Ester wieland ställde sig bredbent framför sin massiva, matt mörkgråa kyrka i Le Chambon-sur-Lignon. Den 58-­åriga pastorn, klädd i sportiga kläder, sade:

”Ja, det är nya tider. Religionen spelar inte samma roll. Men fortfarande gäller: Vi måste göra det rätta.”

Det var tack vare denna levnadsregel – predikad och spridd i den karga bygden – som människor här för tre generationer sedan utan åthävor riskerade sitt eget liv för att rädda livet på 4 000 judiska barn.

Det var en moralisk bragd som mer eller mindre hållits hemlig i 80 år.

Le Chambon-sur-Lignon med 2 400 invånare ligger avsides i Frankrike, på en högplatå i Franska centralmassivet under en bergstopp om 1 800 meter i landskapet Auvergne. Vulkantoppar skjuter som svampar upp vid horisonten. Djupa raviner och oåtkomliga skrev bryter genom terrängen. Vintern präglas av snö och mera snö. Våren kommer sent. Sommaren är kort. Vägarna in från Rhonedalen är smala och slingrande. Under 1940-talet låg ­Le Chambon-sur-Lignon långt bort från den fega franska verkligheten och dess skamliga samarbete med Hitlers ocku­pationsarmé och dess många nazistiska organ.

Det var en moralisk bragd som mer eller mindre hållits hemlig i 80 år.

Byarna är gråa och husen byggda i granit. Dess invånare är ännu gråare och även de är mejslade i granit.

Det var för att få lyssna till en stenhård berättelse som jag nu gick ner till Rue des Quatre Saisons, som är ortens Stortorget med fontän och en räcka barer och trottoarserveringar, och slog mig ner på l’Epicurien och bad kaféägaren Philippe att berätta om gamla tider.

”Själv var jag naturligtvis inte med”, sa han. ”Jag var inte ens påtänkt. Men det var här det hände.” Monsieur Philippe pekade: ”Där. Framför mitt kafé. Det var 1943.”

Nazi-tyskland hade ockuperat Paris och stora delar av Frankrike i juni 1940. Frivilligt, ”för att skydda medborgarna” hade en krigshjälte från första världskriget, den 84-årige marskalen Philippe Pétain, en officer, politiker och diplomat, upprättat ett ”fritt” Frankrike i landets centrala delar med kurorten Vichy som huvudstad.

Pétain var fascist och samarbetade entusiastiskt med Nazi-Tyskland. Han var en helhjärtad kollaboratör. Tyskarna hade genast börjat skicka dissidenter och framför allt judar, först till arbetsläger i Tyskland, efter 1942 gick tågen direkt till Auschwitz. Den ockuperade delen började bli tom på judar.

Klaus Barbie, som under Himmler var Gestapos man i Vichy-Frankrike och kom att kallas ”Slaktaren från Lyon”, fick order om att leverera fler till gaskamrarna.

Då började även jakten på judarna inne i den till dess någorlunda säkra platån. De judiska barnen kom från många europeiska länder; deras föräldrar hade flytt med dem, när Hitler tagit makten.

I Le Chambon-sur-Lignon och i byarna kring staden rådde regeln: Inga frågor, inga svar. Gör bara vad som är rätt.

Därför togs barnen emot av familjer som ingenting hade med världspolitiken eller det judiska att göra. Barnens identitet doldes. En vuxen flykting, Oscar Rosowsky, var mästerlig på förfalskningar och med ett litet leksakstryckeri skapade han nya id-handlingar till alla. Barnen fick nya namn och gjordes yngre än sin riktiga ålder. De gömdes på höskullar och i källare. Men de gick i skola och blev aktiva scouter.

Tyskarnas förbindelseman i området, major Julius Schmäling, kommenderade nu de lokala gendarmerna och polismännen på platån att driva fram ”de underjordiska barnen”.

Det var i slutet av juni 1943 som femton tyska poliser, civilklädda men rustade med kpistar och pistoler, dök upp på torget i Le Chambon-sur-Lignon. Deras befälhavare ställde sig framför Café l’Epicurien och läste med låg röst och tysk brytning upp namnen på judarna som skulle fångas in.

Det var nu som kaféägaren med låtsad hjälpsamhet hoppade in. Med skallande hög röst och fransk accent ropade han ut namnen så att de hördes över byn. ”Hjälpen” var hans varningssignal: Fly genast till era gömställen, sätt er i säkerhet!

Raiderna pågick några dagar och poliserna fångande in arton män som kom att anklagas för att tillhöra den gryende motståndsrörelsen, La Resistance. Fjorton av dem var utlänningar, fyra var fransmän, varav en vuxen jude.

Men inte ett enda judiskt barn hittades och greps. Le Chambon skyddade dem. Många tonåringar fanns i det hem i Le Chambons centrum som döpts till Getingboet.

Nu, 78 år senare, stod kaféägaren Phi­lippe på platsen, där modet prövats och listen desarmerade en akut kris.

Philippe sa: ”Jag är inte stolt. Jag är mycket stolt.”

Upp i backen från Café l’Epicurien låg Pension des Acacias. Där hade den franska poliskommissarien Praly, en kollaboratör, flyttat in och det var han som kartlagt flyktingarnas närvaro på Le Plateau. En kväll satte sig tre män på terrassen. När kommissarien kom ut från matsalen reste sig en av männen och sköt Praly.

Hur, har många genom åren frågat sig, kunde på denna enda plats finnas så mycket mod, både fysiskt och psykiskt? Hur hade denna tillits- och samarbetskultur uppstått och hur hade orten förskonats från opportunister och tjallare?

Det var inte en slump. När Frankrike i juni 1940 kapitulerat och Vichyregimen gjort sig till nazismens förlängda arm insåg flera judiska organisationer att de måste skydda barnen och få dem i säkerhet i något icke-krigförande land, helst Schweiz. Schweiziska Röda korset tog på sig en roll. Vichyregimen motarbetade dem. Frivilliga, gärna från främmande länder, började i regi av Kyrkornas världsråd leverera hjälp till flyktingläger. ”I en Simca (ett bilmärke) dök en Miss Lieven upp”, står det i en dokumentation, ”som bragte in förnödenheter från Kväkarna (ett pacifistiskt trossamfund från 1650-talet). Hon visade sig vara prinsessan Bernadotte av Sverige.”

Vem är denna hjältinna? Ingen prinsessa i det Bernadotteska släktträdet passade in. Jag fick hjälp av slottsbibliotekarie Arvid Jakobsson, vårdare av det Bernadotteska arkivet. Han skrev till mig:

Frågan är vem det kan ha varit, de personer som med fog kunde kalla sig prinsessor av Sverige var veterligen inte i Frankrike under andra världskriget.

Nu for ju inte alla i familjen Bernadotte med Karl Johan till Sverige utan en del blev kvar i Frankrike. Dessa ingick inte i det svenska kungahuset och kunde därför inte kalla sig prinsar eller prinsessor av Sverige. Om någon med namnet Bernadotte var inblandad i den typen av arbete som Du nämner så kan det ha varit en av de franska Bernadottarna, och att man trott att alla med det namnet var medlemmar i det svenska kungahuset.

med de kristna organisationernas hjälp upprättades det först en hemlig räddningsrutt genom bergen till Le Chambon. Hemlig och hemlig – det var i huvudsak den smalspåriga järnvägen, Velay-Express, från Saint-Étienne, sex mil längre norrut i landet, fram till Le Chambon. Några år senare upprättades ännu en ”underjordisk” rutt, nu till gränsen med Schweiz, nära Genève.

Ett av de mest frekventerade gömställena, Hotel Coteau Fleuri i byn Tavas var till en del bekostat av svenskar, okänt vilka och på vilket sätt.

Byggnaden finns kvar som ett kristet semesterhem och föreståndarinnan sa: ”Det händer att äldre människor kommer hit och sätter sig på en trädgårdsbänk och bara gråter.”

Men det verkliga värdet med Le Chambon-sur-Lignon och dess kringliggande byar är områdets historia. Dess befolkning är ättlingar till de hugenotter som på 1500-talet utsattes för religiös förföljelse och satte sig i säkerhet här i det avlägsna, otillgängliga Centralmassivet, i bygder med namn som Ardeche och Cevennerna.

Hugenotter var en produkt av reformationen. Ungefär samtidigt ifrågasatte augustinmunken Martin Luther, som var professor i teologi vid universitetet i Wittenberg, sekularprästen och humanisten Huldrych Zwingli i Zürich och juristen Jean Calvin i Basel, senare i Genève, de rådande katolikernas utövande av kristendomen. Den hade blivit för teatralisk, åbäkig och kommersiell. Deras reformation återbördade religionsutövningen till enklare vanor.

I frankrike valde en del människor Calvins väg i tron. De kom att kallas hugenotter. Det ledde till infekterade, blodiga reli­gionskrig, massakrer med kulmen under Bartolomeinatten den 24 augusti 1572. Storbritannien intervenerade på protestanternas sida, Spanien på katolikernas. Mellan de två lägren fanns de som försökte vidmakthålla statens fortbestånd och införa reli­gionsfrihet.

I det så kallade Ediktet i Nantes, en av den franske kungen Henrik IV år 1598 utfärdad kungörelse, blev katolicismen statsreligion. Hugenotterna fick samvetsfrihet och rätt att förrätta gudstjänst på platser, där de varit verksamma, dock inte i Paris, i biskoparnas residensstäder, inte vid hovet eller inom armén. De fick tills vidare behålla 200 befästa städer och slott. Men dessa ”säkerhetsplatser” fråntogs dem bara trettio år senare och ediktet återkallades av Ludvig XIV 1685.

Hugenotterna – misshandlade, förföljda och förlorare. 300 000 av dem lämnade landet. Många sökte sig i säkerhet på Le Plateau med Le Chambon och andra orter. Först med franska revolutionen utropades religionsfrihet och deras liv blev tryggare; till dess utsattes de för övergrepp, deras kyrkor raserades.

På detta sätt inympades i dem både ett asketiskt levnadssätt, principfasthet och motståndsvilja. Det skilde sig markant från övriga delar av 1940-talets Frankrike, där människor underkastade sig ocku­pationsmakten. La Resistance är i huvudsak en myt, skapad av brittiska tv-serier. När general Charles de Gaulle vid krigsslutet politiskt skickligt hade skapat bilden av Frankrike som en av segermakterna lades skonsamt en slöja över Vichyregimens samarbete med nazisterna och dess bidrag till Förintelsen.

I Le Chambon-sur-Lignon var det annorlunda. Den calvinistiska befolkningen var i samklang med sin då 40-årige pastor, André Trocmé, en stilig karl med ett klädsamt skägg. Hans prestige – inte bara i den reformerta kyrkan utan också bland katoliker i hela bygden – var oomtvistad. I sin predikan sa han klart och enkelt: ”Låt vår församling ge skydd åt Bibelns folk.”

Så blev det. Pastor Trocmé använde ofta och gärna begreppet rättfärdighet. Han var pacifist men predikade samtidigt, att du inte ska kompromissa med maktens (i detta fall Vichyregimens och Gestapos) orättfärdiga påbud, inte frestas av smarta egoistiska tankar, inte drabbas av ängslan.

På detta vis blev Le Chambon-sur-­Lignon en moralisk fackla.

Facklan flammade upp i vintras när Le maire, borgmästaren i Le Chambon, Jean-Michel Eyraud, mottog en försändelse i vilken han underrättades om att ett av de barn hans stad under andra världskriget gömt nu hade avlidit 90 år gammal.

Erich schwam, en österrikisk jude, hade 1943, då han var 12 år gammal av sina föräldrar, fadern var läkare, mamman arbetade i en judisk frivilligorganisation, skickats i säkerhet undan Förintelsen till Le Chambon­-sur-Lignon. Han hade efter kriget vid universitetet i Lyon utbildat sig till apotekare och senare, 1956, blivit fransk medborgare och gjort sin värnplikt.

Schwam avled utan arvingar och testamenterade sitt arv till ”invånarna i Le Chambon för att tacka dem för att de välkomnat honom och för den undervisning de såg till att jag fick”.

Arvet uppgick till ett värde av 20 miljoner kronor.

När borgmästare Eyraud, en jovialisk herre, tog emot mig för en intervju i ­kommunens plenisal sa han: ”Mycket pengar att hantera. De går till ungdomsverksamhet och stipendier.”

”En dygdens belöning…?” försökte jag.

”Hm. Vi har här i bygden en fyrahundraårig historia av att inte svika männi­skor i nöd. Det är naturligtvis rörande att en liten judepojke 75 år senare kommer ihåg oss. Det är lång tid. Ingen här kommer ihåg honom.”

Borgmästaren angav sedan skälen till varför räddningsaktionerna gått bra och angiveriet inte blomstrat: ”Den tyske kommendanten Schmäling var lat, han intresserade sig mest för konst och gamla stenar. De lokala poliserna visste det mesta men det var deras släktingar som gömde judebarnen.”

Hans kulturråd, Denise Vallat, bröt in och underströk hur flyktingar från inbördeskriget i Spanien på 1930-talet tagit sin tillflykt hit.

”Och nu?”

”Mycket har förändrats. Religionen spelar inte samma roll i människors liv. Men traditionen att ge hjälp lever kvar.”

Den reformerta kyrkans nuvarande pastor, Ester Wieland, en tyska uppvuxen i Heidelberg, bekräftade bilden: ”Frankrike är avkristnat. Bara få går i kyrkan.

”Men”, tillade hon, ”andan finns kvar.”

Denna anda är en arvtagare till hård religion och en märklig mix av civilkurage,­ pacifism och motståndsvilja.

”Så enkelt”, sa pastor Wieland, ”det hänger bara på medkänsla och civilkurage.”

Le Chambon-sur-Lignon tar därför, som vore det den enklaste sak i världen, nu emot afrikanska flyktingar från de terrordrabbade Sahel-länderna, Mali, Burkina Faso, Niger och fler.

Mottagningscentret någon kilometer bortom torget kallas Cada och de flesta där är kvinnor med barn. En ung analfabetisk etiopiska lät sin tvåårige son, Arabi, leka vid stadsfontänen.

En kvinna från Angola hade, i väntan på att hennes asylansökan skulle behandlas, redan efter en månad skaffat sig jobb som kokerska och diskerska på ett litet hotell längre ut på Le Plateau. Hennes arbetsgivare sa: ”Jag behöver henne. Fransmän vill inte arbeta.”

Vad händer med dem om de inte beviljas asyl?

I pastor Trocmés anda från andra världskriget, med både motstånd och pacisfism, svarade dagens pastor Wieland:

”Då gömmer vi dem. Vi har ett vapen – våra själar.”