Är det Storbritanniens sönderfall vi bevittnar? Brexit har splittrat landet och pandemin har gjort de redan så vassa kanterna mellan England och Skottland ännu skarpare.

Regerande Scottish National Party (SNP) har styrt landet sedan 2007. SNP tippas få egen majoritet i parlamentsvalet den 6 maj och på senare tid har stödet för självständighet ökat.

Betyder det att en ny folkomröstning om självständighet är nära förestående? Och klarar Skottland att stå på egna ben? Vad händer med ekonomi, valuta och den kungliga familjen?

”Men det tåls att påminna att nästan lika många skottar som vill lämna den brittiska unionen vill förbli en del av den.”

Sir Tom Devine, professor emeritus i skotsk historia och paleografi vid Edinburghuniversitetet och författare till åtskilliga böcker i ämnet, reder ut begreppen i telefon från sitt hem i Motherwell, sydost om Glasgow:

– Det är inte säkert att det blir en andra folkomröstning inom en snar framtid. Dels för att Boris Johnson vägrar – och de juridiska processer som krävs för att få igenom en sådan tar tid – dels för att tajmningen för en omröstning är avgörande. Och som läget är nu, med den ekonomiska kris som coronapandemin har orsakat kan det dröja.

Skottland har sedan unionen med England 1707 behållit ett eget rättssystem, en egen kyrka och sitt eget utbildningssystem på alla nivåer. Samt en mängd andra institutioner och traditioner.

När Skottland 2014 höll folkomröstning om man skulle lämna unionen eller inte röstade 47,7 procent för självständighet. Nu visar det flesta opinionsmätningar ett stöd på runtomkring 55 procent för ett fritt Skottland. Det har varit många demonstrationsmarscher runt om i Skottland för att visa sitt stöd för självständighet. Men det tåls att påminna att nästan lika många skottar som vill lämna den brittiska unionen vill förbli en del av den.

En faktor som gett skjuts åt självständighetskraven är brexit. Bara 38 procent av skottarna röstade för utträde ur EU i folkomröstningen 2016, avsevärt färre än den majoritet i hela Storbritannien som röstade för brexit.

Klart är att den redan starka nationella identiteten i Skottland har stärkts ytterligare av brexit och på senare tid även av den konservativa regeringens sätt att handskas med covid-19 som drabbat England hårdare än Skottland. Tom Devine kallar premiär­minister Boris Johnson för ”SNP:s främsta röstmagnet”.

SNP-ledaren Nicola Sturgeon, däremot, har fått beröm för sitt sätt att sköta pandemin. Även de som inte stöder självständighet tycker att hon, till skillnad från den mer inkonsekvente Boris Johnson, varit tydlig, systematisk och inte fattat några överilade beslut.

Tidskriften Spectators skotske chefredaktör Fraser Nelson skrev tidigare i år i Daily Telegraph (28/1 -21) om Skottlands eventuella självständighet och om pandemin.

”Boris Johnson lovade för mycket och gjorde folk besvikna. Nicola Sturgeon lovade för lite och imponerade istället. Resultatet verkar ha blivit att en övertygande majoritet är för självständighet – och en känsla i Westminster att unionens dagar definitivt är räknade.”

Fraser Nelson, som vill att Skottland fortsatt ska vara en del av Storbritannien, skriver också att han aldrig undrat varför så många av hans skotska landsmän är för självständighet.

”Det finns en omedelbar och självklar tillfredsställelse i tanken på att ett litet kreativt land där upplysningen formade vår moderna värld kan klara saker betydligt bättre på egen hand. Ett argument som fått fler anhängare under pandemin, inte minst sedan vart och ett av Boris Johnsons felsteg har stärkt SNP: s aktier.”

Han beklagar den fatalism som såväl Westminster – som Labourpartiet verkar känna inför Nicola Sturgeon och SNP:s kamp för ett självständigt Skottland. Fraser Nelson tror inte att Sturgeon är oövervinnelig, men att det krävs ett brinnande engagemang från såväl Tories som Labour för att få en övervägande andel skottar med sig i den brittiska unionstanken.

Något som förenar skottarna är nationalskalden Robert Burns (1759–1796). Däremot är de inte alltid överens om vem han ”tillhör”. Både ja- och nejsidan hävdar att hans engagemang hade legat hos dem om han levt – och båda parter har använt citat från Burns i sina valkampanjer.

To a Mouse och For Auld Lang Syne är bara två av många verk som talar till de olika politiska lägren.

Och! I backward cast my e’e [eyes]
On prospects drear!
An’ forward, tho’ I canna see,
I guess an’ fear!

De första två meningarna i Burns dikt – som för övrigt inspirerade John Steinbeck att skriva romanen Möss och männi­skor – lämpar sig för självständighets­rörelsen och de sista två för motståndarna till självständighet.

Ett citat som passar båda sidor även det är följande från For Auld Lang Syne.
Should auld acquaintance be forgot / And never brought to mind

Det är givetvis omöjligt att veta hur Rabbie – som skottarna ofta kallar Robert Burns – hade röstat om han vore med oss idag; att överföra historia till samtid är alltid vanskligt. Det vi vet med säkerhet är att Burns var radikal och starkt inspirerad av franska revolutionens värdegrunder och att han arbetade som skatteindrivare. Någon möjlighet att rösta i något val hade han förstås inte eftersom han levde långt före demokratins genombrott i Skottland.

Om Skottland bryter sig loss från England, Wales och Nordirland räknar SNP med att Europa kan ge den fria nationen stöd. Skottarnas kopplingar till den europeiska kontinenten går långt tillbaka. I sekler – från 1295 till 1560 – hängde de ihop med Frankrike genom Auld Alliance (Auld = old). En allians som skapades de två länderna emellan för att bättre kunna skydda sig mot Englands många invasioner av både Skottland och Frankrike.

Det har från olika politiska håll stötts och blötts huruvida den skotska nationen kan stå på egna ben. Landet har de tillgångar som krävs; det sociala och mänskliga kapital som behövs, menar jasidan. Det kommer inte att hålla, menar de som röstar för att fortsätta att vara brittiska. En sak som de är överens om är att ekonomin måste bli starkare. Coronaviruset har försvagat nationens ekonomi ytterligare och det kommer att ta tid för landet att återhämta sig.

Tom Devine slår fast att de första åren som ett självständigt land skulle bli tuffa, men att det inte kommer att ta lika lång tid för Skottland att komma på fötter som för Irland när det blev självständigt 1949. De fick kämpa i 60–70 år.

Labour hade i många decennier ett starkt fäste i Skottland. Så är inte längre fallet.

Vad har då SNP som Labour inte har?

– Det ironiska med den frågan är att Scottish National Party runt millennieskiftet bokstavligen stal Labours kläder. I drygt 20–25 år har partiet skickligt lyckats spela det politiska spelet med identitetsfrågan samtidigt som de tog över en hel del av Labours politik, säger Tom Devine som vidare förklarar att en viktig anledning till att Labour nu sackar efter har att göra med deras förhållande till EU. De har aldrig kunnat utnyttja den skotska nationalkänslan i sin politik.

En linje som Labour driver är att anklaga SNP för svek mot arbetarklassen i de mellersta och norra delarna av England. Sedan det stod klart att britterna hade röstat för ett utträde ur EU har Skottlands lojalitet med just de delarna av England sjunkit i snabb takt. Labour hävdar också att ett självständigt Skottland kan innebära att Storbritannien kanske aldrig mer får en Labourregering.

Det skotska konservativa partiet är visserligen det näst största partiet men det är inte stort. Få utanför landets gränser känner till att den nye partiledaren för The Scottish Conservative Party heter Doug­las Ross. Betydligt bättre gick det för de konservativa i Skottland en tid efter andra världskriget. Partiet fick då mer än hälften av rösterna. Populariteten höll i sig under 1960-talet och en bit in på 1970-talet.

Tom Devine förklarar den motsatta utvecklingen med framväxten av starkare ideologiska motsättningar under de senaste årtiondena.

– Historiskt sett har Skottland inte lutat så pass mycket åt vänster som det gör nu. Det var under 1970-talet som nationen började bli mer måttligt left wing/socialdemokratisk. Och ända sedan Margaret Thatcher blev premiär­minister 1979 har det skotska konservativa partiet haft svårt att locka väljare.

Man ska också komma ihåg att en röst på SNP inte är lika med en väljare som är för självständighet.

Även om opinionsundersökningarna visar en betydande ökning av röster för ett fritt Skottland vill nästan hälften, 45–48 procent, förbli en del av den brittiska unionen. De flesta av dem är över sextiofem år.

Att det främst är den äldre delen av befolkningen som är mot självständighet beror på flera olika saker. De föddes in i en brittisk värld och växte upp som en del av Storbritannien. Ett oberoende Skottland talades det inte om på samma sätt som idag. Tom Devine nämner även ekonomin som avgörande. Majoriteten av de pensionärer som är mot ett självständigt Skottland tillhör medelklassen och är oroliga för att de skulle få det sämre ställt om man bryter sig loss från den brittiska unionen.

En fråga som har tagits upp vid flera tillfällen är om SNP ämnar behålla monarkin i ett självständigt Skottland. Svaret är ja. Drottning Elizabeth kommer att fortsätta att vara statsöverhuvud. Hur kommer det sig att man vill behålla just det statsskicket? Historikern Tom Devine ser ingenting kons­tigt i det.

– Hundra år innan England och Skott­land blev Kungariket Storbritannien 1707 var det the union of crown som förenade länderna. Jakob VI av Skottland blev då Jakob I av England.

Om Skottland blir en egen nation kan det kanske bli aktuellt med ännu en folkomröstning: om monarkins varande eller icke varande. Majoriteten av de skottar som är för självständighet är unga människor och det är inte självklart att de vill låta kungafamiljen behålla sin position.

Men en sak i taget. Först ska skottarna rösta och rättsprocesserna om en andra folkomröstning ha sin gång. Ett självständigt Skottland eller inte, det är det som är den stora frågan.