I bokens första avdelning, ”Från München till Femte avenyn”, skildras Hanfstaengls liv fram till mötet med Hitler. Han föds 1887 i München i en välbeställd familj i konstreproduktionsbranschen och får smeknamnet Putzi av en bondkvinna vars omsorger räddar honom från en tidig död i difteri. Hans mor är född i USA, vilket leder till att han efter gymnasiet 1905 beger sig till Harvard för högre studier. Där blir han en känd profil, inte minst genom sitt pianospel. Vid ett tillfälle spelar han natten lång på en av Harvards klubbar. De upprymda åhörarna beställer fram en lastbil som i gryningen kör genom gatorna i Cambridge med Putzi vid pianot: ”Han spelade som en demon, folkmassan runt honom skrattade, skrek, sjöng och sprang för att hinna med”. Yrvakna människor slår upp fönstren, förtretade eller förtjusta.

Putzi vinner insteg i förnäma miljöer. Han blir vän med Teddy Roosevelts äld­ste son och firar julen 1908 i Vita huset. Han spelar piano på Harvard Club i New York, vilket uppskattas av en regelbunden frukostgäst: Franklin Roosevelt. Han driver familjens galleri på Femte avenyn i New York och besöks av berömdheter som JP Morgan, Arturo Toscanini, Henry Ford, Enrico Caruso och Charlie Chaplin. Han beskriver själv tiden i New York som ”en blandning av sex och hemlängtan till Tyskland”. En medlem av Roosevelt-klanen betecknar honom som en farlig fanatiker som hör hemma på Ellis Island. Putzi hör emellertid hemma i Tyskland. Han gifter sig med tyskamerikanska Helene Adelheid Niemeyer, får sonen Egon och återvänder 1921 till München, där han fördjupar sig i studier av sagokungen Ludvig II av Bayern.

Bokens andra del, ”Att civilisera Hitler”, utspelar sig åren 1922–1932. I november 1922 lockas Putzi av en representant för den amerikanska ambassaden i Berlin till ett politiskt möte på en ölhall i München. Kvällens talare är Adolf Hitler. Snart är Putzi indragen i Hitlers trollkrets. Putzi dras till Hitler, som är en stigande stjärna, och Hitler dras till Putzi, som kan lugna hans nerver med sitt pianospel och som kan öppna dörrar till de fina salongerna. Hanfstaengels blir en surrogatfamilj för Hitler, ”onkel Dolf” blir gudfar till Egon och kryper omkring på golvet och leker tåg.

”Putzi analyserar tysk propaganda på radio och föreslår motåtgärder, samt skriver porträtt av ledande nazister.”

Efter den misslyckade ölkällarkuppen 1923 flyr Hitler till Putzis lantställe. När Hitler efter en tid på fästning är på banan igen, tror makarna Hanfstaengl att de kan civilisera honom. De försöker begränsa inflytandet från fanatiker som Alfred Rosenberg och förslår att Hitler ska ta danslektioner. Putzi disputerar 1928 på en avhandling om Bayern och Österrikiska Nederländerna, och inhöstar lovord från självaste Oswald Spengler. I pressen omtalas Putzi som Hitlers personliga utrikesminister och som den
som utvecklar amerikanska propagandametoder i Tyskland. Efter nationalsocialisternas sensationella framgång i riksdagsvalet hösten 1930 får Putzi i uppdrag att sköta kontakterna med utlandspressen. Året därpå går han med i nazistpartiet. När Winston Churchill våren 1932 besöker München, försöker Putzi förgäves arrangera ett möte med Hitler. Han tror i efterhand att mötet, om det blivit av, kunde ha ändrat historiens gång.

Bokens tredje avdelning är rubricerad ”Husbondens röst”. Åren 1933–1937 är Putzi ansvarig för Tredje rikets utrikes presstjänst och ser till att framförallt amerikanska och brittiska journalister får tillgång till Hitler och dennes ministrar och ämbetsmän. Han har fullt upp. Liksom Göring designar han sin egen uniform, vilken enligt Hitler får honom att se ut som en turkisk hora. Han försöker para ihop Hitler med den amerikanska ambassadörens dotter Martha Dodd. Han tar med systrarna Diana och Unity Mitford till partidagarna i Nürnberg, med påföljd att de blir förhäxade av Führern. Han ger Goebbels öknamnet Gobbespierre och gör en film om nazimartyren Horst Wessel, som först förbjuds av Goebbels och sen klipps ner och döps om till Hans Westmar. Han ger ut en bok med karikatyrteckningar av Hitler. Han åker till examensjubileum i Harvard, där demonstranter kräver att han tilldelas magisterexamen i tortyr. Hans mål i livet är att göra Hitler mer rumsren men själv är han inte särskilt rumsren. Han uttalar sig positivt om steriliseringar och negativt om judar.

Bokens fjärde del, ”Bakom fiendens linjer”, inleds med en bisarr och avgörande händelse. Putzi beordras 1937 att äntra ett flygplan för att genomföra ett uppdrag som innebär att han ska släppas i fallskärm över Spanien mitt under brinnande inbördeskrig! Det är sannolikt ett skrämskott avfyrat av Goebbels. Själv är Putzi övertygad om att hans dagar är räknade. Vid en mellanlandning lyckas han fly till Schweiz dit Egon ansluter, varefter de båda tar sig till London. När tyskarna kräver att Putzi ska återvända, ställer han som krav en skriftlig ursäkt och garanti från Hitler, vilket han naturligtvis aldrig får.

IEngland sätts Putzi i interneringsläger. Sommaren 1940, när britterna befarar en tysk invasion, exporteras de tyskar som anses farligast – bland dem Putzi – till läger i Kanada. I dessa läger samlas såväl nazister som flyktingar undan nazismen. Putzi är illa sedd på båda håll. Egon anmäler sig som frivillig till USA:s armé. Nyheten når Goebbels som noterar ”Sådan far, sådan son” i sin dagbok.

I bokens femte och sista avdelning, ”Delade lojaliteter”, gör John Franklin Carter, initiativtagare till OSS (föregångaren till CIA), entré. Putzi har skrivit till USA:s utrikesminister Cordell Hull och erbjudit sina tjänster i kriget mot Tyskland, och nu kommer Carter till Kanada för att rekrytera honom. Britterna sätter sig på tvären och gör gällande att Putzi är homosexuell, men test med en ”lockfågel” visar att så ingalunda är fallet. Med Franklin Roosevelts stöd dras S-projektet (efter Putzis mammas flicknamn Sedgwick) igång, och 1942 flyttar Putzi först till en amerikansk militärbas och därefter till en gård på landet dit en Steinwayflygel transporterats på order av presidenten. Putzi analyserar tysk propaganda på radio och föreslår motåtgärder, samt skriver porträtt av ledande nazister. Hans memoranda är genomsyrade av antisemitism och antikommunism, men uppskattas av inte minst Roosevelt som (liksom ett 40-tal år senare Ronald Reagan) är angelägen om att inhämta information vid sidan om de officiella kanalerna. Egon umgås med planer på att åka till Tyskland och mörda Hitler. Han har under sin tid i Hitlerjugend tränats att döda i skydd av nattens mörker och anlitas för att lära ut dessa färdigheter till OSS-agenter.

De märkliga turerna fortsätter. Carter arrangerar en middag för Putzi och några andra gäster. Putzi är i sitt esse, spelar piano och talar som i trans om att Führern måste stoppa kriget. Alltsammans spelas i hemlighet in på band och mångfaldigas på grammofonskivor som skickas till naziledarna eller släpps från flyg över Tyskland. Putzis idé om att låta en Hitler-imitatör hålla tal med budskapet att han slutit separatfred med de västallierade för att man med gemensamma krafter ska ”hålla tillbaka de judiska horderna av asiatiska bolsjeviker från Europa” blir för mycket för amerikanerna. Hans tyska insiderkunskap börjar dessutom bli föråldrad och föga användbar när de amerikanska förhoppningarna om ett regimskifte i Tyskland överges och ersätts av beslutsamhet att föra det totala kriget till total seger.

I början av hösten 1944 avbryts S-projektet. Putzi överförs till ett brittiskt interneringsläger och våren 1946 till ett läger i Tyskland. Han friges hösten samma år och genomgår en process där han med hjälp av intyg från Eleanor Roosevelt, den tidigare statssekreteraren i utrikesdepartementet Sumner Welles och Carter förklaras denazifierad. Han fortsätter att verka och skriva – bland annat sina memoarer – i ytterligare nästan 30 år fram till sin död 1975 vid en ålder av 88 år.

Putzis närmast osannolika livsöde återges av Conradi med stor närvaro (dialoger) och detaljrikedom (människor och miljöer) och är en mycket underhållande historia. Men vilka mer allmänna insikter erbjuder den?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För det första exemplifierar den hur opportunistiska och excentriska figurer trots att de inte är dumhuvuden ständigt dras som malar till populistiska ljushuvuden; åtskilliga har i vår tid kunnat ses svärma runt Trump, exempelvis Rudy Giuliani.

För det andra illustrerar den hur en regim baserad på personkult fungerar. Ledaren omger sig normalt med en krets av opportunister, lögnare, utpressare och fanatiker som kämpar om hans gunst. Folket invaggas i föreställningen att den brottslighet och korruption som trots regimens informationsmonopol inte går att dölja emanerar från denna krets och inte från ledaren själv.

För det tredje visar den hur de yttre motståndarna till en totalitär nation står inför valet att försöka slå en kil mellan regim och folk eller att behandla nationen som en helhet. Så länge det finns hopp om regimskifte kan det vara lönt att förklara folket oskyldigt till regimens excesser. När det hoppet är ute måste regim och folk betraktas och bekämpas som en helhet.

Slutligen inställer sig frågan vad som väntar bortom segern om det enda som förenar de yttre motståndarna är att fiendens fiende är en vän. De allierade, särskilt amerikanerna, ville inte riskera alliansen med Sovjetunionen genom att tala högt om vad som kunde tänkas vänta efter kriget. Den obeveklige antikommunisten Putzi insåg tidigt att en järnridå skulle gå ner i Europa. Hans allt annat än rumsrena frispråkighet i det avseendet gjorde att han förlorade Roosevelts beskydd, liksom hans frispråkighet om de allt annat än rumsrena nazikoryféerna hade berövat honom Hitlers beskydd.