1 Världen i allmänhet, och USA i synnerhet, har förändrats de senaste decennierna. Om vi börjar i det lilla – på individnivå och inom enskilda familjer – så har mycket hänt exempelvis kring könsroller i hemmet och på arbetsmarknaden. Även om män fortfarande i genomsnitt tjänar mer än kvinnor så har skillnaderna minskat, och generellt har möjligheterna för kvinnor på arbetsmarknaden förbättrats kraftigt.

För många män är bilden inte lika rosig. Som en konsekvens av bland annat ökad handel och globalisering så har särskilt lågutbildade män, inte minst de med industrijobb, fått uppleva såväl hög arbetslöshet som reallöneminskningar.

Det gör att många av dem känner sig marginaliserade och omsprungna på arbetsmarknaden. Detta får följder också för familjebildning. Att gifta sig och bilda familj har för fler och fler av dessa marginaliserade män blivit en ouppnåelig dröm, delvis eftersom de uppfattas som mindre attraktiva som partner. För dem som faktiskt bildar familj har risken för skilsmässa ökat.

För dem med högre utbildning har utvecklingen varit annorlunda. Där har både män och kvinnor generellt sett sina realinkomster öka. De finner dessutom varandra och bildar ”power couples” som både gifter sig och skaffar barn – och de har goda chanser, jämfört med lågutbildade, att också förbli gifta. Deras barn, i sin tur, åtnjuter stabilitet och andra fördelar som kommer av att vara en del av ett hushåll där två personer tjänar pengar och hjälps åt på hemmaplan. Resultatet är ett USA där ojämlikheten har ökat, inte bara vad gäller vem som tjänar exakt hur mycket och har råd att köpa vilka prylar, utan också om vem som har möjlighet att leva ett stabilt och tryggt familjeliv. Ojämlikheterna tenderar dessutom att gå i arv mellan generationer.

De med lägre utbildning – och framförallt män – som känner sig marginaliserade och omsprungna gör det alltså delvis med rätta. Samtidigt förstärks förmodligen effekten av att de informationsflöden som människor möter i vardagen har förändrats. Genom socia­la medier vet man (eller tror sig veta) mer om hur ”alla andra” har det och vad de gör. Att bilden som människor försöker sprida om sig själva är kraftigt tillpiffad komplicerar saken. Den som redan känner att han befinner sig i samhällets bakvatten upplever sig få en större anledning att känna så när han kollar Instagram och Facebook. På så sätt skapas grupper i samhället som ligger längre ifrån varandra vad gäller resurser och möjligheter än tidigare, och som ofta uppfattar att skillnaderna är ännu större än vad de faktiskt är.

Den här trenden, att människor i västvärlden ofta är överdrivet negativa vad gäller sin relativa ekonomiska och sociala status, har bekräftats i forskningen. När människor ombeds att uppskatta exempelvis hur högt eller lågt deras inkomster rankas i samhället så är en majoritet ofta överdrivet negativ och tror att de har det (ännu) sämre, jämfört med andra, än vad som faktiskt är fallet.

2 När grupper i samhället glider ifrån varandra (eller uppfattar sig göra det) minskar sammanhållningen. Inom psykologin myntades tidigt begreppet ”ingroup/outgroup”­ som en beskrivning av hur människor inom en grupp tenderar att vara bussigare och mer förstående mot varandra än vad de är mot dem som tillhör en annan grupp. Sådan grupptillhörighet kan skapas snabbt och – vilket har visats i otaliga studier – behöver inte baseras på något mer substantiellt än att vissa blir inlottade i en grupp och andra i en annan. Än starkare blir grupptillhörigheten när den baseras på något reellt – som till exempel inkomster eller möjligheter i livet.

I USA har människor länge hållits ihop av att de delar en syn på sitt land och på framtiden präglad av den amerikanska drömmen om att alla kan lyckas om de bara arbetar tillräckligt hårt, och av en känsla av att ”the best is yet to come”. I takt med att ojämlikheten har ökat, och grupper i samhället både har, och uppfattar sig ha, mer olika möjligheter avtar effekten av denna förenande kraft. När många känner sig för­fördelade och omsprungna förflyttas fokus från en enande framtidsvision till orättvisor här och nu. Inom grupperna, som ofta enas om vilka dessa orättvisor är, kan det leda till en ökad känsla av sammanhållning, men på samhällsnivå ökar polariseringen och känslan av att ”de andra” inte lyssnar och bryr sig.

Men om det inte bara handlar om en faktisk ökning i ojämlikhet, utan också om en delvis felaktig känsla av att ”alla andra” har det bättre än vad de faktiskt har det, kan då inte en korrigering av samhällsbilden hjälpa till att skapa enighet? Tyvärr verkar det inte vara så enkelt. Min och andras forskning visar att människor tror att mer information om samhället, om hur det fungerar och om enskilda människors plats i det, borde ha en enande effekt. Men i verkligheten kan det också gå åt andra hållet. Även om olika grupper får samma korrekta information kan det leda till att de glider ännu längre isär.

Sammantaget kan ojämlikheter och polarisering således definitivt leda till minskad sammanhållning nationellt. Även om den nationella andan, och stoltheten över det egna landet, fortfarande nog är starkare i USA än i de flesta europeiska länder så kan den vara på nedgång. Det kan i sig leda till ett ännu mer splittrat USA där stater gör mer skilda vägval och bygger samhällen som i mind­re grad ser liknande ut.

3 Jag uppfattar att Demokraterna länge känt att det är en självklarhet att det är de som står på de mindre bemedlades sida. Det är de som arbetar för att USA ska inspireras av Europa till mer omfördelning, och därmed utvecklas till en större välfärdsstat. Men kanske har partiet tyckt att det är så självklart att de inte har sett behovet av att kommunicera detta? Istället har Demokraterna, åtminstone utifrån sett, fokuserat mer på identitetspolitik (och, i relation till hur många människor som berörs, måhända oproportionellt mycket) på andra marginaliserade grupper, definierade inte utifrån inkomst och arbetsmarknadsstatus, utan baserat på kön, ras, etnicitet och sexuell läggning. Det har lett till att Demokraterna av många verkar uppfattas som att de bryr sig mer om identitetspolitik än om vanlig, hederlig omfördelningspolitik.

Detta är förmodligen en bidragande orsak till att de som har blivit mer ekonomiskt och statusmässigt marginaliserade i USA – en grupp som till stor del alltså består av lågutbildade män – inte längre känner sig representerade av Demokraterna, utan som svikna av dem. Dessa män har istället vänt sig till Republikanerna – delvis lockade av den starkare tro på den amerikanska drömmen som fortfarande finns där, men kanske i ännu högre grad at­traherade av motståndet till identitetspolitiken. Däri kan en del av förklaringen till att dessa lågutbildade väljare, som ofta också har låga inkomster, röstar emot sina ekonomiska intressen och stödjer det parti som vill ha mindre omfördelning, trots att just omfördelningen i teorin borde gynna dem.

Än så länge verkar detta inte ha lett till någon större självrannsakan bland Demokraterna. Istället gräver de, åtminstone i sin kommunikation utåt, ner sig ännu djupare i den identitetspolitiska skyttegraven. Samtidigt förskansar sig Republikanerna i sitt motstånd till identitetspolitiken. Så höger-vänster-skalan i USA verkar, åtminstone för tillfället, ha reducerats till för respektive mot identitetspolitik, med ökad polarisering som följd.

4 Anledningen till att USA har två, och inte fler, etablerade partier verkar inte ha att göra med att befolkningen nödvändigtvis vill att det ska vara så. En Gallup-undersökning från 2021 visade att hela två tredjedelar av amerikanerna skulle vilja se ett tredje, starkt parti. Att de önskar sig ett sådant parti innebär dock inte att de verkligen skulle rösta på det. USA har, till skillnad från till exempel Sverige, inte proportionella val utan varianter av majoritetsval. Kandidaterna ställs mot varandra och den som får flest röster (det vill säga får en relativ, om än inte alltid absolut, majoritet av rösterna) vinner mandatet. Medan proportionella val tenderar att ge upphov till många partier – Sverige med sina åtta partier i riksdagen är ett bra exempel – är det ovanligt med många partier i länder med majoritetsval.

Det amerikanska valförfarandet är således riggat på ett sätt som gör det svårt att bryta tvåpartihegemonin. När Ross Perot kandiderade som oberoende presidentkandidat på 1990-talet stod han för ett av de mest framgångsrika försöken (1992 fick han nästan 20 miljoner röster, motsvarande knappa 19 procent) men ändå tillskansade han sig inte en enda elektorsröst.

Det innebär dock inte att nya försök är uteslutna. I juli i år bildades ”Forward” som huvudsakligen består av tidigare demokratiska och republikanska folkvalda. Med Christine Todd Whitman (tidigare republikansk guvernör i New Jersey) och Andrew Yang (som tidigare aspirerat på att bli Demokraternas presidentkandidat) i spetsen samlas de under parollen ”Not Left, Not Right, Forward” och hoppas kunna utgöra ett reellt alternativ i framtida val. Att döma av historien är dock chansen att de lyckas minimal – tyvärr kan tyckas – om inte valsystemet ändras. Och att det skulle ske finns det inget som tyder på i dagsläget.

5 Många vill fortfarande tro att polariseringen huvudsakligen beror på bristande information, och hoppas på att mer kunskap om hur samhället ser ut och fungerar ska föra människor samman. Intuitivt känns det naturligtvis helt rätt: med en gemensam bas borde väl männi­skor ha en bättre chans att tala med, och lyssna på, varandra och hitta lösningar på samhällsproblem som passar fler? Men forskningen visar alltså att det inte är så enkelt. Det verkar vara ont om ”quick fixes” för att minska polariseringen.

Så vad fungerar då? Studier pekar på att vardagliga samtal med dem som tycker annorlunda kan hjälpa. Samtalen behöver inte nödvändigtvis handla om politik eller annat man är oense om. Ett forskningsprojekt lät flera tusen väljare i Texas samtala fritt under en hel dag i små grupper. I varje grupp fanns såväl inbitna Demokrater som orubbliga Republikaner. Samtalen ledde oftast inte till någon stor förskjutning av deltagarnas politiska uppfattningar, men ökade respekten och förståelsen för de politiska motståndarna och deras åsikter.

Varianter på detta koncept har genomförts också i andra länder. Fokus ligger ofta på att sammanföra människor med olika politiska åsikter, men kan också handla om annat – som exempelvis att ge människor från olika kulturer möjlighet att samtala under otvungna, icke uppläxande, former. Resultaten är oftast positiva.

Och det är väl just därför som civilsamhällets sammanslutningar – idrottsföreningar, kyrkor, körer och syjuntor – inte bara i USA utan i världen i stort, har en så stabiliserande effekt, och faktiskt även kan höja landet ekonomiska prestanda. I sådana sammanhang får människor tillgång till ett större nätverk, och mer informella interaktioner, med människor som de annars kanske inte skulle lärt känna. I en mer polariserad värld, och ett mer polariserat USA, är denna uppgift viktigare än någonsin för civilsamhällets organisationer.