Lunds universitet har stängt sina lokaler och bedriver nu distansundervisning, liksom andra högskolor. En och annan röst har också höjts för att mera av grundskolan borde kunna flytta ut under trädkronorna – ut i naturen, allt lärandes moder.

Det får mig att tänka på Andreas Rydelius och pesten i Lund.

Vi talar om stora nordiska kriget. Från Sachsen hade den unge svenske monarken anfört sin armé genom träsk, eld och vatten mot Poltava för att enligt Guds vilja göra Sverige till regional supermakt åter. Nu efter Poltava, där fel låt vann, satt han i Bender med vad som fanns kvar av Gudskrigare, och därifrån utnämnde han i nådigt dekret hösten 1710 den privatlärde Rydelius till filosofiprofessor i Lund.

Det lät nådigare än det var. Det nysvenska universitetet låg närmast för fäfot. Med en hårsmån hade det undgått att hamna i dansk förvaltning. Skåne hade invaderats av danskarna året innan, biskopen och större delen av lärarkollegiet hade tagit till flykten, generalguvernören Stenbock hade retirerat till Blekinge och därifrån försökt mana till bondeuppbåd under riksfanan i de nysvenska provinserna, för döva öron naturligtvis. Till slut hade ändå tillkallade trupper norrifrån motat dansken tillbaka över Sundet. Men då kom pesten istället, österifrån.

En tredjedel av Stockholms befolkning dog i den epidemin och hälften av Malmös. Hovet och ämbetsverken satte sig i säkerhet i Sala, tiggarföljen drog längs vägarna. I den sydliga universitetsstaden, där svinen bökade efter ätbara latinkompendier i gränderna, bedrevs föreläsningar och examinationer i jämmerliga former.

Våren 1711 föreslog konsistoriet att professorerna skulle flytta sin undervisning ut på den pestfria landsbygden för att inte lärosätet skulle gå under. Men den ende som var villig var Rydelius. Med sitt följe av studenter inledde han en ambulerande akademisk tillvaro, på vandringsfot från by till by. Föreläsningar i gåsmarsch på slätten, examinationer under bar himmel. Under åren 1712–13 var det den enda verkliga undervisning som försiggick vid Lunds universitet. Med risk för lite överdrift: så som judendomen överlevde i det lantliga Javne efter Jerusalems fall säkrades lärdomens bestånd i det svenska sydriket genom Rydelius och hans vandrarstudenter.

Man ser dem väl helst framför sig sommartid. De mera invecklade diskussionerna längs vägkanterna på latin, till bönder på bönders vis när det behövdes tak över huvudet. Om de bemöttes med gästfrihet ville Rydelius att de skulle kvittera med en rolig sång eller ett väl valt citat, som då också skulle översättas för värdfolket. Han uppmanade dem också att författa sina kommande bidrag till vetenskaperna i görligaste mån på svenska.

Vad var det Rydelius såg till att förmedla till sina studenter? Inte lätt att veta, men omgivningarna de vandrade igenom måste ha gett anledning till många betraktelser.

Andreas Rydelius var såvitt jag har förstått en blid och vänlig, storvuxen för att inte säga fetlagd man med ödmjukt sinne, men i grund och botten misantrop och apokalyptiker. Jordens undergång föreföll honom vara bara en tidsfråga. Han var rättrogen, ja gammalfrom ortodox lutheran, men hade också tagit starkt intryck av de cartesianska lärorna, han hade av det skälet en tid satts i akademisk karantän i Örebro under Karl XI:s regim. Inför pietismen, som de här åren blåste in österifrån som en farsot för sig, var han oförstående men tämligen tolerant. Med tanke på att jorden skulle gå under var ingen stor skada skedd. Akademisk karriär hade han varit likgiltig för, men omständigheterna hade alltså i Lund gjort honom till först föreståndare för ett slags akademiskt soppkök, därpå professor och nu, i pestens tid, till friluftsfilosof. ”Filosofins plats är på landsvägen”, har Lars Gustafsson skrivit i en essä där han också säger att verklig filosofi bara kan uppkomma i förtvivlans ögonblick, när ingenting längre kan ursäkta – i motsats till ideologierna – det som faktiskt händer oss:

”Först när det industriella framsteget har visat att det ingenting annat kan än att styra oss, revolutionerna ingenting annat än att tvinga oss att göra detsamma som förut, men nu under entusiastiska paroller, kort sagt, när sammanhangen sviker och lämnar oss ensamma, blir filosofin möjlig.” (Filosofier, 1979.)

Andreas Rydelius rörde sig med ett spekulativt begrepp, som kanske inte var filosofiskt sylvasst, men djupborrande på sitt eget sätt. Han talade om ”Det innersta sinnet” – sensus intimus. Han tänkte sig detta som ett djupt liggande sinnesorgan, inneboende i själen, där det avläste själens eget väsen. Det var vänt enbart mot själen, onåbart för sinnesförnimmelser utifrån.

Den plats det skulle inta i en cartesiansk kunskapsteori är intressant att försöka få syn på – det skulle finnas ett ytterligare tänkande jag inuti det tänkande jaget? (Eller ett icke-jag?) Eller man skulle kanske ställa in mikroskopet på någonting som det som Paulus kallar nådegåvan att ”skilja mellan andar”?

Med sitt följe av studenter inledde han en ambulerande akademisk tillvaro, på vandringsfot från by till by.

Vad som troligen skulle leda fel med att tala om andar (eller Anden) är ändå att Rydelius talade om det där som just ett sinnesorgan. Det handlade om en sinneserfarenhet, ja alltså ett organ, någonting till sin natur receptivt. Därmed hemmahörande i det skapade, i en skapelseteologisk domän, det organiska, det genom naturen givna. Organet må ha varit bortvänt från det som sinnena sög åt sig – av skuggspelet under bokskogens kronor, där studenterna gick fram – av pratet och pladdret, bäcksorlet, lärksången över Söderslätt… Det var ändå vänt in mot det som allt detta fick att hända i deras själar. Alltså, om jag nu anar vad han var ute efter: kunskapen om Gud, omöjlig att komma åt med förnuftets operationer, kunde bara framkallas, urskiljas, som någonting som kunde iakttas genom sin verkan inne i den mottagande själen. Förnimmas fram med detta innersta sinnesorgans sensibilitet, försiktighet och urskillning.

Om språket tycks han ha tänkt sig någonting liknande. Satt det i själen eller i den fysiska världen? Var det dallringar i luften, i hjärnans fettväv? Inbillningarna (och inbilskheten) opererade med ”det inre sinnet” (ett annat), som var kropp och minne, men inte med ”Det innersta sinnet”. Där hade språket sin egen vetskap och lyhördhet, ursprungsgiven: sin urskillningsförmåga.

De här sista styckena är min frihandsteckning och givetvis i ord som inte är hans. Men jag tycker mig se en poetologi. En antydd idé inte bara om språk, utan om diktning. I så fall i ovanlig tonart i barockens Sverige. En idé om språkets organiska lyhördhet inför sitt omgivande natursammanhang. Men vad är det jag kommer att tänka på när jag försöker se Andreas Rydelius och hans släptåg av fattigstudenter, vandrande i ett undantagstillståndets ändå (låt oss tänka det) vårligt grönskande skånska landskap?

År 1705 vandrade den unge Johann Sebastian Bach upp genom halva Tyskland för att lära sig en del saker och ting av kantorn i Lübeck, den dansk-skånske organisten och kompositören Dietrich Buxtehude. Samma år skrevs min farmors farmors farfars farfars bror Jöns Jönsson från Hedås i Värmland in vid Lunds universitet. Han var där fortfarande när pesten bröt ut och universitetet stängde ner. Sedan blev det inte så mycket mera med hans studier. Han lyckades knipa en komministertjänst trots allt och, som det hette, konservera föregående komministers änka. Det var i Gillberga socken.

Jag hoppas att han ändå fanns med i följet bakom Andreas Rydelius, sommaren 1712 kan vi väl säga. När allt var nedstängt, försatt i karantän. Studenterna utsläppta i markerna, släppta på skogen, ut på slätten. Och att då ibland vid en vägkant ”Det innersta sinnet” kom på tal.