Georg Henrik von Wright (1916–2003) är en av Nordens mest berömda filosofer. Eino Kaila (1890–1958) är numera mindre känd. Han var professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet och introducerade nya tankeströmningar som logisk positivism, matematisk logik och gestaltpsykologi i Finland. Kaila var även von Wrights första och mycket uppskattade lärare. Från 1948 och fram till sin död var Kaila medlem i Finska Akademien.

Nyligen utkom ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958 (Appell förlag). Boken består av 85 brev relativt jämt fördelade mellan de båda filosoferna, dessutom finns en hundrasidig inledning av redaktören Bernt Österman.

I brevväxlingen får vi ta del av det triangeldrama som utspelade sig mellan Kaila, von Wright och Ludwig Wittgenstein, som von Wright lärde känna 1939 i Cambridge och 1948 efterträdde som professor. Det måste ha varit en smärtsam upplevelse för Kaila att märka att hans mest framstående elev alltmer kom under inflytande från en annan filosof, därtill en som han själv inte riktigt förmådde att uppskatta. ”Du har synbarligen mera kongenial sympati med hans tänkesätt än jag”, skrev Kaila till von Wright sommaren 1939. Kailas lyckönskningar och von Wrights ofta uttryckta uppskattning av sin första lärare ändrar inte på detta. Georg Henrik von Wright behöll dock sin självständighet även gentemot Wittgenstein, och kanske var det detta som räddade relationen till Kaila. Även Wittgenstein uppskattade för övrigt von Wrights självständighet gent­emot honom.

Kailas brev visar också hans växande främlingskap inför den väg som den analytiska filosofin slog in på efter krigsslutet och även inför USA:s alltmer dominerande ställning i politiken och kulturlivet. Kaila besökte landet 1948 och skrev då hem till von Wright om ”det hems­ka New York, som i mig utlöser veritabla ångesttillstånd”. I samma brev konstaterar han att ”allt är för bilisterna” i detta land. Kaila besvärades inte bara av en allt sämre hörsel utan han hade dessutom svårigheter att följa diskussioner på engelska. Till sin rätt kom Kaila bara då han träffade kontinentaleuropeiska emigranter som han kunde tala tyska med. Han förblev förankrad i en tyskspråkig kultursfär i en tid när den nordiska filosofin blev alltmer engelskspråkig.

Ett tema som också bara kan anas i brevväxlingen är Kailas och von Wrights hållning under andra världskriget. Vid tiden för vinter- och fortsättningskriget bodde de båda i Helsingfors och behövde därför inte utväxla brev med varandra. Kaila och von Wright publicerade under krigsåren texter som rimligen kunde uppfattas som tyskvänliga, något som Ös­terman tar upp i sin inledning. Men snarare än om sympatier för nazismen handlade det om rädslan för grannen i öster. Denna rädsla var i sin tur djupt rotad inom det bildningsborgerskap som både Kaila och von Wright tillhörde från födseln. I ett brev från april 1939 talar till exempel von Wright om ”Hitler och hans förbrytarband”, och i juni samma år uttalar han en farhåga om att det stundande kriget ”kommer att av oss göra ryska undersåtar”.

Ett annat tema är intrigspelet kring professorstillsättningarna. Både Kaila och von Wright hade mycket bestämda åsikter om vem man absolut inte ville ha som den förras efterträdare: det fick inte bli ”ockultisten Sven Krohn”. Kaila menade i ett brev från 1949 att det var ”fråga om den vetenskapliga filosofiens vara eller icke-vara i Finland”. De båda lyckades också med att bortmanövrera Krohn.

Till detta sammanhang hör även Kailas starka önskan om att von Wright skulle återvända till Finland. Han skulle, skrev Kaila i samma brev, ha en stor och viktig uppgift att fylla som ”filosofisk kulturbärare” i sitt hemland. Kailas önskan uppfylldes snart, von Wright lämnade sin professur i Cambridge och återvände 1952 till Helsingfors. ”Förhållandena i Finland komma ofta att pina mig genom sin småskurenhet och provinsialism”, skrev von Wright i detta sammanhang: ”Men i stort sett kommer jag att vara en lyckligare och helare människa i Helsingfors än i Cambridge.”