Det är mycket länge sen Finland har figurerat så här synligt på den breda svenska parnassen, något som genererat både bravorop och ilsket muttrande. Vi i Finland tackar för uppmärksamheten och döljer anspråkslöst stoltheten över att ha lotsat Sverige in på den rätta vägen.

Vi förstår att det inte var lätt för Sverige att ömsa skinn. När jag skulle tala inför veteran­parlamentariker i Sveriges riksdag i maj ifjol fick jag rådet att inte vara alltför provokativ: ”Många här betraktar alliansfriheten som en religion.” Ett par välkända S-profiler försäkrade mig att partiet­ och Sverige aldrig kommer att överge alliansfriheten – det är uteslutet! Några veckor senare begicks detta majestätsbrott.

I prövningens stund var Finland välrustat med något som på finska kallas ”herraonni”, varmed avses att vi hade kompetenta ledare på plats vid rätt tidpunkt. President Niinistö hade under tio år skapat ett brett kontaktnät bland kolleger runtom i världen och tagit mått på Putin i många samtal. Statsminister Marin med sin resoluta ledarstil och sin rock star-image behärskade suveränt mediefältet och det egna partiet.

Jag har inte noterat att någon i Finland gjort sig lustig över Magdalena Anderssons tvärvändning. Att vända skeppet i motvind ses nog som skickligt sjömanskap. Det finns en insikt om att våra länders historiska erfarenhet skiljer sig: Tvåhundra år av lyckad allians­frihet kontra en tidvis påtvingad och dubiös­ neutralitet.

Den 24 februari utlöste en nästan atavistisk reaktion hos det finska folket och dess valda företrädare: Vi har sett Ryssland uppträda så här, gång på gång under sjuhundra år, nu är tiden kommen att omgjorda sig och se om sitt hus. Patrik Oksanen talar om en chockvåg, men reaktionen bottnar primärt i nedärvd kunskap om den ryska hi­storien: Skeden av hotfull expan­sion återkommer när en fredligare period övergår i imperiemani.

Det skall inte döljas att Finland länge har brottats med ett lillebrorskomplex i förhållande till Sverige. Trots att grannen betraktas som både välmenande, vänlig och förnuftig, skaver gamla incidenter som onödigt uppförstoras – typ den svenska EU-ansökan som inte samordnades med Finland från början. Men då Sverige upptäckte att man måste förlita sig på det finska försvaret växte det finska självförtroendet gradvis.

Det blir därför intressant att se om Nato-gemenskapen leder till ett fördjupat, genuint och bestående intresse för Finland i Stockholm. Sådant finns nog i norr men uttunnas ju längre man kommer söderut. Det är allmänt omvittnat att substanskunnandet om Finland är svagt hos gemene man och kvinna. Man vet troligen mera om de brittiska och amerikanska samhällena.

Jag brukar kalla Sverige de många myndigheternas och verkens förlovade land. Så varför inte inrätta även ett Finlandskollegium…

Om det omskakande året 2022 betyder att den exceptionella svenska självsynen går till histo­rien och Sverige kan fokusera på gängvåld, integration, utbildning och vård som vi andra i Europa, blir det lättare att fördjupa det redan goda samförståndet. Från försvaret går man vidare till civilförsvaret och sedan gäller det att finna nya områden för integration. Kanske det ambitiösa målet rentav kunde vara några bilaterala, överstatliga institutioner?

En prövning av samförståndets hållbarhet förestår ännu. Erdo˘gans tjuvtrick kan bli att enbart ratificera Finlands Natoansökan. Håller då den deklarerade solidariteten mellan länderna? Jag tror det, men å andra sidan kan frestelsen för populistiska utspel bli stor inför riksdagsvalet i Finland den 2 april. Om inte Sverige kan handskas med sina provokatörer, varför ska vi sitta i farstun och vänta trots att Rysslands krig rasar vidare, heter det? Argumenten för samgång är solklara, men i valsammanhang tas det nationalistiska kortet lätt fram och Sannfinländarna har redan viftat med det.

Om ett år är den finländska statsledningen omstöpt. En ny regering, endera en höger- eller en blåröd sådan, sitter då i sadeln. Koalitionernas sammansättning har traditionellt inte påverkat samarbetsklimatet mellan våra länder. Där­emot kan presidentskiftet ha sin betydelse för Finlandsbilden i Sverige – det gäller att ta till sig namnet och stilen med en ny person som inte heter Kekkonen eller Niinistö. I Finland läser man Svensk Damtidning och intalar sig att kungen står för kontinuiteten när svenska minoritetsregeringar vacklar…

Viktigt, även för Sverige, är att Finlands folk väljer en utrikespolitiskt erfaren statschef 2024. Världsläget medger ingen lång inlärningsperiod och Putin kommer snabbt att sätta hen på prov. Låt oss tro och hoppas att Finlands lyckosamma ledarval fortsätter även framöver.