Det vimlar inte av originella tänkare i modern svensk idédebatt, men sociologen Hans L Zetterberg var definitivt en sådan. När Ulf Kristersson inledningsvis citerar dennes klassiska påpekande om att ”samhället är större än staten” är det dels ett besked om ett politiskt förhållningssätt, dels en gärd av respekt för en betydelsefull mentor. Den nye statsministern höll under lång tid nära kontakt med Zetterberg och har förhoppningsvis lärt mycket av honom.

*

Att göra skillnad på samhälle och stat blir extra angeläget i ljuset av att regeringens mest angelägna uppgift under överskådlig tid är att få fason på den statliga kärnverksamheten. Att staten behöver ges högsta prioritet betyder nämligen inte att staten kan lösa allt eller att allt ska vara stat. Tvärtom är det ett stort problem att det offentliga fått expandera i alla möjliga riktningar, medan de mest centrala uppgifterna har ägnats alltför svalt intresse. Försummelserna har pågått inte bara i år eller mandatperioder utan i decennier och det finns oerhört mycket att ta igen.

Grunden måste förstärkas. Det går inte att bygga ett hållfast samhälle på lösan sand. Om inte yttre och inre säkerhet värnas; om man inte har koll på gränser och inflyttning utan det uppstår varaktigt utanförskap i parallellsamhällen; om det svajar med energiförsörjning, kommunikationer och annan infrastruktur, blir följden obönhörligen oro och osäkerhet. Människor blir otrygga, företag vill inte investera. Resultatet blir en nedåtgående spiral, som bara blir svårare att häva ju längre utvecklingen får fortgå.

”När far super är det rätt, i alla fall om han gör det i progressivt syfte.”

”Förmågan att prioritera statens viktigaste uppgifter i en svår tid kommer att vara avgörande för framgång”, konstateras i regeringsförklaringen. Statens kärnuppgift ska vara rege­ringens fokus. Som huvudbudskap är det kärvt och betydligt mindre raffigt än Carl Bildts ”valfrihetsrevolution” 1991 och Fredrik Reinfeldts jobbskatteavdrag 2006, men det hindrar inte att det är nödvändigt och rätt.

I den bästa av världar hade Kristersson följt upp inte bara med vad som ska ges ökad prioritet utan också med klarspråk om vad staten ska ägna sig mindre åt eller rentav sluta göra. Fast så fungerar sällan politiken…

*

Socialdemokraterna kommer att kritisera olika enskildheter i den nya kriminal- och migrationspolitiken hårt, men framförallt lär de vara tacksamma över att andra gör jobbet åt dem. Det skulle förvåna mig storligen om krav på återställare i form av kortare straff och minskad kontroll blir socialdemokratiska paradnummer framöver.

*

Statens största egenregiverksamhet utgörs av högre utbildning och forskning, men trots att sektorn kostar 95 miljarder om året behandlas den ofta styvmoderligt i debatten. Så även denna gång. I avsnittet om kunskapssamhället ägnas den kommunala skolan sex sju gånger större utrymme än den statliga högskolan.

Fast här finns ett par ljusglimtar. Liberalen och lundensaren Mats Persson, som disputerat i ekonomisk historia, är ett bra val som utbildningsminister, och det sänds en angelägen signal om värdet av annat än ständig utbyggnad: ”Universitet och högskolor ska styras mer utifrån principer om utbildningskvalitet och vetenskaplig excellens, än av rena volymmål.” En välkommen kontrast (även om man ryser inför klyschan ”excellens”) till slentrianmässiga satsningar på allt fler och allt sämre finansierade utbildningsplatser.

*

Enprocentsmålet för bistånd avskaffas. Ambitionen ska vara goda resultat, inte att göra av med en viss summa pengar.

I försvarspolitiken går man paradoxalt nog i motsatt riktning. Ett tvåprocentsmål ska vara uppnått till 2026. Det har förstås med vårt stundande Natomedlemskap att göra. Vi rättar oss efter vad som gäller för övriga medlemsstater. Fast nog vore det rimligare att börja med en bedömning av behovet och sedan anpassa ramarna därefter.

*

En ”produktivitetskommission” ska analysera ekonomins konkurrenskraft. Den sortens initiativ är utmärkta i teorin men har en olycklig benägenhet att inte fungera i praktiken. Tänk bara på Reinfeldts Globaliseringsråd, som tog fram massor av bra material och lämnade kloka ­rekommendationer, vilka regeringen glatt ignorerade. Ska satsningen bli meningsfull krävs äkta vilja att lyssna och ta intryck.

En tanke kunde vara att komplettera med en ”glädjeämneskommission”, som får i uppgift att söka efter framgångsrika policyidéer världen över. Problem har vi så det räcker och blir över. Inspirerande lösningar är en bristvara.

*

Och så har vi det här med SD. Ulf Kristersson har uppenbarligen bestämt sig för att inte linda in saker och ting utan öppnar med att klart och tydligt tala om samarbete mellan regering och sverigedemokrater och om ”våra fyra partier”. Att smyga och halvt be om ursäkt är inget alternativ.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur kommer det att gå? Edmund Burke varnade som bekant i bistra ordalag för vad som komma skulle och fick rätt, men regeringsförklaringen är ingen revolution och jag har svårt att se något skräckvälde lura vid horisonten. Skulle SD mot förmodan ställa orimliga ultimatum får de borgerliga avbryta samarbetet och Sverige styras på annat sätt. Omval är inget att stå efter, men det skulle inte heller vara någon katastrof.

Inför regeringsbildningen har det gått tretton Krösa-Major på dussinet som varnat för SD-samarbetet. Att Sverige ska få uppleva auktoritär politisering av minst ungersk och polsk modell har setts som en självklarhet. Av regeringsförklaringen att döma står dock inte den fullständiga orbaniseringen för dörren.

Avsnittet om högskolan avslutas: ”Vetenskap och forskning ska stå fri från politisk styrning.”

I kulturpolitiken utlovas ”en princip om armlängds avstånd, som fredar kultursektorn från politisering och otillbörlig styrning”. Public service-medierna ska tillförsäkras långsiktig finansiering.

Grundlagsutredningen om att stärka domstolarnas oberoende ”ska fullföljas utifrån gällande direktiv”, antisemitism ska bekämpas och hbtq-personers rättigheter skyddas.

Logiskt sett bör detta bland annat innebära att regeringen slutgiltigt avbryter politiseringen av universitets- och kulturliv som har pågått länge i former som krav på jämställdhetsintegrering, ideologiska instruktioner till kulturorgan och myndigheters egna påhitt.

Ingen bör bli förvånad ifall olyckskorparna i så fall börjar rasa och kallar avpolitiseringen för värs­ta sortens politisering. När far super är det rätt, i alla fall om han gör det i progressivt syfte.