När jag bestämmer ämnet för den här krönikan tänker jag: Är det inte inaktuellt? (Vilket kan tyckas vara en märklig reservation i en tidskrift som bara halvt på skämt har parollen ”ständigt inaktuell”.)

Men problemet är snarare det motsatta: att ämnet aldrig tycks bli inaktuellt.

Karikatyrteckningar fortsätter att skörda människoliv.

När jag växte upp, under det inte alltid så glada 70-talet, förekom såvitt jag kan minnas bara ett uttryck för religiös kränkthet, och det var när hårdnackade kristna upprördes av Monty Py­thons Life of Brian, och när fotografen Elisabeth Ohlson Wallin skildrade Jesus som läderbög, eller hur det nu var.

Men juridiskt hade de ingenting att hämta, och i det politiska och kulturella etablissemanget möttes de av kalla handen. Alla stod skuldra vid skuldra och sa: Vi har färdats en lång väg för att satiriker och konstnärer ska kunna skildra själ­vaste Jesus på ett förlöjligande sätt. Kanske rentav med en get eller en struts inblandade. Sen kan man gärna initiera häts­ka debatter om det konstnärliga och satiriska värdet i att uttrycka sig på det sättet. Man kan tycka att det är plumpt och poänglöst och puerilt. Men ingen hade gått med på att skildringen av Jesus och geten eller strutsen borde censureras eller förbjudas, och om norska pingstvänner hade bildat ett terrorkommando som utförde massak­rer på Monty Pythons filmbolag, eller om urspårade rojalister skar halsen av Carl Johan De Geer för hans flaggskändningar, eller tvingade Lars Hillersberg i livslång exil för hans satirteckningar, då kan jag garantera att ingen kulturskribent hade förebrått dessa konstnärer för deras okänslighet.

Det hade varit underförstått att det inte är deras jobb att vara finkänsliga. De är satiriker. Och som sådana går de ibland över gränsen. Det ingår i befattningsbeskrivningen. Och måste göra det.

Och om Carl Johan De Geer hade fått halsen avskuren, och Hillersberg tvingats till landsflykt, har jag svårt att föreställa mig att upprördheten efteråt hade avfärdats eller relativiserats i någon ironisk tweet från Dagens Arena, om nu tweetar och Dagens Arena hade funnits, eller spritts vidare i en slött pungkliande retweet från Lars Ohly.

Men om jag skulle beskriva Muhammed på ett förlöjligande sätt, i denna krönika – kanske på ett sätt som inbegriper en guldhamster? Något plumpt, poänglöst och puerilt. I så fall hade jag utsatt inte bara mig själv för livsfara, utan denna tidnings ansvarige utgivare, och alla på redaktionen, och i förlängningen varenda svensk medborgare.

Hur hamnade vi här? Exakt var på vägen försvann skuldra-vid-skuldra-försvaret av det fria ordet?

Jag famlar efter förklaringar. Beror det på att de kristna fundamentalisterna som krävde John Cleeses och Michael Palins huvuden på ett fat sågs som vita och rika, medan islamisterna ses som fattiga och svarta, och att de därför måste tas särskild hänsyn till? Så till den grad att vi börjar censurera oss själva, eftersom vi vet att vi löper risk att få halsarna avskurna?

I så fall befinner vi oss på ett sluttande plan, och i värsta fall har det börjat slutta brantare än vi kan ana.

För vad finns det mer för inslag i vår vardag, och som vi kommit att ta för självklara, och som provocerar islamisterna? Och som det vore postkolonialt perspektivlöst att inte respektera?

Tja, kanske att homosexuella tillåts gå omkring och vara öppet just homosexuella. Är inte det lite okänsligt? De måste väl inte nödvändigtvis gå hand i hand på gatorna, utan de kan väl vänta med att vara homosexuella tills de är hemma i lägenheten?

Eller att unga tjejer lever så lössläppt och slampigt som de gör numera. Läppglans och korta kjolar, och den ena pojkvännen efter den andra. Måste vi inte acceptera att det finns stora grupper människor som tycker att det är stötande?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vips, så är vi på det sluttande planet igen.

Efter varje islamistiskt terrordåd, efter varje koordinerad massaker draperar vi våra profilbilder på Facebook med nationsflaggor från det aktuella terrordådet och massakern, och statschefer och kulturredaktörer bedyrar hur ”oacceptabelt” det är, vilket hot det är mot den fria världen och hur enade vi står mot ljusets fiender.

men i praktisk handling uppmuntrar vi islamisterna att fortsätta med sin terror. För satirteckningarna som retade upp islamisterna blir inte fler, utan färre. Och vi inbillar oss att det beror på att vi vill visa hur finkänsliga och öppensinnade vi är mot världens fattiga svarta skaror.

Men det beror på att vi är rädda.

Så länge vi inte handgripligen står upp för vår dyrköpta rätt att häda både Jesus, Buddha, Shiva och Muhammed har vi strukit flagg för terroristerna. För de skär inte halsen av oss för vårt högstämda principtugg om yttrandefriheten på kultursidorna. Det är teorier. Och teorier kostar ingenting. Islamisterna skär halsen av oss när vi omsätter yttrandefriheten i praktiken. Och om vi inte börjar göra det illa kvickt kan det snart vara för sent att göra det. Om det inte redan blivit det.