Det har nu gått 50 år sedan morden på Martin Luther King jr och Robert Kennedy, 35 år sedan attentatet mot Ronald Reagan, drygt 20 år sedan en massaker på ett pendeltåg norr om New York… och sedan har vi ju alla de dödliga dåden i till exempel Columbine och Sandy Hook, på gayklubben Pulse i Orlando, i Las Vegas helt nyligen, i Parkland och Santa Fe.

När svenskar frågar mig, som bott i USA i 30 år, varför amerikanerna inte kan ta itu med de slappa vapenlagarna en gång för alla, har mitt svar i många år varit: Utvecklingen går faktiskt åt andra hållet. Mot ”open carry” eller tillstånd att bära vapen synligt och på fler ställen.

Möjligen kan de unga eleverna som mobiliserar massiva protester efter skjutningen i en high school i Parkland, Florida ,bidra till de förändringar som en folkmajoritet faktiskt är för. I första hand handlar det om skärpt kontroll av vapenköpare och stopp för försäljning på mässor.

Alla analyser av vapenkulturen i USA måste börja med det andra tillägget till författningen från 1791: ”En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.”

Så gott som vartenda ord här är ett kodord. Reglerad. Milis. Nödvändig. Säkerhet. Folket. Rätt. Inneha. Bära. Inte inskränkas.

Sista instans i tolkningen av tillägget är USA:s Högsta domstol. Efter att ha varit tvetydig i frågan har minsta möjliga majoritet av domarna, 5–4, på senare år kommit fram till att grundlagsfäderna avsåg en individs rätt att bära vapen. Inte just en väl reglerad politiskt sanktionerad milis som hemvärnet eller civilförsvaret. Någon hänsyn till skillnaderna mellan musköter och snabba, billiga moderna, automatvapen tog man inte.

Historikern Roxanne Dunbar-Ortiz, som tidigare bland annat har skrivit om ursprungsbefolkningens öden, synar det andra författningstillägget i den tunna men mättadeLoaded. A DisarmingHistoryof the Second Amendment. Hennes slutsatser torde vara stötande i många läger, särskilt de där den amerikanska exceptionalismen hyllas. När hon blickar tillbaka till 1700-talet ser hon inte alls några strävsamma, självförsörjande nybyggare. Nej, hon upptäcker systematisk fördrivning av vad man kallade indianer och exploatering av slavarbetskraft.

Miliserna var själva verktygen när den vite mannen tog och behöll makten. Dunbar-Ortiz anmärker till och med att skälet till det brittiska skatteuttaget, som kolonierna reste sig mot i protest, var ”att betala kostnaderna för husrum, mat och transport av soldaterna för att hindra ytterligare expansion in på indianernas mark”. Eller, med andra ord, att man vid hovet i London tittade på kostnaderna för att skydda undersåtarna mot attacker från indianer längs östkusten och även från svarta slavar i de södra regionerna.

Roxanne Dunbar-Ortiz framhåller att invånarna i den nya republiken var väpnade till tänderna och att männen var skyldiga att svara för lokalförsvaret. Senare ingick striderna mot de modiga indiankrigarna i skapandet av en amerikansk identitet, och polisstyrkan Texas Rangers rötter går , till exempel, tillbaka till 1830-talet när kolonisatörerna ville ta över territoriet. ”… beridna och beväpnade med den nyaste dödsmaskinen, Colt Paterson-revolvern som kunde avlossa fem skott och som de använde med hängiven precision”, konstaterar Dunbar-Ortiz. Hon redovisar ärligt sina källor och det inbegriper beskrivningar av arméns delaktighet i slaktandet av buffeln som bidrog till att minska livsmedelstillgången för prärieindianerna.

Patrick J Charles svarar i sin Armed in Americaför en bredare genomgång av vapenägandets historia i USA och tryfferar med karikatyrteckningar, pamfletter och NRA-reklam. Det är en tjock bok, 537 sidor, men det visar sig att 237 av dem består av en av de massivare notapparaterna undertecknad har skådat. Bland rönen han redovisar märks till exempel att vapenförsvararna förr bodde på landsbygden, men att detta har förändrats i och med urbaniseringen som numera sker mycket snabbare i sydliga och mer konservativa landsändar än vad fallet är i norr. Andelen hushåll med vapen har sjunkit till en knapp tredjedel, men å andra sidan är antalet hushåll betydligt fler.

Vapenägandets historia är inte ett historiskt narrativ, utan många. ”Ett konstitutionellt, ett medborgarrättsligt, ett socialt, ett kulturellt, ett politiskt och många fler”, konstaterar Patrick Charles, som i likhet med Dunbar-Ortiz konstaterar att invånarna förväntades ingå i miliser på 1700-talet. Han framhåller sedan att en samsyn växte fram efter inbördeskriget på 1860-talet om att politiska församlingar hade rätt att reglera farliga vapen i syfte att skydda allmänheten.

Charles nämner ett par milstolpar som bidrog till en ökad aktivism bland en växande skara som tagit fasta på begreppet ”folket”. Dels New York-lagen Sullivan Act 1911 gällande begränsningar av vilken typ av vapen en enskild person kunde inneha, dels den så kallade Cincinnati-revolten 1977 på NRA:s årsmöte när en grupp arga medlemmar protesterade mot att NRA hade förvandlats till en mjäkig fritidsorganisation som instämde i krav på hårdare kontroll.

Och sedan kommer nästa viktiga fras, Standard Model Second Amendment – en tolkning som innebär att det andra tillägget inte bara tillåter enskilt ägande, utan att det är ”för samhällets bästa och bidrar till frihet och ökat medborgaransvar, samt motverkar brottslighet”, enligt Charles som menar att det är den modellen som har triumferat.

NRA har stöttat de republikanska kandidaterna i alla presidentval utom ett sedan 1980, medan de demokratiska kandidaterna utmålats som ett hot mot andemeningen i tillägget. Vi har, till exempel, Hillary Clinton som inte skulle låta sig hejdas av något för att ”eliminera laglydiga medborgares grundlagsskyddade friheter i andra tillägget”. Namnet Donald J Trump finns däremot inte med i personregistret, annars skulle Charles kunnat påpeka att han knäpper på de rätta känslosträngarna när han talar om ”vårt andra författningstillägg”. Möjligen hade han också tagit med Trumps hån ”Ni är rädda för NRA” vid ett möte i Vita huset med kongresspolitiker strax efter skolskjutningen i Parkland. Det visade sig snart att den som var räddast var Trump själv. Han backade från de smärre ändringarna i lagstiftningen han redan hade ställt sig bakom och reste till NRA:s årsmöte i Dallas ett par månader senare med tacket: ”Ni stod bakom mig. Och jag tänker stå bakom er.” En rejäl dusör till valet 2020 i utbyte från mycket förmögna NRA är så gott som redan i hamn.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I Dallas svarade han för en av sina typiska Trumpska kullerbyttor. Han likställde knivar och skjutvapen i en luddig återgivning av en kommentar han hade fångat upp någonstans om vad en traumakirurg i London hade sagt om de otäcka scenerna på sjukhuset när offren i knivattacker förs in. Omedelbart gensvar kom därifrån om att skottskador är minst dubbelt så dödliga och svårare att behandla än sår från knivar.

Roxanne Dunbar- Ortiz kan vänta sig att få kritik för parallellerna mellan milisernas grymhet och amerikansk krigföring i andra länder. Men när det gäller vapeninnehav och andra författningstillägget gör hon en nykter bedömning. Visst, NRA:s suveräna lobbying bidrar, men det finns inte någon lika motiverad motkraft på andra sidan utom bland afroamerikaner. Sanningen är den, menar Dunbar-Ortiz, att de flesta amerikaner accepterar det andra tillägget som en garant för enskilt vapenägande i den alltmer heligförklarade författningen.

Patrick J Charles för sin del nöjer sig med att förklara att goda-mot-onda-tänkandet som går tillbaka till början av 1900-talet dominerar numera. Förespråkare för rätten att äga vapen betraktar sig som good guys, medan motståndarna är bad guys. ”Extremistiska och absolutistiska synsätt normaliserades och vidgade denna ideologiska klyfta”, konstaterar han.

Någon ändring kommer inte att ske på nationell nivå så länge Trump och republikanerna sitter vid makten. Vapen ingår till exempel inte i uppdragen till en utredning om våld i skolorna som skolminister Betsy DeVos leder. Istället talas det vitt och brett om det annars åsidosatta behovet av mentalvård. Om demokraterna tar över kongressen i november lär det som mest bli några kosmetiska skärpningar som sedan omedelbart dras inför domstolarna.