Franklin Delano Roosevelt var och är kort och gott ”FDR”, mannen som enligt europeisk historieskrivning räddade USA ur depressionen, vann andra världskriget och skapade en supermakt. Och efter en rekordlång lång tid i Vita huset (1933–1945) vore det konstigt om inte Roosevelt hade satt avtryck även på den här sidan Atlanten.

Och vad med 1920-talets presidenter?

Det skall sägas att hyresgästerna i Vita huset under Roaring Twenties inte har lyfts fram särskilt mycket i den amerikanska historieskrivningen heller – inte i förhållande till Roosevelt i alla fall – men i Europa är kunskapen om den trio herrar som styrde USA under det allt annat än kav lugna 1920-talet närmast pinsamt dålig. Till viss del kan detta skyllas på det parti som de tre presidenterna tillhörde.

Mellan demokraterna Wilson och Roosevelt hade republikanerna greppet om presidentposten under tre mandatperioder, men Lincolns parti har koncentrerat sig mer på att hävda släktskapet till amerikanska ikoner som just Lincoln och, på senare år, Ronald Reagan än att problematisera och diskutera arvet efter de republikanska presidenter som styrde mellan världskrigen.

Det är inte svårt att förstå varför.

Både Warren Harding (president 1921–1923) och Herbert Hoover (1929–1933) anses allmänt vara rätt misslyckade presidenter, den förre på grund av sina karaktärsbrister och de många skandaler som omgärdade hans administration, den senare på grund av de ekonomiska tider som kom att symbolisera hans presidentskap. Om Harding går till historien som skandalernas man, får Hoover dras med eftermälet som presidenten som styrde landet då depressionen slog till med full kraft, då arbetslösheten sköt i höjden och köerna till soppköken ringlande långa. Även om tiden ofta ger litet av upprättelse åt politiker som där och då betraktades som mediokra, är det svårt att se att Hoover en dag ska bli den typ av förebild som, likt Reagan, hyllas av varje ung republikansk politiker som vill visa partiet att han eller hon är av det rätta virket.

Med Calvin Coolidge, som var president mellan 1923 och 1929, är historien en annan. Eller rättare sagt: Historien är på väg att bli en annan.

En politiker som är en punchline i mängder av skämt om tystlåtenhet, och som slängdes in som president då olyckan Harding plötsligt avled efter bara drygt två år på posten, är på papperet knappast material för hjältedyrkan. I Calvin Coolidge ser dock fler och fler republikaner sinnebilden för en president från ”The Grand Old Party”: En politikens grovarbetare, men utan kollektivistiska drag. En gudfruktig man, men inte någon missionär. En politiker som inte trodde på politikens makt. Och framför allt: En man som vågade säga nej.

Amity Shlaes gör i Coolidge – för övrigt en lagom lång titel med tanke på presidentens berömda fåordighet i offentliga sammanhang – ingen hemlighet av att hon skall försvara den strävsamme New England-sonens heder och ära. Det är ingen storslaget epos där järtecken om Coolidges förebådade storhet radas upp – även om texten, naturligtvis, innehåller de obligatoriska anekdoterna om händelser som danade Coolidges karaktär – ej heller en presidentbiografi som avser att gå i polemik med annan historieskrivning (det vore nog att överdriva att säga att det har skrivits så mycket om Cooldige att flera olika skolor kan anses vara etablerade). Shlaes väljer att metodiskt och enträget, ibland på gränsen till långsamt, berätta Cooldiges livsöde på ett sätt som antagligen hade gjort huvudpersonen själv stolt. Det är intressant läsning, och Amity Shlaes har grundligt gjort sin research; det här är inte boken om en och en halv mandatperiod – Calvin Coolidge avstod något överraskande från att kandidera 1928, trots att han, både enligt de konstitutionella föreskrifterna och enligt den praxis som då förelåg, hade kunnat sikta på ytterligare fyra år – utan en uppskattande berättelse om en uppsättning karaktärsdrag som Shlaes anser att det råder brist på idag.

Shlaes, före detta ledarskribent på Wall Street Journal och idag anställd vid George W Bush Institute, kan sitt republikanska parti, känner partiets längtan efter en ny generation politiker som kan distansera sig från både Tea Party-aktivister och ”Big Government”, och hon har skrivit en bok om en president som hon inte bara anser förtjänar mer uppskattning, utan också en president som hon hoppas att fler republikanska politiker ska upptäcka och försöka efterlikna.

John Calvin Coolidge jr föddes inte in i en familj med ett överflöd av monetärt och politiskt kapital, men han var heller ingen ”log cabin president” som gjorde en ”omöjlig” resa till maktens boningar. Fadern John Calvin Coolidge sr var en framgångsrik lokal- och delstatspolitiker i Vermont, och han fick in tillräckligt med pengar i sin handelsbod för att kunna låta junior studera vidare. Calvin Coolidge var långtifrån någon Roosevelt, Kennedy eller Bush, men kontakter saknades inte, och inte heller förhoppningar hos omgivningen om att han en dag skulle engagera sig politiskt i det republikanska parti och i det New England som Coolidgesläkten alltid varit trogna.

Att Coolidge, trots att han var född den 4 juli (se där, ett litet tecken i alla fall…), skulle bli landets mäktigaste politiker var det ändå få som trodde. Det berodde knappast på den av andra så omtalade fåordigheten; under collegeåren på Amherst utmärkte sig Coolidge som en mycket begåvad talare och debattör, så hans förkärlek för att helt enkelt hålla tyst var snarare något som utvecklades till ett signum under senare år, ingen medfödd och besvärande tunghäfta. Hans två år som guvernör i Massachusetts får dock, med undantag för den stora polisstrejken 1919, betraktas som allt annat än storslaget spektakulära och under hans två år som vicepresident – på den tiden då ämbetet inte ansågs vara någon större merit – befästes myten om honom som ”Silent Cal”. Sanningen är nog den att Coolidges väg till makten präglades av både överraskningar (partiets val av honom som Hardings parhäst) och ödets nycker (Hardings död). Coolidge blev dock omvald 1924, hade antagligen blivit omvald även 1928 om han valt att ställa upp, och 1932 fanns det folk inom det republikanska partiet som ville ersätta Hoovers namn på valsedeln med den före detta presidentens.

Amity Shlaes gör sitt bästa för att argumentera för att aversionen mot skuldsättning är en viktig förklaring till Coolidges framgångar och storhet. Det var något som Coolidge avskydde, både på det personliga och det politiska planet, och rädslan för att bli satt i skuld kom att forma hans tid som president. Det handlade inte främst om att hålla ett vakande öga på Vita husets hushållskassa – även om sådana historier givetvis fungerar alldeles utmärkt när ett politiskt arv skall formas och förmedlas – utan om att hålla nationens utgifter nere. Calvin Coolidge var en stark motståndare till federala stöd- och åtgärdsprogram, och hans credo var att minska statens omfattning, inflytande och inkomster. Färre skulle betala skatt, och de personer som gjorde det skulle betala mindre; individens rätt skulle gå före kollektivets styrka, en uppfattning som Coolidge hade med sig hemifrån, men som befästes under studieåren.

Och Coolidge lyckades, i alla fall om man ska tro Amity Shlaes, för det reducerades och sänktes, sparades och balanserades, och sades nej till mer än det sades ja. Calvin Coolidge hade inget ”New Deal” att peka tillbaka på då han pensionerade sig, inget Nationernas förbund eller några Förenta Nationer att lägga till sitt curriculum vitae. Han höll inte de linjetal som fortfarande citeras i skolor och vid högtider, men hans principfasthet och sparsamma politiska gärning – både när det gällde ord och åtgärder – kommer, särskilt om Shlaes och hennes meningsfränder gör sitt jobb, säkerligen att vinna ny uppskattning.

Calvin Coolidges ledarskap har ifrågasatts och hans oförmåga att förutse och förhindra de mörka tider som avslutade 1920-talet och präglade 1930-talet har kritiserats. I de historiska rankningar som görs med jämna mellanrum i USA hamnar Coolidge vanligtvis på den nedre halvan. Och kanske är det så att den president som Amity Shlaes målar upp som en närmast ofelbar förebild – en aggressiv motståndare till skuldsättning, statliga interventioner och höga skatter, och med individen och det enskilda hushållet som utgångspunkt – är lite mer en önskedröm än en verklig kultfigur att blicka tillbaka på och hämta inspiration från för dagens republikaner.

”Coolidge” lär dock bli läst, citerad och rekommenderad. Det förtjänar den att bli, så länge man kommer ihåg att den förvisso är skriven med historikerns anslag och den undersökande reporterns noggrannhet, men också med opinionsbildarens penna och agendasättarens ambition.