Folk på vandring
Mottagare är soldatsonen, som är stationerad i södra Egypten. Historikern och BBC-presentatören Simon Schama låter ofta röster ur historien komma till tals direkt i sin nya bok, The Story of The Jews: Finding the Words (1000 BCE-1492 CE). I kombination med ett både tillgängligt och måleriskt språk lyckas han därmed levandegöra en fascinerande tidsperiod som annars ofta antingen ignoreras eller behandlas ganska uppstyltat.
Denna första volym av två behandlar en period då ”det heliga landet” helt eller delvis kontrolleras av assyrier, babylonier, perser, seldjuker (arvtagare till Alexander den store), romare, det bysantinska riket, flera muslimska dynastier samt periodvis också kristna korsfarare. Bara fram till dess babylonierna förvisar judarna från Jerusalem, år 587 f Kr, samt runt vår tideräknings början, 110 f Kr–63 e Kr, existerar det en självständig (i det senare fallet autonom) judisk stat. Trots indikationer om någon form av judisk statsbildning även före periodens början går det fortfarande inte att arkeologiskt säkerställa Bibelns legendomspunna riken, kung Sauls och Davids.
Placeringen i brytpunkten mellan flera av tidens storriken medför ofta en vågmästarposition. När nyssnämnt brev författas, kontrolleras Egypten av perserna. Schama gissar att judar har värvats som soldater på grund av gammal fiendskap mellan judar och egyptier (någon biblisk exodus från Egypten har det däremot inte gått att verifiera). Att judarna kan kämpa sig fram till viss autonomi under den hellenska och romerska eran är, enligt Schama, ett resultat av rollen som buffert mot den persiska ärkefienden.
Schama, själv jude, är en alltför god människokännare för att presentera en onyanserad berättelse om goda judar gentemot en ond omvärld. Han rekapitulerar maktkampen mellan judiska falangledare, som tävlar om styrkerollen som överstepräst vid Jerusalems tempel. Dessa inre stridigheter spelar en central roll när seldjukernas Antiochus IV, i strid mot tidigare praxis, dristar sig att börja beskatta templet. Det är bakgrunden till det berömda Maccabéerupproret (167-160 f Kr).
Den autonoma antika perioden beskriver Schama som en kulturell judisk storhetstid, inte trots utan tack vare föreningen mellan judisk och hellensk kultur. Därmed avviker han från mer traditionell historieskrivning som typiskt porträtterar dessa som motsatser. Den kontroversiella (lyd)kungen Herodes, vars omstridda judiskhet Schama menar står utom allt tvivel, får i Schamas skildring en nästan modern politikerframtoning. Efter att han satsat på fel häst i den romerska maktstriden efter mordet på Julius Caesar, påstås han rädda sin karriär genom att deklarera följande: ”Bedöm mig för min lojalitet, inte för personen jag är lojal mot”.
Skattetryck bidrar även till det första judisk-romerska kriget som utmynnar i det andra templets förstörelse och att judarna återigen fördrivs från Jerusalem (år 70 e Kr). Schama hävdar att rabbinerna därefter grep tillfället att omdefiniera judendomen i puritansk riktning och samtidigt låtsas att den riktningen alltid varit förhärskande. Det är en judendom som formulerade levnadsregler på sådan detaljnivå att skalliga och plattnästa förklarades ovärdiga att verka i templet efter den förväntade återuppbyggnaden.
En rad tidigare antisemitiska förföljelser till trots är det först när det växer fram en konkurrerande monoteistisk troslära, kristendomen, som judendomen får en ideologisk ärkerival. Ändå levde många kristna och judar i viss symbios under kristendomens första århundraden. Schama påminner om ebioniterna, ’judiska kristna’ som betraktade Jesus som Messias men däremot inte som en gudomlighet, det ansågs störa tanken på en enda Gud. Vidare ville både Petrus och Jesus bror Jakob tillåta kristna att ägna sig åt Torahstudier. Paulus satte sig på tvären, och (som vanligt) hans linje vann. Enligt Schama var det också Paulus som låg bakom att omskärelse förbjöds och började betraktas som ett specifikt judiskt fenomen. Länge ansågs ändå inte skiljelinjerna större än att synagogor ofta besöktes av kristna.
När kejsar Konstantin på 300-talet gjorde kristendomen till det romerska/bysantinska rikets statsreligion, efter det att den kristna kyrkan definitivt utvecklats från en rivaliserande sekt till en reell maktfaktor, instruerade han prästerskapet att tydligt separera kyrkan från judendomen. Kyrkofader Johannes Chrysostomos uppfyllde önskningen med råge när han på 380-talet etiketterade judarna som Kristusmördare. I brandtal fyllde han i att judarna också var ständigt lustfyllda samt åt sina barn i djävulsdyrkande syfte. Kristna måste alltså undvika all kontakt med judar (följande årtionde utsågs Chrysostomos till Konstantinopels patriark). Däremot talade Augustinus om judarna som visserligen villfarna men ändå som ett utvalt folk. Fredlig konvertering löd rekommendationen.
Även den monoteistiska religion som växer fram på 600-talet, islam, ska bjuda judarna hårt motstånd. Schama beskriver hur många judar, efter katastrofåret 70 e Kr, flytt söderut och bosatt sig på strategiska handelsplatser på Arabiska halvön. Judarnas tyngd i regionen speglades av att det i flera hundra år fanns både en judisk mikrostat (nuvarande Tiranön i Röda havet) och en judisk monarki (nutidens Jemen). I kampen mellan rivaliserande klaner var arabisk-judiska allianser fullt normala före islams genombrott. Därefter fördrevs samtliga judar från Arabiska halvön. Vidare var muslimer först med att kräva gula judemärken på kläderna. Ändå menar Schama att judar länge behandlades bättre av muslimer än av kristna, ett resultat av att judarna åtminstone slapp Kristusmördaretiketten.
I medeltidens Europa exkluderades judar typiskt från såväl soldatlivet, högre ämbetstjänster liksom från hantverksyrken som krävde gillemedlemskap. Många urbana judar blev istället läkare, handelsmän och långivare (det var förbjudet för kristna att utkräva ränta). Rollen som viktiga långivare borgade stundtals för ett visst beskydd från monarker och aristokrater men var tveeggad. När låntagare var trängda bidrog dessa ofta till att piska upp antisemitiskt missnöje. Parat med fördomsfullt nonsens kunde sådant leda till blodtörstiga folkmobbar, ibland med judemord och skuldeliminering som följd. År 1096, året efter att påven för första gången manat till korståg, ägde judemassakrer rum i flera tyska handelsstäder. Samma sak skedde sedan flera gånger runt om i Europa. Även om judemassakrer trots allt utgjorde undantag, menar Schama att oro måste ha varit en ständig del av den judiska tillvaron.
Värst drabbades Spaniens judar, ett resultat av att judar utöver allt annat anklagades för sympatier gentemot den muslimska ärkefiende som i hundratals år hade kontrollerat Iberiska halvön. Dessa sympatier var, enligt Schama, inte grundlösa men heller inte svårförståeliga eftersom Spaniens muslimer, i relativa termer, hade behandlat judarna väl. Möjligen innebar det stora avståndet till Mecka och Medina att det var lättare att ta antisemitiska påbud med en nypa salt. Det är nog ingen slump att ett förnyat intresse för antikens filosofi först tilläts i världsstaden Córdoba, inte heller att flera av den judiska kulturhistoriens giganter har sina rötter i det muslimska Spanien. Det inkluderar Halevi (läkare, poet, filosof), Maimonides (filosof, teolog) och fenomenet Nagrillah (general, ”modernistisk” poet, visir).
Välkänt är hur 1400-talets munkar, i samband med Spaniens återkristnande och monarkiernas förening, lyckades övertyga hovet om att ”främmande element” utgjorde en säkerhetsrisk. Det var bakgrunden till den groteska spanska inkvisitionen. Åtskilliga tidigare tvångskonverterade judar brändes på bål för misstanken att dessa i smyg närde judiska sympatier. Med liknande logik tog det bara månader efter det att det sista muslimska fästet (Granada) hade fallit innan Spaniens alla judar, år 1492, förvisades från landet.
Är då Schama partisk? Med sitt sekulära angreppssätt stryker han inte ”renläriga” judar medhårs. Ändå är det ingen tvekan om att han, som sig bör, känner sympati för historiens hårt drabbade judar. I det politiserade ställningskrig som alltid har omgärdat judendomens historieskrivning tillfredsställer han alltså inga dogmatiker. Det är en betydande styrka.
Det är smått fashionabelt att säga att Schama är egocentrerad i sin framställningsstil. I den mån det är riktigt gäller det mer i tv-serien, som är knuten till boken (och det gör honom knappast unik som tv-presentatör).
Att Schama skriver populärvetenskapligt har, som alltid, medfört att somliga (avundsjuka?) yrkeskollegor har kritiserat honom för bristande seriositet. Schama har själv svarat att det är betydligt svårare att begripliggöra komplexa samband för lekmän än att skriva akademiskt för akademiker. Det finns anledning att ge honom rätt. Schama kan tveklöst sitt ämne, och bakom det krångligt skrivna döljer sig ofta en haltande logik eller viktigpetterjargong.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Mer substantiell kritik går att rikta mot en av Schamas huvudteser: att den judiska särarten är knuten till dyrkan av det skrivna ordet. Resonemanget går ut på att även om Torahböckerna förstörts, har alltid någon memorerat orden. Även i förföljd exil har därmed den gemensamma kulturen kunnat bestå. Delvis sant, men dyrkan av skriftliga och muntliga traditioner är ändå knappast unik för judendomen.
Något annat måste förklara varför den judiska kulturen har överlevt trots att flertalet andra länge statslösa folk har decimerats, konverterat eller integrerats med omgivningen. Ett svar det nästan är förvånande att Schama inte presenterar själv, med tanke på att han upprepade gånger beträder området i andra sammanhang, är geografisk.
Det är ingen tillfällighet att den första livskraftiga monoteistiska religionen, judendomen, utvecklas i Främre Asien. Som världens första urbaniserade område är det också där de starkt landsbygdsanknutna naturreligionerna först börjar fasas ut. Att Det heliga landet ligger just i en skärningspunkt mellan en rad konkurrerande stormakter har medfört överlappande anspråk och att ingen har lyckats koppla greppet fullständigt. Samtidigt har vågmästarrollen skänkt judarna tillräcklig tyngd för att vinna visst (överlevnads)gehör. Att präster och rabbiner har spelat en särskild roll beror nog på att de inte har behövt konkurrera så hårt med världsliga makthavare. Det har troligen bidragit till att judar, också i svår motvind, har lagt sig vinn om att upprätthålla sina (religiösa) kulturtraditioner. I den geografiska ekvationen ingår också den handelsstrategiska nyckelpositionen. Därav en kultur som i ovanlig grad har kombinerat ekonomiskt och tekniskt avancemang med religiöst nit.
Delvis verifierar Schama dessa geopolitiska konklusioner, men bara indirekt. Absurt nog kan det vara nazisterna som lägger hinder i vägen för en helt fri diskussion. Det var ju nazismens vulgärtolkningar som gav den geopolitiska vetenskapsgrenen dåligt rykte.
Boken är viktig att läsa med rätt förväntningar. Schama levererar inte den helhetsbild som associeras med ett referensverk. Samtidigt är det nog nästintill omöjligt att skapa totalt sammanhang i en folkhistoria som varken går att knyta till regentlängd eller till entydig lokalisering. Schama förtjänar stor heder för att han framgångsrikt har avreligioniserat och därmed avdramatiserat judarnas laddade historieskrivning. I en avslutande volym nummer två finns goda skäl att återigen hoppas på medryckande läsning.