Det handlar om det nät av hemliga bankkonton, stiftelser och skalbolag med dold ägaridentitet som är placerade i skatteparadis och upprätthålls av jurister, bankirer och revisorer som ser mellan fingrarna med lagöverträdelser. I sekretessens ljusskygga värld trängs kriminella, smugglare och knarkkungar med politiker, multinationella bolag och kapitalister som av olika anledningar vill förbli anonyma. De undanhåller pengar från fruar, beskattning och omvärldens insyn i största allmänhet. De största bovarna är de multinationella bolagen. Bernstein uppskattar att 8 procent av världens förmögenhet är parkerad i skatteparadis.

Den växande marknaden för sekretess var, enligt Bernstein, ett svar på ökningen av antalet superrika under 1980- och 1990-talen. Och länge gick hemlighetsmakeriet bra. Det vill säga: ända till dess att en anonym källa började läcka dokument från den Panamabaserade juristfirman Mossack Fonseca, en av pionjärerna bakom uppbyggnaden av skatteparadisens otaliga offshorebolag. Den totala mängden information uppgick till slut till 2,6 terabyte data (cirka 11,5 miljoner dokument), mycket större än såväl Wikileaks som Edward Snowdens alla avslöjanden.

Bernstein blev involverad i att gräva igenom dokumenten tillsammans med 370 reportrar från sex kontinenter under ledning av den lilla, icke vinstdrivande organisationen Internationella konsortiet för grävande journalister, ICIJ. Då hade informationen först bearbetats av 33 parallella 8-processor Amazonservrar. Journalisterna letade efter kända namn i sina respektive länder för att kunna skriva avslöjande artiklar om dessa, alla med den 3 april 2016 som gemensamt publiceringsdatum. Arbetet tog över ett år och konsekvenserna blev omfattande. 140 politiker i 50 länder synades i sömmarna, däribland kända namn som Vladimir Putin, Kinas president Xi Jingping och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Publiceringarna ledde bland annat till att premiärministrarna i Pakistan och Island fick avgå, och Mossack Fonseca, som en gång haft 600 anställda och 42 kontor runt om i världen, är numera ett minne blott.

Bernstein inleder sin bok med att diskutera just Mossack Fonseca, vars grundare Jürgen Mossack har rötter i Nazi-Tyskland, med en far från Waffen-SS som flydde ett franskt fångläger för att så småningom emigrera till Panama. Där läste sonen Jürgen juridik på ett litet katolskt universitet, jobbade några år på en juristfirma i toppklass och startade sedan eget som expert på marin juridik. Den andre grundaren, Ramón Fonsecas morfar, var rebell och politiskt aktiv i Panama. Ramón läste juridik och följde föreläsningar vid anrika London School of Economics, där han blev rekryterad till FN för att fylla den latinamerikanska kvoten för jurister. ”Jag förlorade min idealism inuti FN:s byråkrati”, har Fonseca senare förklarat. I Genève träffade Ramón Fonseca en advokat som ägnade sig åt offshoreverksamhet och letade efter en panamansk partner för att sätta upp företag åt sina klienter. Sedan 1927 tillät Panama utlänningar att köpa anonyma bolag i landet, där ägarnas namn inte behövde offentliggöras. Företag behövde inte avlägga årsrapporter. De behövde visserligen ha en offentlig vd, men dessa behövde inte äga bolagen. Avgifterna var minimala, företagen kunde startas på en vecka och betalade ingen skatt så länge de tjänade sina pengar i utlandet. Dekretet gjorde Panama till en av världens första offshoredestinationer, allt enligt förlagan Delaware – fortfarande bland världens viktigaste platser för företag som vill slippa skatta – vars författning hade använts som mall för diverse nyare paradis.

Affärsmodellen för Fonseca och hans advokatkompanjon var enkel. Han kallade företagen ”kycklingar” och Fonsecas roll var att ”kläcka” dem i utbyte mot en årlig avgift såsom deras lokale representant. Så småningom fick Ramón Fonseca nog av FN och flyttade hem till Panama. Efter några års offshorebusiness under egen flagg sprang han på Jürgen Mossack. Paret beslöt sig för att slå sina påsar ihop.

Tillsammans skulle Mossack Fonseca komma att inkorporera runt 300 000 företag och hjälpa till att förvandla såväl Panama som Jungfruöarna, Niue och andra små bakvatten till populära offshoredestinationer.

Jake Bernstein förklarar hur offshorebolag fungerar och målar upp skuggvärldens olika karaktärer. De är allt ifrån ägare av moderna slavskepp och korrupta byggfirmor till banker HSBC, som aktivt agerar mellanhand och tvättar pengar åt sina kunder. Under Mossack Fonsecas livstid registrerade över 500 banker nästan 15 600 skalbolag genom firman. Totalt hade Mossack Fonseca 200 000 kunder under bolagets 40-åriga livstid. Boken ägnar även ett helt kapitel åt schweiziska lagerlokaler, där konst för 100 miljarder dollar förvaras långt ifrån både åsyn och beskattning.

Bernstein visar genom ett porträtt av en tjänsteman vid amerikanska Skatteverket, IRS, hur svårt det är att komma åt skattesmitarna. Redan 1972 slutade en IRS-utredning av offshoreverksamhet, som ledde hela vägen till president Nixon, illa. Metoden för att samla in information via romantiskt wallraffande (IRS lurade ut en hög bankchef på en dejt och sökte under tiden igenom hans resväska) kritiserades och Vita huset-administrationen såg till att alla som hade varit involverade i utredningen drabbades karriärmässigt. Det skulle dröja mer än ett decennium innan IRS fokuserade på offshoremarknaden igen.

Det var till slut den unge tjänstemannen Joe West som i mitten av 1980-talet började granska branschen och inledde med att syna en glastillverkare från New Jersey. Efter ingående research på plats i skatteparadisen och 90 lådor med dokumentation vann West fallet och fick vittring på mer. Han insåg att fyra frågor behövde besvaras för att han skulle kunna åtala offshoreskattesmitare. Först och främst: Vilken mellanhand användes för att sätta upp skalbolagen? Hur flyttades sedan pengarna utomlands? Det kunde handla om att affärsmän ledde penningtransaktioner genom skatteparadis som Bahamas och satte in vinster på bankkonton offshore. De kunde förfalska fakturor eller sälja tillgångar till offshorebolaget med förlust, vilket inte bara underlättade penningtransaktioner, utan även ledde till skatteavdrag. För det tredje behövde West kunna bevisa hur skattebetalaren kontrollerade de hemliga bolagen och stiftelserna, och slutligen hur pengarna togs hem.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

West förstod snart att banker ofta utfärdade kreditkort kopplade till offshorekontona. Ingen spårade inköpen. Här såg han såg sin chans och begärde, via en domstolsorder, ut kontokortsutdrag från Mastercard och American Express i tre dussin länder, däribland Jungfruöarna och Panama. När informationen väl släpptes år 2002 drog IRS igång 350 revisioner. Dessa skulle dock visa sig vara krävande. IRS behövde hitta mönster som visade att kreditkorten använts för privata inköp. Sedan var de tvungna att be affärsinnehavarna om skattesmitarnas namn (eftersom dessa uppgifter inte gick att utläsa från kortdatan). Själva grävjobbet skulle utföras av tjänstemän ute på fältet som saknade erfarenhet av dylika uppgifter, och efter att initialt mest ha spårat upp utbytesstudenter gav de anställda snabbt upp. Trots att operationen lett till att tusentals amerikaner självmant betalat in mer skatt och sökt amnesti för sina offshorekonton, så hämtade sig aldrig riktigt Joe Wests karriär. Han gick i förtidspension och gjorde ett stort bål på resterna av kreditkortsdatan hemma i trädgården.

Secrecy World ger en god inblick i moraliskt tvivelaktiga affärsseder och är grundligt researchad. Trots detta känns den trög att ta sig igenom, med många plottriga sidospår och detaljer. I epilogen lyckas Bernstein inte med att knyta ihop säcken angående framtiden för offshoreverksamheten. Istället avrundar han med meningen att ”hemliga bankkonton hittar nya hem i Dubai och Singapore” och ”enda skillnaden är att det kostar mer nu”.

ICIJ och Bernstein fick ett Pulitzerpris, den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i USA inom tryckt journalistik, för avslöjandena kring Panamadokumenten, och en filmatisering av Secrecy Word är på gång med Meryl Streep i huvudrollen, regisserad av Steven Soderbergh.