Beethovens femte symfoni fyller med sina dramatiska toner den magnifika konsertsalen Simón Bolívar under ledningen av en av världens mest begåvade dirigenter, Gustavo Dudamel. Musikens makt gör att jag för ett ögonblick glömmer att detta inträffar i samma stad, Caracas, där 31 personer mördats under den gångna helgen. Detta är världens farligaste huvudstad, där rättstaten har kollapsat och våldet dominerar stadslivet. Som tur är väntar livvakterna och en skottsäker bil utanför konsertsalen.

Jag befinner mig i Venezuela för att medverka i firandet av Berlinmurens fall. Det kan tyckas långsökt, men att minnas det som hände för 25 år sedan mitt i Europa har en särskild betydelse i ett land som är på god väg att omvandlas till en regelrätt socialistisk diktatur. Programmet är intensivt och varje möte påminner mig om de omständigheter som råder i Venezuela efter 15 år av auktoritärt styre under demokratins täckmantel.

Två gånger träffar jag den modiga, ständigt förföljda och nyligen brutalt misshandlade María Corina Machado. Hon får inte lämna landet och allt tyder på att hon snart kommer att fängslas, så som man har gjort med andra ledande oppositionella. Att hon inte tappar modet i ett så förtvivlat läge är imponerande, men det kan knappast dölja den dystra stämning som jag märker runt om. Jag tänker ofta på Titanic. Det en gång rikaste landet i Sydamerika är på väg att gå under och de flesta som kan lämna det sjunkande skeppet gör det.

Det är ett märkligt öde för ett land som har världens största kända oljereserver. Men ännu märkligare är den fattigdom som man ser runt omkring. Caracas gigantiska kåkstäder pryder stadens kullar som ett sorgligt vittnesmål över en utveckling som skapade förutsättningarna för den tragedi som idag utspelar sig i Venezuela.

1958 blev Venezuela en demokrati efter en lång historia av caudillovälde, politiskt förtryck och blodiga inbördesfejder. Framtiden verkade ljus tack vare en stor oljeexport och på 1950-talet var landets inkomst per capita nästan dubbelt så hög som Latinamerikas näst rikaste land, Argentina, men också betydligt högre än Sveriges. Från Latinamerika och Sydeuropa strömmade stora mängder invandrare, som sökte ett bättre liv vid Orinocos väldiga land och befolkningen tredubblades mellan 1950 och 1981.

De första demokratiska regeringarna arbetade för att bygga upp en solid rättsstat och satsade stort på infrastruktur och utbildning. Samtidigt följdes en utvecklingsväg inspirerad av de då dominerande ekonomiska teorierna, som predikade en protektionistisk ”importsubstitutionsstrategi” där staten spelade en nyckelroll som beskydare av en industri som helt inriktades mot en alltmer isolerad hemmamarknad. Beskattningen av oljeinkomsterna gav riklig näring åt denna strategi, där importbehoven lätt kunde täckas utan att man behövde exportera något annat än olja.

Den venezuelanska staten var redan då en alla goda gåvors givare, men fortfarande under väsentligt blygsammare former än senare. Allt skulle emellertid förändras på 1970-talet. Efter oktoberkriget 1973 i Mellanöstern kom oljans pris att tiofaldigas på några år och den venezuelanska statskistan översvämmades av en rikedom utan like. Venezuela nådde sin högsta inkomt per capita någonsin.

Det var då oljans rikedomar omvandlades till den förbannelse som kom att sänka landet i det träsk där det befinner sig idag. 1974 lanserade den nyvalde presidenten Carlos Andrés Pérez ett storartat utvecklingsprojekt kallat ”la Gran Venezuela”. Det skapades 163 nya statliga verk och företag, och alla kunde glädja sig över ett outtömligt resursflöde, som inte bara finansierade allehanda investeringssatsningar och en komsumtionsfest utan like utan också en skandalös korruption. Det skulle leda till ett utbrett förakt för det politiska etablissemanget och en demokrati som mest fungerade som en kleptokrati. Att staten tog full kontroll över oljeindustrin 1976 gjorde givetvis inte saken bättre.

Sanningens ögonblick kom några år senare. Efter 1981 vände oljepriserna nedåt och landets oljexport minskade från 19,3 miljarder dollar 1981 till 13,5 1983. Mellan mitten på 1980-talet och 1998 kom oljepriserna att ligga på en nivå som i reella termer motsvarade ungefär en tredjedel av de föregående toppnoteringarna. Då bröt hela det venezuelanska oljeundret samman. Landets inkomst per capita minskade med nästan en tredjedel under 1980-talet och fattigdomen bredde ut sig i snabb takt. Olika uppskattningar ger vid handen att kring hälften av venezuelanerna levde i fattigdom vid 1990-talets mitt. Överflödets paradis hade omvandlats till en kokande gryta av frustration och vrede.

En första urladdning kom i februari 1989, som en reaktion på en kraftig ökning av bensin- och transportpriserna som var en del i ett mer omfattande åtstramnings- och liberaliseringspaket. Det var den så kallade Caracazomassakern då kåkstädernas fattiga massor drog ner till dalen, där Caracas stadskärna ligger. Det blev ett fruktansvärt blodbad då militären ingrepp för att sätta stopp på förstörelsen och plundringarna. Officiellt dog 276 personer i upploppen som varade i flera dagar.

militärens aktion i Caracazon lämnade djupa ärr bland unga officerare, som redan då hade förlorar all respekt för den så misskrediterade politiska klassen. Det blev uppenbart för allt fler att endast en militärkupp kunde rädda landet. Den mest framträdande bland dessa unga officerare var en major, som 1990 befordrades till överstelöjnant, vid namn Hugo Chávez. Han ledde ett misslyckat kuppförsök i februari 1992, som gjorde honom berömd över hela landet. Chávez hamnade i fängelse, men hans popularitet växte oavbrutet. Han var mannen som folket väntade på, en stor ledartalang med en stark folklig karisma, en som inte hörde till den korrupta eliten och som lovade att rensa i träsket och bygga upp ett starkt Venezuela som brydde sig om sina fattiga. Han frigavs 1994 och valdes till president den 6 december 1998 med 56,5 procent av rösterna.

Den nye presidenten visste att använda sin popularitet för att snabbt förändra hela det politiska landskapet. Genom folkomröstningar som vanns med stor marginal tillkallades en konstituerande församling och en ny författning antogs redan i december 1999. Chávez makt blev praktiskt taget obegränsad, men hans stora vapen var inte den parlamentariska majoriteten han förfogade över utan en direkt relation med folket, som byggde på två mycket verkningsfulla redskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det ena var tv-programmet, Aló Presidente, som sändes varje söndag från maj 1999 under fem, sex eller fler timmar. Där samtalade Chávez med människor runt om i landet, men han kunde också sjunga, hålla tal eller fatta viktiga beslut, som gjorde hans obegränsade personliga makt påtaglig för alla. Det andra redskapet var en mängd sociala program, bestående av direkta subsidier och diverse hjälpinsatser riktade mot de fattigare delarna av befolkningen. Allt tack vare caudillons generositet, som en personlig gåva till folket (”El Caudillo” var Francisco Francos officiella titel som statschef). På det viset omvandlade Chávez en del av oljepengarna till folklig tacksamhet och lojalitet.

Allt detta hade givetvis inte fungerat om Chávez inte haft tillgång till stora oljeinkomster. Och här hade han en osannolik tur. 1999, som om gudarna stod på hans sida, började oljepriserna att stiga på ett makalöst sätt. Ett fat olja, som kostade kring 10 dollar i januari 1999, hade i mitten av 2008 nått en rekordnivå på drygt 140 dollar. Sedan föll priset brant under resten av 2008, men återhämtade sig snabbt och nådde nivåer kring 100 dollar per fat 2011–2013.

Så blev Hugo Chávez mannen med guldbyxorna och ett starkt folkligt stöd, som gav honom möjlighet att ta kontroll över merparten av institutionerna, medier och, inte minst, armén, som omvandlades till en privilegierad kast helt underställd Comandante Chávez vilja.

Nu är caudillon borta och oljepriserna har vänt neråt. Utan karisma och med en krympande påse pengar har Chávez efterträdare, Nicolás Maduro, allt svårare att behålla grepet över ett kaotiskt land, där allt fler upptäcker att ingenting bestående har skapats med oljemiljarderna. Festen är över, stämningen i Caracas är tryckt och mina vänner frågar sig hur allt detta vansinne kommer att sluta. Man vet att de som regerar inte längre kan vinna ett val, men man vet också att de inte heller har råd att förlora ett val. Allt pekar på införandet av en regelrätt militärdiktatur i den chavistiska socialismens namn.