Dramatiska scener utspelade sig på kajen i hamnen i Rohuküla, en knapp mil utanför den estniska staden Haapsalu, i början av augusti 1944. Ombord på motorskonaren M/S Juhan trängdes nära 500 estlandssvenskar, medlemmar av den folkgrupp som åtminstone sedan medeltiden bebott Estlands nordvästra kusttrakter.

De hade behållit sitt svenska språk och sin särart genom seklerna. Nu hade merparten av de totalt 8 000 estlandssvenskarna fått tillstånd att lämna sin hembygd, delvis eftersom den nazityska ockupationsmakten betraktade dem som arier, därmed rasfränder och värda att räddas undan den framryckande Röda armén.

Ett större antal ester, alltså estnisktalande estländare, hade också fått plats på fartyget. Kvar på kajen flockades desperata människor som ville komma med på färden över Östersjön. Flera av dem försökte beveka de tyska vakterna och estlandssvenska organisatörerna med att ropa de kanske enda ord de kunde på svenska, eller just lärt sig: ”Mig också vara svensk!”

Min estlandssvenska mamma, Paulina Berkman, som var 11 år vid tiden för flykten, har berättat för mig att hon ur sitt barnperspektiv uppfattade det hela som lite komiskt, som ett udda inslag i en annars traumatisk upplevelse. För människorna på kajen var däremot dessa ord deras sista hopp om en livlina till friheten, en dryg månad senare skulle hela Estland återigen kontrolleras av Stalins trupper och det sovjetiska förtrycket återupptas med full kraft.

Mer plats på motorskonaren fanns dock inte, och klockan 11.30 torsdagen den 3 augusti lämnade så det överfyllda fartyget kajen i Rohuküla. Allt enligt loggboken.

På däcket stod delar av familjen Berkman och kastade en sista blick mot det hemland som de flesta av dem aldrig skulle återse: Mormor ­Pauline, morfar Alexander, moster Alice och så småflickorna Lucia och min mamma Paulina.

Estlandssvenskarnas ursprung är fortfarande höljt i dunkel. Sannolikt kom de till Estland från flera håll: från det som idag är Sveriges fastland, via de svensktalande delarna av Finland, men även från Gotland och Öland. Inflyttningen skedde i vågor, med början på medeltiden även om det finns tecken på tidigare bosättningar.

Vissa av de svensktalande bönderna och fiskarna kom troligen till Estland på jakt efter ett bättre liv. Andra kan ha ingått i en kolonisation av bland annat den svenska kungamakten för att få in skatteintäkter och ett kristet fäste i ett land vars ursprungsbefolkning ännu på 1200-talet ansågs som hednisk och opålitlig.

Som flest antas estlandssvenskarna ha varit runt 12 000 individer, i början av den så kal­lade svensktiden 1561–1710 då norra och västra Estland låg under svenskt styre. Därefter avtog inflyttningen för att så gott som upphöra under 1600-talet. I folkräkningen 1934 noterades 7 641 personer som estlandssvenskar. Sannolikt fanns det dock, och finns fortfarande, fler invånare i landet med estlandssvenska rötter.

Fartyget med flyktingarna satte kurs söder­ut mot Runö i Rigabukten, som på den tiden hade en så gott som helt svensktalande befolkning, för att hämta upp passagerare. En dag senare fortsatte resan mot Stockholm, men under natten mot lördagen gick bränslepumpen sönder, motorn stoppades och fartyget började att driva mot land på grund av den hårda vinden.

Min moster Alice, som var 21 år vid överfarten, har berättat att hon satt på däck under hela resan för att klara sig från sjösjuka eftersom förhållandena och stanken under däck var värre än uppe i friska luften.

Efter att besättningen lyckats laga bränslepumpen återupptogs kursen mot Stockholm, men sedan svenskön Ormsö (Vormsi på estniska) passerats blev det omöjligt att fortsätta på grund av mörker, höga vågor och kraftiga vindar. Kaptenen beslöt då att vända båten och söka lä i ett sund under natten. Det var en nervpåfrestande väntan för flyktingarna ombord. Risken fanns att bli torpederad av en rysk ubåt eller att gå på en mina.

Lättnaden var därför stor när M/S Juhan på söndagen den 6 augusti lättade ankar och senare under kvällen satte kurs mot Grönskär, utanför Sandhamn. På måndagens morgon den 7 augusti bordades motorskonaren av svensk lots och sjöpolis, och klockan 10.00 nåddes slutdestinationen, Breviks brygga på Lidingö. Den fyra dagar långa båtresan var över och flyktingarna gick i land. Nu väntade ett nytt liv, i ett nytt land.

Från medeltiden och några sekler framåt hade de estlandssvenska bönderna, som ofta kombinerade fiske och jordbruk, en privilegierad ställning jämfört med sina estniska grannar. Medan de senare gradvis sjönk ner i livegenskap var de svensktalande fiskarbönderna självägande, fick vissa skattelättnader och behövde heller inte göra lika många dagsverken på godsen, som till stor del ägdes av balttyskar. De flesta av godsägarna styrde dock sina domäner med järnhand och gjorde vad de kunde för att försämra estlandssvenskarnas villkor.

Det ledde till en rad rättsprocesser och klagomål från estlandssvenskarnas sida, med klent resultat. En av konflikterna fick tvärtom till följd att minst hälften av Dagös svensktalande befolkning, cirka 1 000 personer, deporterades – eller övertalades att flytta, åsikterna bland forskarna går isär – till Gammalsvenskby i Ukraina, 1781.

Estlandssvenskarna var dock vana vid prövningar sedan tidigare. Skattedokument visar att vissa byar låg nästintill öde på 1500-talet efter härjningar av ”tatarer”, troligen från Krim. Angreppen ägde rum under många år från 1570, tills tatarernas framfart stoppades av den svenske kungen Johan III:s trupper.

Islutet av 1600-talet drabbades många estlandssvenska bönder av missväxt med påföljande hungersnöd, och i början av 1700-talet strök ett stort antal svensktalande med i pesten. Från 1800-talets början och framåt förlorade de flesta av dem också delar av de privilegier de haft tidigare, och armodet bredde ut sig.

Motorskonaren Juhan gjorde i augusti och september 1944 sammanlagt nio resor mellan Estland och Sverige. Transporterna av estlandssvenskarna skedde i samförstånd mellan lokala representanter för den tyska ockupationsmakten och den svenska staten, som bekostade det hela eftersom man kände ett ansvar att ”ta hem” fränderna på andra sidan Östersjön.

Men många estlandssvenskar hade redan tagit sig till Sverige på andra sätt, bland annat i egna båtar, efter att Estland inlemmats i Sovjetunionen 1940.

Andra flydde under den tyska ockupationen som inleddes i juni 1941, då de sovjetiska trupperna tillfälligt drevs ut ur landet. Mina morbröder Algot och Paul till exempel. Paul hade som 20-åring blivit tvångsinkallad i den tyska krigsmakten och tvingats delta i belägringen av Leningrad. Han deserterade dock i samband med en permission i hemmet, i Österby på halvön Nuckö utanför Haapsalu, eller Hapsal som staden ka­llas på estlandssvenska. Algot, som var 18 år, stod på tur att bli inkallad och följde med i den lilla flyktbåt som han och Paul tillsammans med en grupp andra unga estlandssvenskar byggt i smyg. I augusti 1943 lyckades de under mycket dramatiska förhållanden nå Finland, varifrån de tog sig vidare till Stockholm.

Min äldsta morbror, Alfred, hade inte samma tur. Han gjorde värnplikten när Sovjetunionen annekterade Estland 1940. Alfreds regemente inkorporerades i Röda armén, tvingades strida mot tyskarna och under hösten 1941 stupade han, 22 år gammal.

På grund av sin relativa isolering under seklerna behöll estlandssvenskarna många av sina ålderdomliga sedvänjor och sinsemellan olika dialekter ända in på 1900-talet. När jag var liten förstod jag vad min mormor sa, medan mina kompisar inte fattade ett dugg – trots att hon ju pratade en form av svenska.

Man talade till exempel med öppet a-ljud, ungefär som i finlandssvenskan, använde flera diftonger liknande dem i gotländskan och hade många uttryck och en grammatik som påminde om den svenska som för många sekler sedan talades i det som idag är Sverige. Detta har väckt stort intresse hos språkforskare.

Under åren kring förra sekelskiftet försökte tsarväldet förryska estlandssvenskarna. Min mormor Pauline, född 1892, berättade att en dag när hon kom till skolan hade deras svensktalande lärare helt sonika bytts ut mot en ryskspråkig, och den elev som inte förstod ryskan, eller envisades med att tala svenska, fick stryk.

Kontakterna mellan de olika svenskspråkiga områdena i Estland var fram till slutet av 1800-talet inte särskilt täta. Det var först när nationalismen under denna tid gjorde sitt intåg även bland estlandssvenskarna, och ledde till en politik för att knyta dem närmare varandra, som de började betrakta sig som en enhetlig grupp.

Ett svenskspråkigt gymnasium upprättades. Präster, väckelsepredikanter och lärare kom över från Sverige för att verka i Estlands svenskbygder som nu började blomstra på nytt efter nedgången under första halvan av 1800-talet.

Premiärnumret av tidningen Kustbon, som fortfarande ges ut i Sverige, publicerades 1918 och fungerade som en förbindelselänk mellan de svenskspråkiga. En av tidningens första redaktörer var min mormors morbror, Mathias Westerblom, som under mellankrigstiden även satt i den estniska riksdagen som representant för estlandssvenskarna. I juni 1941, några veckor före den tyska inmarschen i Estland, deporterades han av den sovjetiska ockupationsmakten till ett gulagläger, där han avrättades eller gick under av umbäranden. Samma öde rönte flera andra av mina släktingar.

Sedan min mamma och hennes familj klivit av M/S Juhan på Lidingö fördes de så småningom till ett flyktingläger i Doverstorp, i Östergötland. Där vistades de tillsammans med tusentals andra flyktingar från Baltikum i ungefär ett halvår, varpå de slussades ut i det svenska samhället där behovet av arbetskraft var stort.

Även om integrationen överlag gick smidigt blev resultatet inte alltid lyckat. Min mormor och morfar hade varit hemmansägare med anställd piga och dräng i Estland. I Sverige erbjöds de jobb som statare. Även om de var vana vid hårt arbete hemma i Aiboland (Öboland), som estlandssvenskarna kallade det område där de bodde, blev kontrasten stor och efter en tids slit lyckades de hitta en annan anställning.

Många av de nyanlända estlandssvenskarna hamnade genom svenska statens försorg i Roslagen där de kunde fortsätta sina liv ungefär som i Estland, med fiske och jordbruk.

Andra studerade vidare, som mina morbröder. Båda utbildade sig till ingenjörer. Liksom många andra estlandssvenskar lade de snabbt bort sin ålderdomliga dialekt för att smälta in i det svenska samhället. Vissa estlandssvenskar började till och med att använda andra, mer moderna, förnamn. Ett exempel är min mamma Paulina, som i vuxen ålder kallade sig Pia. I likhet med sina syskon gifte hon sig också med en rikssvensk. I Estland hade man av tradition gift sig inom folkgruppen.

När jag och min syster var små pratade vår mamma inte så mycket om flykten eller livet i Estland, troligen av önskan om att bli rikssvensk och smälta in. Men kanske var det också ett försök att bespara oss barn det trauma som det innebär att tvingas lämna sitt land, en tystnad som jag tror att många med liknande bakgrund känner igen.

Strävan efter assimilering och tidens gång har inneburit att det idag finns få personer som kan tala någon av de estlandssvenska dialekterna, laga estlandssvensk mat eller dansa som man en gång gjorde på till exempel Runö.

Priset för flykten och tryggheten i Sverige blev alltså ett mer eller mindre utplånande av den estlandssvenska kulturen, med dess 700 år gamla rötter, och om man vill hårdra det – folkgruppens undergång. Resultatet hade dock sannolikt blivit detsamma om de stannat kvar i Estland, fast betydligt brutalare, eftersom Stalin efter kriget såg med misstänksamhet på allt och alla som kunde förknippas med väst.