Just den här dagen hade vi stått stilla på spåret vid ett antal tillfällen. Stressad tågpersonal ursäktade situationen i högtalarna, högtalare som antingen dånade ut eller viskade fram budskapet. Eftersom förseningen hade överskridit en tidsgräns, så bokades en taxi till mig och en annan medresenär.

Det var i taxin det hände. Jag ­småpratade med chauffören och råkade nämna alla insektsbett jag fått av älgflugor under mina svampexkursioner i de djupa, värmländs­ka skogarna. Ja, jag vet att de egentligen heter hjortflugor, men i sydvästra Värmland – och säkert på andra platser – kallas de älgflugor. De är små parasitiska individer som limmar sig fast på huden och bits. Om man inte duschar och tvättar håret direkt när man kommer hem, så kan man räkna med att de sitter kvar tills man gör det. Jag ska inte gå in på alla fördröjda upplevelser av denna insekt och hur den vägrar att lämna huden och håret.

I taxin förvandlades min tillvaro till rena rama skräckfilmen. Skälet var att taxi­chauffören sade, som om det vore den naturligaste sak i världen, att ­älgflugorna lägger larver under huden och att det därför kommer att börja flyga ut insekter ur såren på min rygg och från min hårbotten. Det var tur att det var hon som körde, annars hade jag varit en rejäl trafikfara.

Nu började även min medresenär intressera sig för älgflugorna och jag kände hur det, förutom att klia och svida, kröp över hela mig och hur något sprängde under huden på ryggen. Jag undrade vädjande om hon behagade skämta med mig, men taxichauffören höll fast vid sina upplysningar. Mitt tunnelseende var ett faktum. Vad gjorde jag egentligen i Värmland? Hur många flugor skulle flyga ut från ryggen? Varför hade ingen varnat mig? Kantarellerna var väl ändå inte värda min hälsa?

Minuterna gick och min medresenär delgav oss att han nog genom hörsägen fått till sig något liknande. Att få något till sig är, upplysningsvis, ett vackert och värmländskt sätt att uttrycka sig. Klådan och svedan förvärrades av denna information. Inom mig visualiserade jag hur jag vaknade på morgonen och hela sovrummet i prästgården var fyllt av älgflugor, flugor som svärmat ut från min rygg. Skräckfilmskänslan hade mig helt i sitt grepp.

En halvtimme förlöpte innan jag tog mig ur tillståndet och började fungera ratio­nellt igen. Det är sannerligen inte alltid jag lovprisar och tackar Gud för samtidens sökmotorer, men det ögonblick då dessa började leverera ekade tackbönen inom mig. Ganska snart visade det sig nämligen att det är älgflugan som är förvirrad och tror att människan är ett hjortdjur. Hos oss kan inga larver läggas, för vi har ingen päls. Jägare jag känner vittnar där­emot om älgarnas plåga, då flugorna kryllar på dem. En älgindivid i Norge hade 18 000 flugor på sig.

År 2017 initierades en fristående motion i riksdagen för att bekämpa älgflugan, som en majoritet ställde sig bakom. Förekoms­ten hämmar friluftslivet och vad parasiten sprider vet man inte riktigt. Men jag fick inga sympatier på bygden när jag beklagade mig över såren, bara blickar som tydligt signalerade: I Värmland hanterar vi skogen och dess invånare.

Är kantarellerna värda det? Möjligen. Det svampplockningen lärt mig är definitivt värt ett och annat bett. Erfarenheten är existentiell: Man måste byta perspektiv på tillvaron. Vända sig om, sätta sig ned, skärpa blicken, titta en gång till, vänta, ha tålamod. Så är de plötsligt där. Lyser så gula, lockande, gäckande – de har väntat på mig.