankrike och Storbritannien. Det är en missvisande bild. I synnerhet ekonomiskt, men även politiskt och kulturellt slog den närmare grannens tyngd igenom i den svenska utvecklingen. Tyskland var inte ens alltigenom utland, som Mansén själv påpekar – ända in på 1800-talet ingick delar av Pommern fortfarande i det svenska riket.
En av Carlsson–Roséns förtjänster var hänvisningarna till forskning och litteratur efter varje avsnitt i handboken. Även om Sveriges historia uttryckligen avsäger sig ambitionen att vara lärobok är det ändå viktigt att ett översiktsverk kan fungera som vägvisare för den läsare som vill gå vidare. Den uppgiften löser författarna mycket olika. Medan Nils Erik Villstrand gör en ambitiös genomgång av källor, forskning och annan litteratur på 15 sidor nöjer sig Bo Stråth med hälften. Direkt otillfredsställande är Elisabeth Manséns en sida och nio rader, som bara tar upp några andra översikter över perioden och i övrigt hänvisar till en helt ostrukturerad litteraturlista. Även om hon här och var nämner någon kollegas verk i den löpande texten undrar läsaren ibland vad det ena eller andra resonemanget grundar sig på. Det är en onödig skavank som borde rättas till i nästa upplaga.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Sveriges historia täcker tiden från stormakten till industrialismens genombrott med tre välskrivna volymer. Problemet är: Vem har behållning av att läsa dem? Tematikens tyngd på kronologins bekostnad gör dem mindre lämpade för den som letar efter en introduktion till den svenska historien. De fungerar bäst för den som redan är någorlunda förtrogen med tidens gång, som här får del av långt fler aspekter än den historieintresserade vanligtvis har haft tid att tränga in i.
Å andra sidan: här finns det ett rikt mått av vetande att frossa i. Nils Erik Villstrand fascinerar med sin tes att frederna 1658, då Danmark avstod de skånska landskapen och Bohuslän, och 1809, då Sverige fick avstå Finland, gick emot de naturliga gränserna. Vår konstiga vana att ta av oss skorna i farstun förbluffade utländska besökare redan på 1700-talet, noterar Elisabeth Mansén. Bo Stråth pekar på det ”Gripenstedt-Wallenbergska systemets” betydelse för Sveriges moderna genombrott, samspelet mellan politiken och kapitalet när frihandeln banade väg för den industriella expansionen.
Ibland tar författarna hjälp av andra ämnesspecialister. Fredrik Charpentier Ljungqvist har skrivit om klimat och väder i alla tre volymerna. Stormaktskrigens umbäranden förvärrades av att 1600-talet var det kallaste århundradet på 8 000 år. Den danske historikern Leon Jespersen skriver i stormaktsbandet om den svenska förvaltningsmodellens betydelse för utvecklingen i Danmark, Preussen och Ryssland.
Tvärtemot Dick Harrison och en del av författarna tror jag att historieskrivningen behöver kronologin och epokerna, nu mer än någonsin – men inte nödvändigtvis desamma som förr. Det som gör historia så spännande är att fundera över samband. Hur hänger det ena ihop med det andra? För att förstå det är tiden oumbärlig. Vad hände samtidigt, vad tog lång tid att slå igenom? I detta är epokindelningen det bästa verktyget vi har. Indelningarna väcker också gensagor, och utmanar både forskare och läsare till omprövning av historieskrivningens ”sanningar”.
Jag gläder mig åt att serien ges ut och hoppas att den hittar vägen till många bokhyllor. Förhoppningsvis tar det inte 40 år till nästa samlade framställning, men jag unnar Norstedts åtskilliga nya upplagor dessförinnan. Då borde förlaget och huvudredaktören komplettera framställningen med fler grafiska tidsöversikter, till fromma för förståelsen av de sammanhang som inte alltid blir så tydliga i texten. Nu är någon halvsida regentlängder i slutet av varje bok det enda i den vägen.
Där har de utmärkta bildredaktörerna Pontus Reimers och John Hagström något att bita i!
Gunnar Wetterberg