All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Så inleds regeringsformen (RF). Folkmakten – för inte så länge sedan var det något Sverige verkade rakt igenom stolt över. Folkets suveränitet sågs som en maximering av demokratin, någonting gott.

Numera är stoltheten mer nedtonad. Allt oftare luftas oron över att folket inte riktigt är att lita på. Det röstar inte längre som förr, utan bryter gamla mönster och blir alltmer oförutsägbart. Inte minst Sverigedemokraternas starka uppgång tar den etablerade makten till intäkt för folkets bristande pålitlighet. Alltsedan SD:s riksdagsinträde har svensk politik präglats av olika sätt att kringgå den växande andel av folkviljan som SD:s framgång vilar på. Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet, Tidöavtalet, alla tre speglar de, om än i varierande grad, en skepsis till det röstande folkets val.

Redan denna korta inledning visar hur laddat ordet folk är. Det är svårt att använda på ett sätt som uppfattas neutralt, utan blir lätt en projektionsyta för läsarens värderingar och känslor. Det väcker reaktioner: från det olämpliga i att uttrycka sig svepande om ”folket”, till att folket finns och borde ges större makt. Ordets många bottnar och övertoner gör det retoriskt tacksamt eftersom det kan användas både sakligt och känsloframkallande på en gång. Låt oss därför se närmare på den lexikala värld som ryms i det enstaviga lilla ordet.

Folk kan för det första stå för människor i största allmänhet, till exempel i uttryck som Det är skillnad på folk och fä eller Bete dig som folk! Ordet kan också syfta på den samlade mängden individer inom ett visst territorium, ofta en nation. Det folket möter vi i Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik, med uppgifter om Sveriges folkmängd, baserad på Skatteverkets uppgifter om folkbokförda.

Den objektiva folkmängden ligger nära RF:s folk. Samtidigt speglar grundlagens formulering också demokratiska värderingar, genom att anspela på det röstberättigade folk (demos) som utgör folkstyrelsens (demokratins) grund. RF:s första rader är alltså ett exempel på hur folk kan utgöra ett neutralt mängdord och förmedla värderingar på en och samma gång.

Ett ”befolkningsstatistiskt” specialfall uppstår när regenter genom historien talat om folket, så som Karl XIII:s Folkets väl min högsta lag, Karl XIV Johans Folkets kärlek min belöning eller ­Gustaf V:s Med folket för fosterlandet. Här är det underförstått att konungen inte är del av folket, utan står över resten av befolkningen – en påminnelse om en tid då all offentlig makt inte utgick från folket.

Det är i detta härad vi finner en annan vanlig definition av folk, nämligen samhällets lägre klasser, bredare lager, allmoge, arbetarklass – det vill säga folkflertalet. Skulle man försöka sig på en modern översättning här skulle det kunna vara vanligt folk.

Under större delen av mänsklighetens historia har vanligt folk – av överheten – förknippats med det enkla och tarvliga, rentav farliga, och ofta beskrivits nedsättande, som den stora massan, populasen, pöbeln. Om mannen av börd äktat kvinnan av folket har det väckt stor uppmärksamhet. I kons­ten märktes gränsdragningen genom att det länge bara var aristokratin som kunde stå som bärare av ädla känslor. Vanligt folk var komiskt och groteskt. Bibeln är dock ett undantag: där kan även vanligt folk vara bärare av tragik, rentav vara del i Guds folk eller Det utvalda folket.

Det stora brottet med den nedlåtande synen på vanligt folk kommer i och med franska revolutionen. Nu ges denna grupp huvudrollen på historiens scen. Revolutionen är lika mycket kulturell som politisk, och skapar en radikalt ny symbolvärld. Det folk som nyss utgjorde den föraktliga pöbeln, är nu det suveräna folket, en kollektiv kraft med mytologiska dimensioner, och en bärare av nationen.

En parallell utveckling sker inom konsten. 1800-talets romantiska rörelse fortsätter att svärma för (det vanliga) folket, organiskt framvuxet ur nationen. Mot etablissemangets förkonstlade genrer ställs den ursprungliga oförställda folkkulturen, och intresset för folksagor och folkvisor sprids över Europa, inte minst till Sverige. Här hyllar Geijer Odalbonden, medan Almqvist fördjupar sig i den svenska fattigdomens betydelse, och Atterbom hävdar att den etablerade konstpoesin fjärmat sig från (det vanliga) folket och den äkta svenskheten.

I takt med att demokratin växer sig starkare stiger också folkmajoriteten i aktning, i politiken och samhället i stort. I Sverige kulminerar den folkliga högkonjunkturen under 1900-talet. Folket blir nu normsättande, något som avspeglas i ordsammansättningar som folkrörelse, folkpark, folkbildning, folklig och – förstås – folkhem.

Även statens och välfärdsstatens mer administrativa allomfattande benämningar ges gärna förledet folk-, och svenskarnas liv omgärdas av folkbokföring och folktandvård, så småningom till och med av en folkhälsomyndighet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men de senaste åren har någonting hänt. Folkets klassresa verkar ha avstannat, och den positiva laddning som låg i ordet har blivit allt svagare. Bland annat verkar den populistiska rörelsen – med dess anspråk på att stå på folkets sida mot eliten – ha inneburit att ordet folk återfått något av äldre tiders negativa klang. Parallellt ifrågasätts allt oftare själva termen.

Att tala om svenska folket i generaliserande mening ses av många som alltför förenklande, polariserande eller nationalistiskt. Även generaliserande kategorier som vanligt folk, eller elit tillbakavisas med liknande argument.

Att generaliseringar innebär grova förenklingar ligger förvisso i generaliseringens natur, men det är trots allt en vanlig samhällsanalytisk metod, där bland annat beskrivningen av en inneboende motsättning mellan dem som har tillträde till samhällets kulturella, politiska och ekonomiska arenor (eliten), och dem som inte har det (vanligt folk) tidigare varit tämligen okontroversiell.

Kanske kan man rentav påstå att det är den insikten som striden för demokratin vilar på, den som slutligen leder fram till idén om att all offentlig makt ska utgå från folket – däribland det vanliga folket, hur svårdefinierat det än må vara.