Det är idel tal om vikten av svenska värderingar, ordning och reda i skolan och en fungerande statsförvaltning. Partierna tävlar om vem som satsar mest på att stärka polisen och rusta upp försvaret. Allt fler debattörer vågar med emfas framhålla någon nyss bortglömd dygd, såsom folkhyfs, respekt för auktoriteter eller förmåga att uttryckas sig stilfullt i skrift.

Man kallar det inte för konservatism så klart – då bleve väl den kognitiva dissonansen för stor, och behovet att på något vis förklara varför man bytt uppfattning för påträngande. Men det är ingen tvekan om att det är konservatism det handlar om. Låt oss kalla det smygkonservatism, eller lite snällare, nykonserva...