Det finns något grandiost i de kulturpolitiska målen. ”En utmanande kraft”. ”Konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. Och så att alla, precis alla, ska beredas möjlighet att delta i kulturlivet.

Det är inga måttliga ambitioner. Med tanke på storvulenheten är det lätt att förledas att tro att kulturpolitiken famnar all sorts kultur överallt. Så låter det också ofta när kultur debatteras, men så är det givetvis inte. Kulturpolitikens mål och miljarder träffar en begränsad zon vilket borde flaggas varje gång kulturpolitik diskuteras. Idag är kulturutbudet så brett att tidigare generationer inte ens kunnat drömma om något liknande. 85 procent av 16–25-åringarna lyssnar på musik (via internet) varje dag. 96 procent i samma åldersgrupp ser på film via Youtube, tv eller bio varje vecka. Mer än varannan lyssnar regelbundet på böcker eller poddar. Är det kulturpolitikens förtjänst? Omöjligt att säga. Ingen vet hur kulturvanor”smittar” varandra. Men det är framförallt privata strömningstjänster och sociala medier som styr de flestas kulturkonsumtion idag, inte de kulturpolitiska målen.

Lars Anders Johansson avslutar sin artikel med att undra om kulturpolitiken lyckats uppfylla sina mål under de fem decennier som förflutit sedan de först formulerades. En som svarar ett rätt barskt ”nej!” på frågan är den särskilda myndighet, Kulturanalys, som sedan 2011 haft i uppgift att granska kulturpolitikens genomslag. Myndigheten arbetar tillsammans med SOM-institutet och håller via enkäter reda på hur våra kulturvanor ser ut. Rapporterna är en enahanda läsning. År efter år konstaterar Kulturanalys att det är samma grupper som fyller teaterhus, museer, konsertsalar… Kvinnor i större utsträckning än män, högutbildade oftare än lågutbildade, storstadsbor mer än invånare i tätorter och på landsbygden. Det ser inte alls ut som att alla har möjlighet att delta. Inte ens när kulturen blir gratis förändrar sig mönstret. När en rad museer slopade entréavgiften ökade visserligen publiksiffrorna, men det var de vana museibesökarna som valde att gå ännu oftare. Någon ny publik gick inte att urskilja.

”Rätt många säger att de inte har tid, men de allra, allra flesta säger att de helt enkelt är ointresserade av det som erbjuds.”

Först på senare år har forskningen börjat intresserar sig för dem som tackar nej till traditionell kultur. Varför väljer de bort erbjudandet? I de undersökningar som står till buds svarar några att det är för dyrt, andra att det är för långt bort från hemmet. Rätt många säger att de inte har tid, men de allra, allra flesta säger att de helt enkelt är ointresserade av det som erbjuds. Läget är detsamma i alla nordiska länder. I en dansk kulturvaneundersökningen från 2011 angav exempelvis 64 procent av icke-deltagarna brist på intresse som anledning till att de inte tog del av teater. För museer och utställningar var motsvarande siffra 52 procent.

Siffror av det här slaget träffar förstås rakt i hjärtat på den kulturpolitik som har som mål att alla ska få vara med. I somras tog Kulturanalys bladet från munnen och skrev skarpt att kulturpolitiken måste förändra sitt fokus och lyssna mer på medborgarna om fler ska bli delaktiga. I höstas kom en statlig utredning som gick på samma linje. Utredningen, ledd av Mats Svegfors, har haft i uppdrag att se över den nuvarande kulturpolitiska fördelningsmodellen så att det blir mer kultur i hela landet och så att de kulturpolitiska målen uppfylls på ett bättre vis. Här gjordes gemensam sak med Kulturanalys: Staten måste finansiera ett bredare och mer varierat kulturliv. Fler aktörer bör släppas in i bidragssystemet. Genast ringde varningsklockorna. Om fler ska dela på kakan, vad blir det då kvar till dem som håller upp den rådande infrastrukturen? Kulturinstitutionerna är sedan flera år pressade av ständigt ökande hyror och löner och de har allt färre kronor att göra konst av. Om de här förslagen går igenom måste kultursektorn få avsevärda (just nu orealistiskt stora) tillskott. Annars finns det risk för att rå kannibalism utbryter. En annan fråga som infinner sig är vilka nya kulturaktiviteter som ska ha rätt att få stöd. Och kommer kvalitetsbegreppen att urvattnas för att fler ska lockas in kulturlivet?

De kulturpolitiska målen ska samspela, brukar det heta. Men till vardags lever de snarast i konstant spänning gentemot varandra. I det nyss nämnda fallet riskerar ett bredare deltagande att krocka med målet om konstnärlig kvalitet. Att drömmen om allas delaktighet också går i konflikt med målet om konstnärlig frihet visades i den numera ikoniska rapporten ”Så fri är konsten” 2021. Med en, för sektorn chockerande, tydlighet visade rapporten från Kulturanalys att dåvarande regeringens ambitioner kring jämställdhet, mångfald och utvalda gruppers särskilda rättigheter på ett högst besvärande vis kringskurit den konstnärliga friheten.

En annan trixig målformulering är att kulturen ska vara ”en obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. Kan en som oftast är beroende av en enda anslagsgivare någonsin hävda sig vara just obunden? Är det inte som att försöka få hunden att låtsas att kopplet inte finns? Kulturskaparnas bundenhet syns på alla nivåer. De kulturpolitiska målen styr inte bara över statens kulturpengar utan också över regioners och kommuners och därmed också över de bidrag som ges ut lokalt. Framförallt idéerna om särskilda gruppers rättigheter har färgat stöden till det vi brukar kal­la civilsamhället, alltså föreningar och tillfälliga grupper. Även om det inte finns direkta formuleringar om vad finan­siären önskar, så vet varenda liten lokalförening vad som egentligen står mellan raderna i ansökningsblanketterna – om det så bara rör sig om ett ynka resebidrag. Det här kväser på ett påtagligt vis det ideella myller som skulle kunna vara just den dynamiska och utmanande kraft som målen drömmer om.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det mest tankeväckande målet är det som handlar om konstnärlig förnyelse. Nytt, nytt, nytt är det moderna samhällets slagord, tillika modernitetens stora tradition. Framåt, framåt utan att se bakåt. Till och med kulturarvet måste hitta förnyade former för att få ta plats i utbudet. I en essä i New York Times skrev kritikern Jason Farago nyligen en tankeväckande essä om vad den numera helt internaliserade idén om konstnärlig förnyelse gör med oss och vår relation till konsten. Att förnyelse är en del av konstnärlig kvalitet är så självklar att vi inte ens reflekterar över det, skriver Farago. Men efter mer än hundra år med ständigt nya gestaltningar av samtidskänsla (tänk Manet, Baudelaire, Malevitj, Ezra Pound, Le Corbusier …) står idag konstarterna och stampar på stället, oförmögna att komma i kontakt med nuets nerv, menar han.

Vi får citat och parafraser som substitut för det unika. Kanske bör vi erkänna att det vi kallat det moderna livet är på väg att tona ut? Farago utvecklar ett resonemang om hur värdet av konst och kultur i grunden inte alls är avhängigt nyskapandet. Under större delen av mänsklighetens historia har konstnärerna haft en helt annan syn på de erfarenheter som gjorts av äldre kolleger och föregångare och inte känt något tvång att bryta med sina mästare. Eller som Farago frågar sig det: Vem bryr sig om huruvida det är nytt eller ej så länge det är vackert och meningsfullt?

Den går inte att titta tillbaka på 50 års kulturpolitik utan att slås av insikten att de kulturpolitiska målen fått allt svårare att knyta an till konstens och kulturens verkliga plats i våra liv. Världen och vi är förändrade av digitalisering, globalisering, migrationserfarenheter och oändligt mycket mer, men kulturpolitikens trossatser står orubbliga, med fötterna i 1970-talets värld. Det ger inget utrymme åt medborgarna att på allvar fråga hur teserna ska kunna möta det nu vi lever i. Sannolikt beror det på att de här meningarna i realiteten inte alls är tänkta som mål, utan som besvärjelser. Besvärjelser som försöker mana fram ännu en tid av legitimitet för det stora kulturpolitiska system som tog gestalt för 50 år sedan.