Germanerna kunde naturligtvis inte veta att de var germaner. Det fick de lära sig först av grekerna och romarna, eller rättare sagt av vissa författare, vilkas verk de aldrig såg: Plutarchos, Julius Caesar och framför allt Publius Cornelius Tacitus med sin berömda skrift Germania från år 98 e Kr, hela tjugofem sidor, som tyskarna många århundraden senare förfriskade sig med.

Jag minns en gammal skolatlas. Grubblande satt jag i sjunde klass framför en karta över den så kallade folkvandringen. Färgade pilar visade vilka grupper som på den tiden ska ha dragit fram över Europa. Omöjligt att räkna upp dem alla: kvaderna och rugierna, veletierna och chaukerna, herulerna och chatterna, och förstås cheruskerna. Ju mer jag fördjupade mig i denna trassliga bild, desto mer obehaglig till mods blev jag, och jag började tvivla på existensen av dessa folkgrupper.

Även Bibeln vållade mig huvudbry. Hade vi någonsin fått höra talas om kananéerna, asherna, leviterna och mackabéerna om de inte hade omnämnts i denna bästsäljare? Nationer var det i alla fall inte, utan snarare obskyra stammar, folkslag, sekter eller helt enkelt familjeklaner.

Oöverblickbart på ett liknande sätt var och är läget på andra håll, till exempel i Kaukasus. Den som vill orientera sig där gör klokt i att fråga en kaukasolog till råds. Han kommer då att förklara att där bor dussintals folk på minimal yta, folk som inte bara skiljer sig starkt åt i fråga om religion och seder, vilket leder till ändlösa konflikter. Därtill talar de helt olika språk, sådär fyrtio eller sjuttio till antalet, med hundratals dialekter och olika alfabeten.

Den som har förstått det kommer därför att haja till när han vid inresa till USA får frågan om han är kaukasier. Det betyder emellertid inte att man tror att han är tjetjen eller ingusj. Ordet caucasian är bara en hövlig omskrivning för att man har vit hudfärg, åtminstone om man inte kommer från Latinamerika; i detta fall skulle man räknas till gruppen latinos, även om man inte talar ett ord latin.

Men när frågan inte gäller så mycket ursprunget som modersmålet, hör såväl angloamerikaner som de flesta sydamerikaner, liksom fransmän eller tyskar, till en mycket större grupp. Alla är de indoeuropéer, vilka i Tyskland också är kända under namnet indogermaner. Tyvärr vet man inte riktigt var dessa människor återfanns utanför språkvetenskapen. För det efter dem betecknade idiomet finns det nämligen inga som helst belägg. Deras ordförråd består av glosor som man bara har ”slutit sig” till, för att inte säga: uppfunnit, varför de alltid förses med en liten * i ordböckerna.

Men hur förhåller det sig nu med de nationer som vi på gott eller ont tillhör, eftersom vi inte är födda var som helst utan på en plats där någon har registrerat denna tilldragelse? Natio betyder till att börja med rätt och slätt ”födelse”, och först i andra hand ”en genom sina särdrag sammanhörande människogrupp, ett folk, släktingar, ett släkte, en klass, en skara”. Hur länge det däremot har funnits nationer i den mening som de till exempel har församlats i New York, det har historikerna och folkrättsexperterna skrivit hela bibliotek om. I denna fråga ska jag här, med tillbörlig blygsamhet, bara bidra med en fotnot, men en som är något att bita i.

Det förefaller mig nämligen som om de flesta av de nationer som sitter i plenarförsamlingen vid East River har uppfunnits av en handfull stillsamma lärda män, och detta under de senaste två hundra åren. Visserligen fanns det ett par isolerade förelöpare, vars idéer dessa upphovsmän kunde gripa tillbaka på. Men först omkring år 1800 hade en kritisk massa uppnåtts. Det började med att forskarna satte sig vid sina skrivbord för att ta reda på vad den så kallade folkmunnen hade att säga. Med beundransvärd iver samlade de sagor, talesätt, gåtor, sånger och sägner. Detta var en lika tilltalande som harmlös sysselsättning.

Oftast var det män med stärkkrage, och de talade tyska. De kom från orter som Morungen, Hanau eller Ehrenbreitstein. Vissa hankade sig fram som lärare eller präst, andra lyckades vinna inte bara ett visst rykte, utan till och med en ordinarie professur. En av de första i denna skara av skriftställare bar titeln generalsuperintendent, vilket låter värre än det var; för Johann Gottfried Herder hade tillräckligt med tid för att hänge sig åt sina studier i det fridfulla Weimar. Det tyska språket kom han till hjälp med nya glosor som Zeitgeist eller Weltmarkt, och inte heller någon Volkslied fanns det innan han uppfann den – åtminstone saknades det ett ord för den. Han var också en av de första samlarna av sådana sånger. Därvid begränsade han sig inte till den inhemska traditionen, utan gick hellre direkt på helheten. Polyglott som han var, översatte han också sånger från spanska, fornnordiska, litauiska och ett halvdussin andra språk. Det kan låta märkligt för dagens öron, men faktum är att han därigenom utlöste en lavin.

När Achim von Arnim och Clemens Brentano ett par år senare kom ut med Des Knaben Wunderhorn brast alla fördämningar. Jacob och Wilhelm Grimm gav ut tyska, isländska och skotska fornminnen och skrev med sin sagosamling en världsomspännande bästsäljare. Plötsligt dechiffrerades överallt gamla handskrifter, och det haglade sägner, ordspråk och ballader. De outtröttliga bröderna Grimm författade grammatikor och inledde en tysk ordbok, som var så stor att den kunde avslutas först år 1961, efter två världskrig, med den sista, 380:e publikationen (Wideit-Wiking). Idag kan man när som helst finna deras verk på nätet eller på en liten skiva.

Jag har känslan av att den tiden var lustfylld att leva i för tyska diktare och tänkare. Språkvetenskapen blommade upp, indogermanistiken uppfanns, sanskritforskare och orientalister satt böjda över sina källor, sagosamlare svärmade ut, inget språk var så avlägset att det inte studerades. Så småningom måste det ha gått upp för alla dessa forskare att även om det gamla tyska riket sedan länge upphört att existera, så hade deras land oförhappandes och i all oskuld förvandlats till en världsmakt, framfödd ur filologins ande. I landets högskolor infann sig studenter från hela Europa, och de som inte själva kunde vallfärda till Göttingen eller Berlin läste de tjocka böckerna från Berlins Realschulbuchhandlung, hos Mohr und Zimmer i Heidelberg eller hos Hirzel i Leipzig, och inhämtade där vad de behövde.

Så utbröt en märklig folkvår, mitt i ett småborgerligt Europa behärskat av stormakternas kalkyler, av polisen och censuren. Plötsligt ville ingen längre vara en gränsprovins, ett protektorat, en koloni eller ett bihang till ett imperium. Alla längtade efter att bli en verklig nation, suverän och oavhängig och med allt som hör till, egen flagga, egen nationalsång, eget officiellt språk, egen kung eller president. Men hur? Barrikaddrömmarna från 1789 hade sedan länge förbleknat. Då var det kanske klokare att sätta in hävstången på ett annat ställe. Fransmännen, engelsmännen, ryssarna, Europas alla framgångsrika stater förfogade över en regelrätt nationalkultur. Överallt akademier, universitet, konservatorier där det egna språket härskade, medan man i Norge måste tala danska, i Finland svenska och i Estland tyska för att höra till bättre folk, som om de infödda inte hade något att säga. Detta måste ändras. Tyskarna hade visat hur man bär sig åt: inte med bössan i hand, utan med böcker.

Och så började alla andra, precis som Brentano och bröderna Grimm, att samla in sina gamla sånger, sagor och sägner, författa ordböcker och grammatikor och visa världen att de hädanefter hade att räkna med det ena eller andra folket, om inte rentav med en ny, komplett nation.

En bondson vid namn Vuk Karadzic, som hade studerat sin Jacob Grimm, blev på detta sätt sitt fädernesland fader i Serbien. Högst personligen stod han för hela programmet, samlade de muntliga traditionerna, skrev en stor ordbok och grundade på egen hand den serbiska grammatiken och ortografin. I andra änden av Europa levde en annan bondson vid namn Ivar Aasen. Han var autodidakt, vilket inte hindrade honom att ur landets dialekter syntetisera nynorskan, inklusive ordbok och utförlig grammatik. På detta sätt ville han ställa upp något jämbördigt mot det danska bok- och tjänstespråket. Även Elias Lönnrot, vars modersmål trots det svenska namnet var finska, kom ur fattiga förhållanden. Hans ledstjärna var Herder.

Hans pensum var gigantiskt: den första omfattande ordboken, de vanliga sång-, ordspråks- och gåtsamlingarna; men framför allt skapade han ur muntliga traditioner Kalevala, ett stor epos som varje finländare idag blir bekant med redan i skolan. Lönnrot uppfann också talrika nya ord; sedan dess förstår ingen utlänning längre vad ord som kirjallisuus eller tasavalta betyder, nämligen ”litteratur” och ”republik”. Det svenska kolonialspråkets makt hämtade sig aldrig helt från Lönnrots befrielsekamp.

Liknande historier kan berättas från Litauen och Lettland, och till och med tjeckiskan fann sig själv först på 1800-talet, genom lärda män som Josef Dobrovský, slavistikens grundare, och framför allt genom hans elev Josef Jungmann.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men tyvärr måste det sägas: lika löftesrikt och framgångsrikt som filologins triumftåg var, lika illa slutade det. Det som började som befrielserörelser yttrade sig under loppet av de följande hundrafemtio åren i blodiga konflikter, i förbittring, främlingsfientlighet och krig. Folkens berömda självbestämmanderätt, propagerad av så skilda ideologer som Lenin och den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, ger än idag upphov till bekymmer. Nyligen har kosovoalbanerna och sydsudaneserna lyckats skapa sig en egen stat, medan andra som kurderna, baskerna och skottarna står på kö, och något slut är inte i sikte.

Den ende som redan tidigt anade vart detta kunde leda var Johann Gottfried Herder, hovpredikant och universallärd i Weimar. ”Nationalillusioner”, skrev han, ”är ett fruktansvärt ord. […] Den som inte delar illusionen är en idiot, en fiende, en kättare, en främling.” Och så här svarade han på frågan vad en nation är:

En stor, oansad trädgård full av örter och ogräs. Vem skulle utan åtskillnad vilja ta sig an denna samlingsplats för såväl tokigheter och brister som förtjänster och dygder för att bryta en lans med andra nationer? Naturens ordning är uppenbarligen att liksom en människa så skall också ett släkte, alltså även ett folk lära sig av och med andra, tills alla slutligen har fattat den svåra läxan: inget folk är ett unikt, av Gud utvalt folk på jorden; sanningen måste sökas av alla, det gemensamma bästas trädgård måste odlas av alla.

Det var inte många som lyssnade på honom.

Översättning: Jim Jakobsson