Figurer i fara

Vågar vi resa oss retorisk?

De retoriska figurerna lever farligt.

Och den fråga som allt oftare inställer sig är: hur ska man kunna säga någonting bortom dagens grader Celsius utan att löpa risk för grava missförstånd? Bokstavstolkningen börjar nå talibanska höjder. Ymniga påminnelser fick vi i anslutning till Folk och Försvars rikskonferens 2024. Det kan bli krig i Sverige löd civilförsvarsministerns uppseendeväckande uttalande, och både statsminister och överbefälhavare, med flera konferensdeltagare av olika kulörer, instämde.

Det hade förstås varit trevligare att mötas av ett fridens budskap, så där strax efter juletid och allt, att få veta att det inte kan bli krig i Sverige. Möjligen vore det ändå för mycket begärt? Insikten om den eviga freden har trots allt inte nått varje millimeter av den här välsignade planeten.

Många provocerades också av en återkommande kommentar om Sverige som ett fredsskadat land. Som retorisk figur är den paradoxen så träffsäker att den numera är oanvändbar. Uttrycket kommer från cancerforskaren Georg Klein och hans bok Skapelsens fullkomlighet och livets tragik (2005). Klein flydde från Ungern 1947. Han var sannerligen inte fredsskadad. Hans beskrivning är en sorgsen betraktelse över hur sårbart ett land blir om det börjar se fred som ett normaltillstånd, och därmed förlorar förmågan att känna igen den ondska som hotar denna fred, som ställt inför självaste djävulen måste fråga sig om denne ändå inte hade en olycklig barndom.

En retorisk figurkategori som ligger Kleins uttryck nära är oxymoron, ett grepp där man avsiktligt föser ihop två företeelser som normalt inte hör samman: fulsnygg, talande tystnad, lysa med sin frånvaro, undantag som bekräftar regeln – fredsskada.

När Klein låter fred krocka med skada vågar han sig dödsföraktande på något så djärvt som ett stilgrepp, i syfte att stämma till eftertanke. Han uttrycker inte förakt, han säger inte att fred skulle vara skadligt och krig önskvärt, vilket blivit en allt vanligare (van)tolkning. Det som gör stilfiguren så träffande är tvärtom att sammansättningen är så oväntad, och utgår från att minsta barn vet att det är krig som ger skador. Greppet blir extra effektivt eftersom det utgår från ett existerande ord: krigsskadad.

Ja, de retoriska figurerna lever sannerligen farligt. Det lär inte dröja innan den som talar om talande tystnad kommer att bemötas med en faktaruta om decibeltal och att tystnad är just tyst och alltså inte kan tala.

Och vågar man tänka på vad som hade hänt om kampanjen ”En svensk tiger” hade dragit i gång idag? För det första skulle vi nås av långa utläggningar om att beskrivningen är ett tecken på faktaresistens: Det finns faktiskt inga svenska tigrar! Och den debatten skulle sedan leda vidare till en meta-stasdebatt om att det gör det visst: Tigrarna på Kolmården är minst lika svenska som björnarna på Skansen! – en diskussion som i sin tur skulle föranleda debatter om det moraliskt betänkliga i djurparker (vilket bland andra undertecknad skulle välkomna, men det är en annan sak).

Några procent skulle möjligen förstå dubbeltydigheten, men en betydande del av denna krets skulle i sin tur dra igång en diskussion om att Sverige håller på att bli som Ungern, och att regeringen vill tysta svenska folket (vilket det svenska folket nu är, också det ett närliggande debattämne). Summa summarum vore kanske ändå bokstavstolkningen om förekomsten av svenska tigrar i svensk skog att föredra?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Och härmed har jag som den uppmärksamme läsaren noterat hängivit mig åt en annan stilfigur: ironi. Ironi har förvisso alltid varit en riskfylld verksamhet. Den folkbildande litteraturvetaren Göran Hägg, salig i åminnelse, skrev en gång att om en man försvarar sig mot anklagelser om chauvinism med att han faktiskt bara slår sin fru en gång i veckan, kan han räkna med att 25 procent av publiken tar honom på orden.

25 procent låter enligt min ringa mening lågt räknat – eller som Hägg mer elegant travesterade Churchill: Var ironisk och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat.

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mer från Katarina Barrling

Läs vidare