Han omtalas ofta som ”filosofen på kejsartronen”. Marcus Aurelius satt på det romerska imperiets kejsartron från 161 e Kr, då han 40 år gammal efterträdde sin adoptivfar Antoninus Pius, och fram till sin död 180. Men var han filosof också? Knappast om man med filosof menar en självständig tänkare som bygger upp eller vidareutvecklar ett filosofiskt system.

Däremot hade han under sina yngre år gjort sig grundligt bekant med tidens filosofi. Det är också klart att han strävade efter att följa filosofiska principer när han utövade sin kejsarmakt. Retoriken var vid denna tid det viktigaste ämnet inom den högre utbildningen, och Marcus hade blivit ordentligt undervisad i vältalighet på imperiets båda huvudspråk latin och grekiska. Filosofin kom i andra hand för den romerska aristokratins söner, de som i framtiden skulle förvalta Roms imperium.

Men Marcus hade redan som tonåring visat intresse för filosofin, och i ett brev till sin retoriklärare Fronto förklarar han att retoriken inte längre tillfredsställer hans ambitioner. Istället sökte han sig till de stoiska filosoferna. Deras etik kunde erbjuda ledning – speciellt för den som skulle verka i ansvarig ställning i en turbulent värld. Deras filosofi syftade till praktisk tillämpning, och den betonade värdet av pliktuppfyllelse och aktivt handlande.

”Marcus dubbla roll som makthavare och tänkare gör honom till en intressant människa.”

Den stoiske filosof som utövade störst inflytande på Marcus var Epiktetos. Han hade grundat en filosofskola i Nikopolis (nära nuvarande Preveza i väst­ra Grekland) och räknade flera av imperiets administratörer bland sina åhörare. Hans muntliga undervisning blev nedtecknad av en elev, och Marcus var bekant med denna skrift.

Marcus dubbla roll som makthavare och tänkare gör honom till en intressant människa. En skrift av hans hand som har råkat bli bevarad gör det möjligt för oss att än idag direkt ta del av hans tankar och följa hans kamp för att fylla plikterna som imperiets styresman och komma till rätta med de etiska problem han ställdes inför. Denna skrift har blivit vida uppmärksammad i modern tid och finns översatt till de flesta kulturspråk (till svenska av Mikael Johansson, Självbetraktelser, 2021). Originalets språk är grekiska, som även romarna gärna använde i filosofiska och vetenskapliga texter. I översättningar kallas skriften alltså ofta Självbetraktelser eller Meditationer, men den grekiska titeln ska snarare förstås som Till mig själv eller något liknande.

Genom hela skriften är det nämligen Marcus som talar till sig själv. Mycket av innehållet utgörs av korta aforismer med uppmaningar till en du-person att handla eller förhålla sig på ett visst sätt eller mera generella uttalanden om vad som är det rätta som bör göras, undvikas eller underlåtas. Ibland utvecklas det till en dialog mellan ett jag och ett du, men det är uppenbart att replikväxlingen försiggår inom Marcus själv.

Parallellerna mellan Till mig själv och Dag Hammarskjölds Vägmärken är uppenbara, såväl i innehåll som i struktur. Även Vägmärken består huvudsakligen av korta reflektioner, boken var ursprungligen avsedd för enbart privat bruk och publicerades postumt. Hur Marcus Till mig själv kom till eftervärldens kännedom vet vi inte, men förmodligen har vi någon av hans närstående att tacka för att den blivit bevarad och nu återfinns i några medeltida handskrifter.

Ett tema i Till mig själv är tillvarons osäkerhet. ”Livet liknar brottning mera än dans”, heter det i en aforism. ”Det gäller att stå beredd med gott fotfäste inför allt oförutsägbart som plötsligt inträffar.” Sådana snabba växlingar hade Marcus själv upplevt. Under de närmast föregående kejsarna hade imperiets invånare upplevt en ovanligt lugn period, med få interna konflikter och med ekonomiskt välstånd. Edward Gibbon tar i sitt berömda verk Romerska rikets nedgång och fall detta århundrade som utgångspunkt för sin framställning och betecknar det som ”den historiska epok under vilken människosläktet har upplevt sin största lycka och välmåga”. Många senare antikforskare har instämt i den brittiske 1700-talshistorikerns beskrivning.

”Parallellerna mellan Till mig själv och Dag Hammarskjölds Vägmärken är uppenbara, såväl i innehåll som i struktur.”

Denna lyckliga period fortsatte under Marcus ungdom och tidiga mannaålder. Gibbon räknar även hans regeringstid till de lyckliga åren, men i verkligheten började problemen redan kort efter Marcus trontillträde. Vid rikets norra gräns i Europa, längs Donau, hade germanfolken organiserat sig i politiska enheter, löst sammanhållna visserligen, men tillräckligt starka militärt för att göra inbrytningar på romerskt område. Under åren 168–175 och 178–180 måste Marcus med korta avbrott vistas vid Donau­gränsen för att leda försvaret där.

Läget förvärrades genom en farsot – möjligen smittkoppor – som spreds över hela imperiet från år 165 och framåt och tog mångas liv, inte minst i militärlägren. Mot detta hjälpte varken filosofi eller militärt kunnande, och Marcus blev slutligen själv ett av pestens offer.

Det är troligen under denna tid som stora delar av Till mig själv skrivits. På två ställen i texten står platsangivelser som en sorts ru­briker, ”I Carnuntum” respektive ”I kvadernas land”. Carnuntum var en romersk militärbas cirka 3 mil öster om dagens Wien, kvaderna var ett av de germanfolk som hotade den norra gränsen.

Under de år han skrev ner sina tankar om sig själv och sin situa­tion befann sig Marcus i en del av Europa som väsentligen skilde sig från den Medelhavsmiljö där han tidigare levt. Härlägrens värld och levnadssättet i dem måste ha varit radikalt annorlunda än kejsarstadens. De funktioner han hade att fylla – som överbefälhavare, som högste domare i civila angelägenheter, som ytterst ansvarig för medborgarnas väl och ve – kan tyckas ligga långt från filosofskolans erfarenhetsområde, men Marcus har uppenbarligen funnit stöd i stoikernas världsbild och morallära för att komma tillrätta med sin situation.

Texten i Till mig själv fyller cirka 120 trycksidor. Den indelas traditionellt i tolv korta ”böcker” och böckerna i kapitel. Förs­ta boken är en sorts intellektuell självbiografi, där Marcus räknar upp släktingar, lärare och andra mentorer och försöker definiera hur var och en av dem har medverkat till att göra honom till den han är. De övriga böckerna följer inte någon överordnad disposition, utan ämnena växlar. Upprepningarna är många och självmotsägelser förekommer. De flesta kapitlen ger intryck av att vara hastigt formulerade reflektioner över aktuella händelser eller tankar som trängt sig på i stilla stunder. Stilen växlar från vardaglig till högtidlig; filosofiska facktermer blandas med talspråksfraser. Snärtigt formulerade lakonismer stannar i läsarens minne; andra textpartier blir rena uppräkningar eller långa, syntaktiskt tilltrasslade meningar.

Reflektionerna förefaller ofta vara föranledda av konkreta situationer som inte beskrivs närmare. Läsaren får då försöka föreställa sig scenarier för vilka anvisningarna skulle kunna vara relevanta. Om Marcus inleder ett kapitel med att utropa ”Detta är uselt!” och sedan försöker lugna ner sig själv genom att påpeka att sådan uselhet är vanlig kan man tänka sig att känsloutbrottet föranletts av ett misstag av en underlydande. Inkompetenta medarbetare föranleder på flera ställen Marcus att påminna sig om att de bör behandlas med överseende snarare än straffas och fördömas.

De scenarier som texten tycks antyda är nästan alltid sådana att de kan knytas till Marcus ställning som ensamhärskare i imperiet och till det enorma ansvar för medborgarnas bästa som åvilade honom. När situationen pressar honom vänder han sig till filosofin för råd och stöd.

Grunden för stoikernas lära var en kosmologi med panteistiska drag: allt är gud, allt hänger samman, även med den individuella människan. ”Du är uppbyggd av tre komponenter”, säger Marcus till sin imaginära samtalspartner, ”kropp, ande och själ”. Samma tre komponenter bygger upp världen i dess helhet. Kroppen är materia, som i sig själv är livlös. Anden, på grekiska pneuma, är i stoikernas världsförklaring en fysisk substans, så finfördelad att den kan genomtränga all materia. Till skillnad från annan materia är den aktivt verkande och källan till all struktur och allt liv.

IMarcus världsbild är själen det som skapar en människas individualitet. Kroppen och anden är bara dina ”i så måtto att du måste ta hand om dem. Din i ordets egentliga mening är bara själen.” Själen är knappast tänkt som en fysiskt existerande substans utan snarare som en funktion eller ett knippe funktioner. En av dessa är vad som med ett svåröversatt grekiskt ord kallas för hēgemonikon, en avledning av , ”vägvisare”. Den är ett slags själens GPS, som visar den rätta vägen men inte tvingar individen att följa den.

Till själen hör också den funktion som kallas dianoia, vilket kan översättas med ”intellekt”, ”tankeförmåga” eller liknande. Intellektet tar emot signaler från individens omvärld i form av sinnesförnimmelser, analyserar dem med hjälp av sina erfarenheter och sitt minnesförråd, och på basis av denna analys och med ledning av de filosofiska grundsatserna, som är tillgängliga via hgemonikon, fattar intellektet beslut om hur individen ska reagera. För en person i Marcus ställning var den oundvikliga frågan hur han skulle använda maktens privilegium i varje situation som uppkom. Stoikerna hjälpte honom att finna vägen.

En människas själ är enligt stoikerna någonting unikt som skapar hennes individualitet, och i och med döden upphör denna individ att finnas till. De komponenter som hon är uppbyggd av uppgår i universums helhet och assimileras där, så att all individualitet försvinner. Liksom ett stycke vax kunde dessa komponenter omskapas till något helt annat och nytt.

Under Marcus regeringstid började en ny andlig makt växa sig stark i imperiet: kristendomen. Den predikade också att människans tillvaro på jorden är av föga vikt och värde och såg den som en förberedelse inför något annat, mera varaktigt och eftersträvansvärt. Marcus och Epiktetos har ibland till och med framställts som en sorts kryptokristna. Men det föreligger en viktig skillnad mellan kristna och stoiska läror.

Liksom Platon såg de kristna lärofäderna fram emot en fortsatt tillvaro i en annan form efter den fysiska döden, då straff och belöningar skulle delas ut. De troende kunde bli kompenserade för jordelivets elände. Något sådant kunde inte stoikerna utlova sina lärjungar. Enligt dem var individens liv kort, och efter dess slut återstod inte ens minnet av det som varit: ”Snart förestår för dig att glömma allt, snart för alla att glömma dig.”

För att förstå sin omvärld och finna det rätta sättet att förhålla sig till den är människan hänvisad till sin egen förmåga. Visserligen är förmågan av gudomligt ursprung; anden som ger materien form och funktion är något gudomligt, och själen är enligt Marcus ett utflöde från det gudomliga.

De stoiska filosoferna räknade i allmänhet med personliga gudar som grep in i världens skeenden. En tidig stoiker, Kleanthes, författade en hymn till Zeus som vittnar om ett innerligt förhållande mellan människa och gud. Somliga av de senare stoikerna, som Marcus läromästare Epiktetos, ville gärna tänka sig en gudomlig makt som var överordnad de övriga. Deras föreställningar om gudsväsendet gick alltså i monoteistisk riktning, och i översättningar av Epiktetos får man ibland se Gud skrivet med stor bokstav, precis som i Bibeln.

Marcus gör på ett ställe klart att han tänkte sig existensen av ett flertal gudar. Man kan se dem med blotta ögat, säger han, och avser då himlakropparna som babylonier, greker och romare benämnde med gudars namn. Men han skriver också: ”Jag har ju inte sett min själ, men likväl sätter jag värde på den. På samma sätt med gudarna: utifrån vad jag i varje ögonblick erfar av deras makt, inser jag att de existerar och känner vördnad för dem.” Bara några få grekiska gudars namn finns med i hans skrift, och till effekten av böner ställer han sig tveksam. Han räknar med en gudomlig försyn som eventuellt kan ”blidkas”, men i så fall främst genom att man ”gör sig värdig gudarnas bistånd”. Marcus gudar verkar till stor del vara abstraktioner. Det är männi­skan, hennes ansvar och hennes förmåga eller oförmåga att axla detta som mest upptar hans tankar.

Marcus var övertygad om att människan hade förmågan att fylla de krav som en gudomlig världsordning ställde på henne: ”Inom dig finns det godas källa. Om du ständigt gräver, kan den ständigt flöda.” Den första förutsättningen för att kunna fungera som en fullvärdig människa är känslan av samhörighet med allt och alla, insikten att man ingår i en integrerad helhet där alla delar är avhängiga av varandra.

Men grävandet efter det goda fick långt ifrån alltid försiggå ostört. En andra viktig punkt är ”förmågan att stå emot kroppens krav”. Kroppen är enligt Marcus ett hölje av livlös materia som själen måste vara omgiven av. Marcus var bittert medveten om sina egna kroppsliga svagheter, och breven till Fronto handlar även om återkommande hälsoproblem. Kroppslig smärta hade han tydligen tidvis plågats av, och i Till mig själv beordrar han sig att ignorera den och överlåter sarkastiskt åt kroppen att efter bästa förmåga själv försöka jämra sig när det gör ont: ”Den kroniska smärtan kan uthärdas. Intellektet bevarar sitt lugn genom att avskärma sig, och själens vägledande förmåga tar inte skada. Låt de kroppsdelar som far illa av smärtan rapportera om det själva, om de kan.”

Enligt stoikerna var alla skeenden i världen, liksom alla situa­tioner som en enskild människa kunde hamna i, orsakade av en rationell världsordning, som Marcus betecknar med physis, det grekiska ordet för ”natur”. Eftersom de problem som kejsaren tvingades reda upp var orsakade av naturen själv, lönade det sig inte att klaga eller leta efter syndabockar. Det gällde att gilla läget, att inte låta sig styras av känslor eller önsketänkande utan objektivt analysera situationen och finna en lösning inom ramen för tillgängliga resurser. Marcus uppmanar sig själv upprepade gånger att koncentrera sig på det närvarande – det aktuella problemet och de för tillfället möjliga sätten att lösa det. Han vill ignorera både det som har varit och inte kan ändras och det som ligger i framtiden och inte kan förutses.

Trots hans uttalanden om människans förmåga är den egna otillräckligheten ett återkommande tema i Till mig själv. ”Skäms inte för att söka hjälp!” heter det. ”Det åligger dig att slutföra din uppgift.” Pliktuppfyllelsen är målet, och yttre framgångar blir därmed ett mått på hur väl individen uppfyller de stoiska idealen. Samtidigt inskärps livets korthet och hur obetydlig en människa är i jämförelse med universums helhet. Marcus citerar med gillande en passage i Platons Staten där Sokrates och hans dialogpartner kommer överens om att människolivet omöjligt kan vara ”särskilt viktigt” och att döden inte ”är så hemsk”. Inte ens de triumf­tåg som firade kejsarens militära framgångar när han återvänt till Rom betraktar Marcus som annat än ”meningslöshet, dramer på en scen, ett ben slängt åt valparna, myrors släpande och kånkande”.

Den variant av stoisk livsåskådning som Marcus hade gjort sig bekant med kan i stora stycken beskrivas som pessimistisk. Människans tillvaro är osäker. Växlingarna är ständiga, talrika och oförutsägbara. Vad som väntar runt hörnet är oklart, men man måste vara beredd på det värsta. För att klara tillvarons svängningar får individen inte låta sig kuvas av sina känslor utan måste undertrycka dem. Mot omvärlden ska han framstå som lugn och balanserad och vara orubbligt ärlig mot både sig själv och andra. Detta är att visa berömvärd själsstyrka: ”Karaktärens fullkomlighet innefattar att man lever varje dag som om det vore den sista.”

För att nå denna fullkomlighet krävdes uppenbarligen uppoffringar, en oavlåtlig självdisciplin och ett avståndstagande från de flesta materiella fördelar. Genom självdisciplin kunde man nå ett tillstånd av apatheia, frihet från lidande och lidelser. Kroppslig smärta kunde ignoreras, eller intellektet kunde vägra erkänna den som ett ont. Känslostormar, självförebråelser och oro inför framtiden kunde intellektet också med träning behärska. Denna apatheia, som individen själv måste kämpa sig fram till, medförde ett tillstånd av ”sinnesfrid” (ataraxia), och denna utgjorde enligt stoikerna den form av lycka som en människa hade möjlighet att uppleva. Människan styrdes då i sina reaktioner och aktiva handlingar helt av sitt rationellt fungerande intellekt, och hon levde i fullständig samklang med naturens likaledes rationella ordning.

Marcus verkar ärligen ha kämpat för att nå fram till denna sinnesfrid. Att leva på annat sätt vore för honom sitt eget straff.

Men nådde Marcus fram till den stoiska sinnesfriden? Blev han en lycklig människa? Om man ska sätta tilltro till vad som sägs i Till mig själv och i de bevarade breven och lita på de historiska källornas uppgifter om hur hans liv gestaltade sig, är det svårt att annat än med omfattande reservationer svara ja på dessa frågor. Vad man kan våga påstå är att Marcus tillvaro sannolikt skulle ha blivit ännu besvärligare utan stödet från den stoiska tankebyggnaden. Enligt stoikerna var pliktuppfyllelsen något positivt, och detta kunde Marcus uppskatta även när obehagliga plikter måste fullgöras. Den stoiska logiken – som ska förstås som kunskapsteori i vid mening – gav honom de intellektuella redskap som behövdes för att analysera omvärlden. Tron på att allt styrdes av en i grunden förnuftig ”natur” gav anledning till en viss förtröstan om att de oförklarliga och oförutsägbara skeendena ändå var manifestationer av en rationell världsordning och en gudomlig försyn.

Helt fann sig Marcus inte tillrätta med detta. Det finns en avslöjande passage i Till mig själv som vittnar om hur han ibland drömde sig bort från härlägrets realiteter till det uppgående i den universella helheten som väntade efter döden: ”Att observera stjärnornas vägar som om man vandrade tillsammans med dem, att ständigt tänka sig in i elementens förvandlingar, det ena till det andra – dessa fantasibilder rensar bort smutsen från den jordbundna tillvaron.”