Albert Speer (1905–1981) var målmedveten som arkitekt och konstruktör. Han sökte sig redan i början av 1930-talet till kretsen kring den uppåtstigande Adolf Hitler, meriterade sig med sina anslående arrangemang kring nationalsocialisternas partidagar, stod för arkitekturen för det permanenta område i Nürnberg där nazisterna paraderade (det Parteitagsgelände som fortfarande till största delen är bevarat och är värt ett besök). Än viktigare uppdrogs han sedan att arbeta med arkitekturen i det Berlin som skulle omgestaltas sedan kriget var vunnet, bland annat genom att konfiskera en rad bostäder med judiska ägare. En topp på sin karriär­ nådde Speer i mitten av andra världskriget då han utnämndes till Tredje rikets rustningsminister, såg bland annat till att det producerades långdistans­vapen genom hänsynslöst utnyttjande av koncentrationslägerfångar.

Men frågan är om inte Speer gjorde sin största insats som konstruktör efter att Tyskland förlorat kriget. Under krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg avgränsade han sig från de andra anklagade, men hävdade att han varit en opolitisk expert som inte känt till vad som skedde i koncentrationslägren och förintelselägren. Han lyckades undgå avrättning och dömdes istället till 20 års fängelse som han avtjänade, men mot slutet av fängelse­tiden odlade han täta kontakter med yttervärlden, inte minst förlagsfolk var intresserade av hans memoarer. När dessa kom ut tre år efter hans frigivning blev boken en bästsäljare, liksom vad som föregavs vara hans dagbok från fängelset, utgiven 1975. Under otaliga framträdanden i medier och i böcker, bland annat av en annars skarp journalist som Gitta Sereny, framstod Speer som klädsamt skuldmedveten fast i grund och botten motståndare till Hitler. Som sådan framstår han också i Joachim Fests bok om Nazitysklands sista dagar, Der Untergang, 2002, som framgångsrikt filmatiserades 2004.

Detta trots att seriösa historiker ända sedan 1982 kunnat påvisa att Speer aktivt medverkade i den nazistiska maktens värsta handlingar; detta sammanfattas i den definitiva biografin av Magnus Brechtken: Albert Speer. Eine deutsche Karriere, 2017. Men Speers livslögner fyllde ett behov. Han blev något av en ikon för en generation tyskar som anpassat sig efter Hitler och till och med gjort karriär i Tredje riket, men som efter nederlaget gärna ville framstå som ovetande om de förbrytelser som pågick. Jo, Hitler var oerhört ond men skyll inte på oss! Som motvikt till sådana tendenser har under senare decennier utvecklats en omfattande forskning kring de strukturer och inte minst de medskyldigas roll, vad som kallas Täterforschung, alltså forskning kring gärningsmännen.

Och det är inte en specifikt tysk di­sciplin. Brittiska forskare har gjort stora insatser, speciellt kan nämnas Adam Tooze: The Wages of Destruction. The Making and Breaking of the Nazi Economy (2007), där inte minst Albert Speers delaktighet får ett särskilt kapitel. Richard J Evans trilogi om Tredje rikets uppgång och fall är en historisk hörnsten: The Coming of the Third Reich (2003); The Third Reich in Power (2005); The Third Reich at War (2008).

Evans närmar sig nu denna historia från ett annat håll, mera koncentrerat på ett antal typiska människoöden och uppdaterar med senare tiders forskningsrön. Han ser tendenser i samtiden som gör ett sådant arbete nödvändigt: ”Att det i våra dagar dykt upp ett antal skrupelfria populistiska politiker som inte bryr sig om ifall de säger sanningen, och den ofantliga tillväxten av internet och sociala medier, har skapat en än mera vittomfattande osäkerhet kring vad som är sant, kopplad till ett förakt för faktabaserade förklaringar och vad forskare och experter arbetar med.”

Hitler’s People har fyra avdelningar. Den första handlar om Hitler själv, den andra om dem som Evans kallar paladinerna, hovmännen, med kapitel om kända namn som Göring, Goebbels, Ribbentrop, Himmler och ovannämnde Speer. Utan att bjuda på några sensationer ges här sammanfattningar om senare tiders forskning kring dessa, bland annat dagböcker som har upptäckts på ett ganska sent stadium. I tredje och fjärde delen, om dem Evans kallar verkställarna respektive instrumenten, porträtteras såväl kända namn som Hitlers långvarige vapenbroder och den förste som hoppade av, Rudolf Hess, och de på en gång cyniska och fanatiska Reinhard Heydrich respektive Adolf Eichmann, men också opportunister som den Franz von Papen som beredde väg för Hitler, den antisemitiske propagandisten Julius Streicher och filmaren Leni Riefenstahl, ett geni med en lång karriär efter kriget, samt flera andra. I detta sammanhang kan nämnas ett nyligen utgivet verk kring de människor som omgav personen Hitler i hans vardag, Heike B Görtemaker: Hitlers Hofstaat. Der innere Kreis im Dritten Reich und danach. (2020).

Jag har satt två frågetecken. Varför inget kapitel om Martin Bormann? Förvisso finns många oklarheter kring denne, inte minst om och hur han dog, men som Hitlers stabschef hade han ett enormt inflytande. Hur förhålla sig till Hitlers så kallade ”bordssamtal”, som finns samlade i ett par böcker med ett par Hitlersympatisörer, Heinrich Heim respektive Henry Picker, som huvudförfattare? Evans kallar dem visserligen ”den kontroversiella källan” men använder dem ändå. Historikern Mikael Nilsson lägger, i sin Hitler Redux. The Incredible History of Hitler’s So-called Table Talks, 2021, enligt min mening fram avgörande skäl för att de inte är tillförlitliga. Och Evans framställning klarar sig gott utan dem.

Lika värdefulla som de enskilda personporträtten är diskussionerna som Evans för kring de strukturer och traditioner som formade människorna till ovillkorlig lojalitet mot makten. Han är medveten om att efter andra världskriget sökte marxistiskt influerade forskare inom Frankfurtskolan, i sina studier av ”den auktoritära personligheten”, visa att det för individer med auktoritära fäder låg nära till hands att tillgripa maktmedel mot samhälleliga och etniska minoriteter, framförallt judar. Men den individualpsykologin förklarar bara en del. ”Nazismen befriade människor från de normala begränsningar som samhället lägger på de våldsamma och kränkande tendenser som i en viss mån finns inom oss alla, och uppmuntrade aktivt människor att förverkliga dem. Ideologiska och historiska sammanhang var när allt kommer omkring viktigare än individuell psykologi.

Var det dumma och/eller obildade människor som stödde Hitler? Historiska fakta visar att så knappast var fallet. ”Under 1920-talet var studerande på universitetsnivå bland de grupper i samhället som tilltalades mest av locktonerna från Hitler och dennes parti. Många högre officerare i SS kunde uppvisa examensbevis och doktorsavhandlingar inför dem som ifrågasatte deras intellektuella förmåga eller deras professionella kvalifikationer.” Knappast några hade en bakgrund i arbetarklassen eller aristokratin. Majoriteten hade växt upp inom medelklassen, de flesta i familjer ur lägre medelklass, där fäderna var lägre tjänstemän, hantverkare eller småföretagare. Före detta poliser och militärer var inte oväntat överrepresenterade och påfallande var också att en betydande minoritet kom från trasiga familjer.

Typiskt, och inte så litet oroande, är att så många av Hitler’s People var genuint intresserade av kultur och i många fall krea­tiva individer. Joseph Goebbels hade doktorerat i litteratur och var väl beläst framför allt i ryska klassiker. Han skrev också en rad romaner och dramer som ingen ville uppföra förrän han själv blev någon att räkna med, nämligen då han 1933 utnämndes till minister för Folkupplysning och propaganda och snabbt gick in för Gleichschaltung, samordning eller snarare likriktning inom medier och kultur. Han inrättade en rikskulturkammare med flera underavdelningar för musik, litteratur och så vidare, och till dessa måste envar som ville utöva sin konst tillhöra. Judar eller kända opponenter mot regimen kunde inte tillhöra någon av dessa kammare.

Flera var goda musiker. Ernst Röhm, ledare för nazisternas egen armé Sturm­abteilung, SA, var samlare av grafik och umgicks med operafolk och var en utmärkt pianist som ofta underhöll sina vänner med konserter. Han var passionerad Wagneranhängare, liksom den Hitler som år 1934 gav order om att Röhm skulle mördas. Joachim von Ribbentrop, utrikesminister under större delen av Hitlers tid, skrev i memoarer innan han avrättades som krigsförbrytare om sin violin som han kal­lar ”min trogna följeslagare, den har aldrig övergivit mig”. Reinhard Heydrich, SS-chefen Himmlers närmaste man och en av Förintelsens samordnare, hade föräldrar som drev en musikskola i staden Halle. Fadern var också en begåvad tenor som framträdde i en rad Wagneroperor och även själv komponerade operor. Sonen var inte bara en habil pianist utan en än skickligare violinist, med ett känsligt och romantiskt anslag.

Hermann Göring tillskrivs ibland ett yttrande: ”När jag hör ordet ’kultur’ osäkrar jag min Browning.” Men detta är en replik ur dramat Schlageter av den i och för sig nazistiske dramatikern Hanns Johst. Göring själv kunde inte få nog av kulturföremål, mot slutet av kriget handlade det om 1 375 målningar, 250 skulpturer, 108 gobelänger, 200 olika antika möbler, 60 äkta mattor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En annan samlare – vilket i sammanhanget betyder rövare – var Hans Frank. Denne var överståthållare i generalguvernementet, alltså den av nazisterna ockuperade delen av Polen. Han hade bostad och högkvarter i slottet Wavel i Krakow, och han inredde det med konstverk som konfiskerats från samlingar tillhöriga den polska aristokratin. I hans hem i Bayern fann amerikanska trupper en Leonardo da Vinci och ännu en Rembrandt som han rövat. Alfred Rosenberg hade ambitionen att vara kulturfilosof och producerade mellan 1919 och 1923 bland annat sju böcker som alla vittnade om en monoman antisemitism. Hans Der Mythos des 20. Jahrhunderts, 1930, omfattade drygt 700 sidor och kunde i början av 1940-talet ståta med en samlad upplaga på bortåt en miljon, ovisst hur många av dessa som någon orkade läsa. Rosenberg var också en flitig plundrare, framförallt stal han från judar i de besegrade länderna. I slottet Neuschwanstein i Bayern fanns mera än 21 000 kulturföremål och mera än två miljoner böcker och manuskript.

Och Hitler själv? Evans menar att ett utmärkande drag i Mein Kampf var dess brist på politisk realism. Det gränslösa självförtroende med vilket Hitler utmålade sig som Tysklands framtida ledare var ett uttryck för viljestyrka snarare än ett resultat av politiska iakttagelser. Dess sorglösa åsidosättande av realiteterna i den situation han befann sig i upprepades i slutet av andra världskriget. Han levde fortfarande i en fantasivärld i vilken han nu var en stor ledare snarare än en stor konstnär, eller kanske snarare en stor konstnär som nu riktat sin uppmärksamhet på att omformulera och omskapa Tysklands politik.”

Diktatorn Hitler kunde kontrollera alla områden av inrikespolitiken, men som någon som alltid sett sig själv som en konstnär uppmärksammade han särskilt konst- och kulturpolitik. Då han i München år 1933 lade grundstenen till ett ”Den tyska konstens hus” förklarade han att det i kons­tens värld inte skulle finnas några ”obegripliga excentriteter”, inte heller några stridiga viljor och tveksamheter. Så kal­lad modern konst, förklarade Hitler, var sjuk, inkompetent och så primitiv att den skulle kunnat skapas på stenåldern av ”kulturella neanderthalare”. I de utrensningar av modernistisk konst från gallerier och museer som sedan följde kan den som vill spåra Hitlers hämnd för att han själv förkastades som konstnär under samma skede som Picasso eller Matisse blev berömda.

Evans ansluter sig här till den syn på Hitler som en konstnär som förverkligar sig via politiken som ligger bakom ett par av senare tiders intressantare böcker om denne, Frederic Spotts: Hitler and the Power of Aesthetics (2002) och Wolfram Pytas: Adolf Hitler. Der Künstler als Politiker und Feldherr (2015). Hitler hade ett behov att vara arkitekt och stadsplanerare, gigantisk i ambitionen, men saknande originalitet med de pseudoklassiska byggnader han tänkte sig i framtida tyska städer. Han startade krig vägledd av fantasi och fanatism, det var därför han kunde uppnå stora initiala framgångar, som dock inte höll i längden. Som den drömmare han var kunde han under sina sista dagar i bunkern sysselsätta sig med en arkitektonisk modell medan där uppe de verkliga städerna låg i ruiner och männi­skor svalt och dog. När han tänkte på kultur osäkrade han kriget.