Våren 1874 gav sig ett par tusen ryska anarkister, merparten av dem unga och idealistiska studenter, ut på landsbygden. Rörelsen kallades ”Gå till folket” och idén var att de obildade bönderna skulle läras förstå sin revolutionära potential och framtida politiska roll.

Utbildningskampanjen blev ett kapitalt misslyckande. Bönderna var skeptiska mot de märkliga stadsborna som svängde sig med nymodiga uttryck och radikala idéer. Många av studenterna lämnades av bönderna prompt över till tsarens polis.

Rörelsen lyckades inte inspirera till ett enda uppror. Ingen av utbildningsinsatserna lämnade några bestående intryck på bönderna som, i studenternas ögon, förblev servila, omedvetna och mot tsaren och den uråldriga maktordningen djupt lojala.

Men om bönderna gick miste om stora lärdomar så gjorde den revolutionära rörelsen inte det. Slutsatsen av ”Gå till folket”-misslyckandet var att det inte alltid är meningsfullt eller möjligt att få med sig massorna när samhällelig förändring ska ske. Ur denna insikt föddes idén om det revolutionära avantgardet som genom att agera kraftfullt och vid rätt tidpunkt kan vrida samhällsutvecklingen i rätt riktning. Slutsats: Glöm bönderna och gå direkt till handling!

Vår tid är på många sätt fullkomligt olik Ryssland under 1870-talet. Men hur dagens samhällseliter betraktar folket och synen på demokratisk legitimitet skiljer sig inte väsentligen åt från de slutsatser som revolutionärerna drog efter misslyckandet med att ta sin sak till folket.

Legitimitet är förstås praktiskt och har alltid så varit, men inte helt nödvändigt. Folket kan nämligen både vara obildat, korkat och omedvetet om sitt eget bästa. Ibland behöver man helt enkelt runda dem eller få dem att lyssna för att det som bör göras också blir gjort.

Vår tids styrande eliter och revolutionära avantgarde varken bejakar eller behöver våldet för att få igenom sina idéer. Samtidigt har de blivit desillusionerade av den parlamentariska demokratins möjligheter att förändra samhället. Och dessutom riskerar parlamentarismen leda till att det demokratiska samhällets fundament, i bredare bemärkelse, undergrävs.

På samma sätt betraktar vissa eliter internet, vars demokratiska potential besjöngs tidigt 00-tal för att snabbt förbytas till ett skräckkabinett av ryska påverkansoperationer och konspirationsteorier. Istället för folkdemokrati som gick jämna steg med den i offentligheten påbjudna politiska riktningen fick vi protest­rörelser, bensinuppror och populister. Istället för ”An ever closer union”, en alltmer integrerad och politiskt harmoniserad union, fick EU-kommissionens strateger och tjänstemän uppleva folkomröstning efter folkomröstning som gick på tvärs med färdplanen. Den bildade och styrande klassen har under 2000-talet gång efter annan fått se sig utmanad, ifrågasatt och kritiserad.

I takt med att legitimiteten tryter ökar konfliktnivån mellan eliten och folket. Den förra vet inte hur de ska hantera den senare när denna väljer fel, styrs av känslor eller vägrar att lyssna på experter, som nu senast i samband med covid-19-pandemin. Slutsatsen blir inte sällan en sorts uppfostringssamhälle där eliterna måste tukta folkets volatila svängningar.

Men vilka är dessa eliter? Är inte ordet i sig något av en populistisk vidskepelse som man skrämmer folket med för att skapa uppslutning? Det finns förstås många olika: finansiella, politiska, akademiska och mediala eliter. Men här avses specifikt en samhällsklass vars medlemmar inte förenas sinsemellan genom sin relation till produktionsmedlens ägande, utan genom sina värderingar och sitt förhållningssätt till både arbetarklassen och kapitalet. Det är den tjänstemannaklass som vuxit exponentiellt i takt med att statens storlek, ansvarsområden och kompetenser stadigt ökat under hela 1900-talet.

De som kanske bäst beskrivit denna samhällsklass är Barbara och John Ehrenreich som 1976 i en text om ”Den nya vänstern” gjorde observationen att en ny klass hade börjat få ett allt större inflytande under efterkrigsdecennierna. De definierade den som en ”professionell ledningsklass”, eller PM-klassen (professional-managerial class) som förkortningen lyder.

De äger inte produktionsmedlen men arbetar ändå på sätt och vis i kapitalets tjänst genom att inte ifrågasätta äganderätten eller kapitalismens själva kärna som sådan. De oroar sig heller inte överdrivet mycket över den långt gångna kapitalackumulation som skett på de globala finansmarknaderna. PM-klassen är något så märkligt som en samhällsklass med ett, ofta omedvetet, revolutionärt sinnelag som inte tycks vara förankrat i några materiella intressen utan i värderingar och moral.

Denna klass består av välutbildade tjänstemän, akademiker, mellanchefer och kommunikatörer. De har i regel en högskoleexamen och har det ekonomiskt gott ställt.

De kan till synes framstå som liberalt sinnade men har samtidigt inget emot att använda statens enorma administrativa och ekonomiska makt för att opinionsbilda gentemot folket. För dem är liberala principer inte lika mycket värda som det förment progressiva och jämlikhetsskapande som en tillräckligt omfattande stat kan uppnå. De är mer konsekvensetiker än pliktetiker i förhållande till demokratin. Det viktiga för PM-klassen är inte att processen är demokratisk och folkligt förankrad utan dess slutresultatet.

Den gamla borgerlighetens värderingar ter sig för PM-klassen som föråldrade och antiprogressiva. Även om PM-klassens medlemmar ofta själva lever i stabila kärnfamiljer och för vidare borgerliga ideal till sina barn så förespråkar de utåt ett normsystem vars utpräglade drag är konstant rörelse och ständig kritik inför samtliga normer.

För PM-klassen framstår den gamla arbetarklassen, som på 1900-talet med hjälp av välståndsökningen anammade borgerlighetens ideal för hemmet och familjen, som oengagerad och passiv. Arbetarklassen, som en gång i tiden bar på den revolutionära potentia­len att omdana samhället anses numera vara alltför upptagen av sitt småborgerliga liv med bil, hus, gräsklippning, grill på helgen och heteronormativa värderingar.

PM-klassens medlemmar håller sig ofta med ett politiskt samvete. Men deras ryggar slits inte ut på jobbet, deras röst är inte de maktlösas som hankar sig fram i hårda arbetaryrken. De äger inte produktionsmedlen men de besitter den demokratiska kommandohöjd som offentlighetens välfinansierade och betrodda institutioner utgör. PM-klassen utövar sin makt genom de gemensamt ägda offentlighetens kanaler. Med hjälp av kommunala kommunikatörer, som till antalet har ökat explosionsartat under de senaste decennierna, public service-kommentatorer eller akademins företrädare, uppfostrar de folket. Samhällsinstitutioner som den offentligt finansierade kultursektorn, stora delar av den humaniora­relaterade akademin och samhällsvetenskapen behärskar de utan någon som helst konkurrens.

PM-klassens strider sker inte med egenintresset som utgångspunkt utan ständigt för någon annans räkning, eller för ett högre immateriellt värde som mänskliga rättigheter, mångfald, antirasism, hbtq-rättigheter eller klimatet. Och trots att den svenska befolkningen, för att ta ett exempel, inte har något emot likhet inför lagen för alla, är emot rasism och anser att klimatpolitik är en av vår tids viktigaste frågor så upphör inte PM-klassens uppfostringskampanj.

Resan mot ett mer inkluderande, progressivt och tolerant samhälle har ingen slutpunkt. Likt kriget mot narkotika eller mot terrorism är det snarare formulerat som en avsiktsförklaring och generell riktning. Och hur man förhåller sig till denna riktning avgör också huruvida man är med eller mot PM-klassens ideologiska projekt. Trots att den uppfostran som PM-klassen ägnar sig åt inte sker med hjälp av några fysiska tvångsmedel blir det uppenbart för dem som ifrågasätter uppfostringskampanjen att det är behäftat med en kostnad att vara emot.

Oavsett hur man ställer sig till dess idéer är det nödvändigt, för att förstå vår samtid, att inse att det finns en samstämmighet inom denna klass. Därutöver har den på något sätt varit i centrum för närmast varje politisk konflikt i västvärlden under de gångna decennierna. Må det vara konflikter om Europeiska unionens ansvarsområden, beslutsmakten över invandringens omfattning eller miljöpolitikens inriktning. I Sverige har PM-klassen gått i bräschen för att uppfostra befolkningen om hur den ska ställa sig till det mångkulturella samhället, invandringens oomstridda förträfflighet, den enskildes ansvar för klimatförändringarna eller vad som är den påbjudna hållningen i hbtq-frågor. Inte sällan har dessa ämnesområden behandlats som universella och hörande till det demokratiska samhällets värdegrund, varför opinionsbildning och ifrågasättande inte sorterats in under accepterad samhällsdebatt utan som hot mot självaste demokratin och den mänskliga anständigheten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men denna klass utgör inte ett politiskt block eller en partigrupp. Den har ingen välavgränsad ideologisk urkund som man kan studera. PM-klassen som samhällsklass och politisk kraft svävar ovanför partipolitiken och uttrycker en politisk agens som inte påverkas av förändrade maktförhållanden i parlamenten. I ryggen har de ”Värdegrunden” som har fått en närmast apolitisk roll. PM-klassens medlemmar skulle förstås aldrig erkänna, om de ens inser det, att deras maktutövning bärs upp av något ideologiskt element – de företräder helt enkelt det västerländska samhällets självklara demokratiska och frihetliga ideal.

Utöver dess amorfa och svårbestämda politiska roll kan noteras att PM-klassen heller inte på något sätt går på tvärs mot den nya finansiella maktens intressen, FANG-företagen (Facebook, Amazon, Netflix, Google). Denna sfär av bolag präglas inte sällan av samma förment progressiva ideal som PM-klassens.

Tittar man på FANG-företagen och många som gått i deras spår under 2010-talet märker man tydligt att deras marknadsstrategier liknar den värdegrundsstrategi som PM-klassen anammar: Inkludering, hållbarhet, mångfald, mänskliga rättigheter, antirasism är centrala värdeord. PM-klassens strävan och konflikt med det reaktionära och trilskande folket strider inte mot de riskkapitalfinansierade techbolagens värdegrunder. Tvärtom sammanfaller deras intressen. När Donald Trump stängdes ute från i stort sett alla inflytelserika sociala mediers plattformar applåderades det av PM-klassen som en viktig åtgärd för att värna demokratin.

PM-klassen har insett att folket och deras populistledare i grunden är ett hinder både för folkets egen befrielse och för samhällets räddning. De har blivit varse precis samma sak som ”Gå till folket”-aktivisterna på 1870-talet – folket är inte tillräckligt förändringsbenäget. Samma desillusion drabbade även FANG-företagen efter några idealistiska år under början av 2000-talet då internet ansågs öppna upp för en ny deltagardemokratisk guldålder framdriven av entusiastiska entreprenörer. Numera är PM-klassen och FANG-företagen därför eniga om att reglering och moderation av folkets nyckfulla känslouttryck är nödvändigt för att förhindra kaos och demokratifientliga krafter från att få alltför mycket handlingsutrymme.

Motgångarna, folkets passivitet och de ibland aggressiva motreaktionerna måste på något sätt förklaras och hanteras i detta nya uppfostringssamhälle. PM-klassen börjar därför odla något av en belägringsmentalitet: man är ständigt omgiven och hotad av globaliseringens förlorare, de bittra, ­bortglömda och bigotta männen som ger igen och slår tillbaka. Fram­växten
av reaktionen under 2000-talet började med nej till Lissabon­avtalet i Frankrike och Nederländerna, högerregeringar i ett flertal europeiska länder, Trump, sverigedemokrater, brexit och så vidare. Det är en återupprepning av 1930-talet man tror sig se.

Men istället för att försöka identifiera vad som gått förlorat i termer av demokratisk legitimitet och ojämlikt fördelade resurser i den globala ekonomin fortsätter PM-klassen att se tecken på motstånd som bekräftelse på att samhället inte är tillräckligt progressivt och därför måste upplysas ytterligare. År ut och år in hamras därför budskapet in om vad som är oanständigt, populistiskt eller rasistiskt. Och genom tusen nålstick, maskerade som värdegrunds­dokument och ”management”-lingo kring uttryck som hållbarhet och inkludering lär man anställda i både offentliga och privata organisationer vad som gäller.

PM-klassen lider av bristande självinsikt. Man kanske rentav kan beskriva det som bristande klassmedvetenhet. Den inser inte hur mästrande den framstår eller vilket samhällsklimat som den har skapat. Men det går inte att fostra vuxna människor på det här viset. Förr eller senare slår de bakut. Avståndet mellan PM-klassen och många av de människor som, direkt eller indirekt, påverkas av dess arbete, värderingar och inflytande har också ökat med åren. Följden är konflikter och en känsla av att något har skurit sig i samhället och att denna polarisering kommit att prägla hela vår samtid.