Det är idel tal om vikten av svenska värderingar, ordning och reda i skolan och en fungerande statsförvaltning. Partierna tävlar om vem som satsar mest på att stärka polisen och rusta upp försvaret. Allt fler debattörer vågar med emfas framhålla någon nyss bortglömd dygd, såsom folkhyfs, respekt för auktoriteter eller förmåga att uttryckas sig stilfullt i skrift.

Man kallar det inte för konservatism så klart – då bleve väl den kognitiva dissonansen för stor, och behovet att på något vis förklara varför man bytt uppfattning för påträngande. Men det är ingen tvekan om att det är konservatism det handlar om. Låt oss kalla det smygkonservatism, eller lite snällare, nykonservatism.

Som tillhörande den lilla skara skribenter som även tidigare framförde konservativt inspirerade synpunkter borde jag väl vara nöjd.

Och det är jag i stora drag. Jag välkomnar tillnyktringen, och jag känner mig mer hemma i en borgerlighet som inte bara diskuterar skattesänkningar och ekonomisk frihet utan hur vi ska få ett fungerande samhälle i bred bemärkelse. Jag njuter av den nyvunna friheten när folk helt öppet säger sådant som att ett land behöver ett visst mått av gemensam kultur, eller att det inte finns någon naturlag som gör att nybyggda hus måste vara fula.

Men det finns faktiskt en del klassiskt konservativa förhållningssätt som saknas i smygkonservatismen och som förtjänar att övervägas i sammanhanget. Paradoxalt nog saknas en känsla för värden – riktiga värden, sådana som har en giltighet utanför det senaste decenniet och utanför det svenska territoriet, sådana som brukar kallas judisk-kristna eller till och med eviga värden.

Det saknas en insikt om att den sortens värden är enkla att basunera ut men svåra att leva upp till i handling, att de vanligen måste överföras med stor möda från generation till generation och kräver livslång heroisk kamp av alla som vill förverkliga dem på allvar.

En klassiskt konservativ hållning till att främja goda värderingar är därför att understödja lokala sammanhang och gemenskaper där de kan frodas, såsom familj, trossamfund och civilsamhälle. Utöver myndigheter och offentliga institutioner som verkar i enlighet med rättsstatens principer behövs frivilliga och självstyrande sammanslutningar. På politiska ledare och tjänstemän ankommer inte att lägga sig i människors inre övertygelser utan att själva föregå med gott exempel genom att verka för det gemensamma goda, försvara de svaga och i bästa möjliga mån förkroppsliga centrala dygder, däribland förnuft, eller vishet, som hör till kardinaldygderna.

Smyg- eller nykonservatismen däremot präglas av en övertro på social ingenjörskonst, en benägenhet att ta till pekpinnar som om de vore trollspön med magisk inverkan på samhällskroppen. Grundidén tycks vara att politiskt komma överens om vilka värden som ska gälla, uttala dem riktigt tydligt och sedan kräva att alla sluter upp, vid behov understött av kurser, värdegrundsdokument och deklarationer som avtvingas nya medborgare. Om den nyvakna konservatismen ska bli något mer än populistiska gester under galgen för att blidka desillusionerade väljare som inte längre tror på vänster- eller marknadstugg, då behöver den utveckla mognare synsätt på försvaret av centrala värderingar och andra nykonservativa talepunkter.