För den som tar del av eftervalsdebatten med den distans som en plats på läktaren ger kommer två gamla talesätt upp i medvetandet: Makt går före rätt och Svinhugg går igen. För en evig sanning är denna: Den som gör anspråk på moralisk överlägsenhet kan svårligen i längden bekämpa sin förment moraliskt underlägsne motståndare med metoder som i sig av många kommer att uppfattas som omoraliska: Halvlögner, överdrifter och tillskapandet av ad hoc-regler som syftar till att göra tillvaron så svår som möjligt för motståndaren.

Och ändå har nu åtskilligt av detta upphöjts till norm i kampen mot Sverigedemokraterna.

Kanske gav partiets förväntade – men delvis uteblivna – valskräll råg i ryggen åt många redaktörer, partiledare och riksdagsledamöter. En känsla av att de dryga 80 procenten som ändå röstade på ett annat parti än SD därigenom skulle ha sanktionerat detta. Risken är dock stor att de bedrar sig. För det vi har sett är aktörer som tycks beredda att kompromissa med precis de värden som de säger sig stå för. Det förefaller som att annars heliga principer kring demokratin, åsiktsfriheten och ett fördomsfritt och respektfullt bemötande av meningsmotståndare är förhandlingsbara för den goda sakens skull. Och sådant hyckleri är det få som i längden gillar – oavsett vilket parti de röstar på.

Ty vad sker när makthavare som nu upplever att deras positioner och inflytande hotas låter såväl den politiska debatten som den politiska praktiken vulgariseras och infantiliseras? Konsekvensen blir sannolikt att SD i mångas ögon framstår som de måttfulla, ja rent av som de vuxna och resonliga i jämförelse med de andra. Jimmie Åkessons mantra ”vi kan samtala med alla, samverka med alla och kompromissa med alla”, står i bjärt kontrast till de andras mer eller mindre moraliskt indignerade avståndstaganden. Detta kommer i så fall att spela det (och på sikt kanske också andra ytterlighetspartier) i händerna. Polariseringen är sådana rörelsers livsluft.

Låt oss titta lite närmare på några konkreta exempel på metoder som har använts för att upprätthålla den moraliska vallgraven mellan SD och resten av samhällets aktörer.

Vi börjar med medierna: Det är uppenbart att dessa – inte minst public service – i utfrågningar och debatter under valrörelsen har ansträngt sig för att behandla Sverigedemokraterna precis som de andra partierna. Motviljan inför partiet har snarare kommit till uttryck i diverse opinionstexter, krönikor och kändisupprop. Exemplen på dessa ”vad-ni-än-gör-rösta-inte-på-SD-texter” är otaliga. Till de mindre subtila hör Alex Schulmans krönika i Expressen, publicerad omkring två veckor före valet, illustrerad med en bild på tjänarinnan Offred från tv-serien The Handmaid’sTale och med följande slutkläm:

Nu vill SD omyndigförklara de kvinnor som vill göra abort mellan vecka 12 och 18. De bestämmer inte längre själva. De ska be om tillåtelse. Lägga fram sitt case. Och så ska Socialstyrelsen granska och komma med ett beslut. Deras liv och framtid ligger i händerna på någon annan. Så ser framtiden ut med SD vid makten. En överhet som kontrollerar kvinnors fruktsamhet. Låter som The Handmaid’s Tale. Men alltså verklighet, om SD fick bestämma.

Självfallet kan en krönikör ha synpunkter på att SD vill förändra abortlagstiftningen till en liknande ordning som grannländerna Norge, Finland och Danmark har. Men att jämföra detta med en tv-serie där kvinnor är sexslavar hos nationens styrande familjer, regelbundet våldtas under rituella former och där varje försök till motstånd straffas med tortyr och dödsstraff. Det går bortom innebörden i begreppet osaklighet.

Knappt en månad före valdagen publicerade Dagens Nyheter en lång text med rubriken: ”Skyddas jag som bög om politikerna samarbetar med SD?”

Där luftar journalisten Johan Hilton sin oro över vad ett ökat inflytande för SD kan komma att innebära för öppet homosexuella som skribenten själv. Det finns för all del goda skäl att ställa frågor kring Sverigedemokraternas inställning i HBTQ-frågor. Partiföreträdare har genom åren kommit med yttranden som absolut kan klassas som homofoba. Johan Hilton nämner några av dem i förbifarten.

Riksdagsledamoten Björn Söder yttrade för 11 år sedan följande:

Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi-, homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.

Vidare uttalade sig partisekreteraren Richard Jomshof så här om kravet från transpersoner om att slippa steriliseras vid en könskorrigering:

Jag känner verkligen med de människor som känner att de fötts i fel kropp till fel kön. Måste vara för djävligt, minst sagt. Jag har förståelse för att de i vissa fall vill korrigera sina kön. Men jag kan inte under några som helst omständigheter acceptera att det blir någon sorts freakshow där man, i likhet med vad David Eberhard skriver, lägger till ytterligare ett kön.

Dessa uttalanden är anmärkningsvärda – framförallt i en svensk kontext. Men för att underbygga en text som förebådar en istid för HBTQ-människor om SD får något som helst inflytande krävs lite mer än fragmentariska mardrömmar och några ihoprafsade grodor från SD-politiker. Exempelvis borde kanske skribenten vinnlägga sig om att backa upp sin oro med konkreta exempel på saker som partiet har föreslagit eller röstat för. Mönstret från The Handmaid’s Tale-krönikan går igen: Glappet mellan den skräckvision som målas upp och den verklighet vi rationellt kan överblicka är gigantiskt och måste därför fyllas med moralisk indignation och en blinkning av samförstånd till läsaren. Följande konstaterande från Hilton är ganska typiskt för hur många inte ens anser sig behöva argumentera för sin linje när det kommer till SD.

Det glapp som finns mellan det som sägs officiellt i SD-sammanhang och det som sägs i inofficiella kretsar är SD:s själ, tro inget annat.

så kan det kanske vara. Men hur vet skribenten det? undrar läsaren. Och betyder det i så fall att Moderaternas själ är att skrota public service för att en riksdagsledamot kastat ut sin tv i vredesmod eller att Socialdemokraternas själ är att tala vackert om ökad jämlikhet, men att så fort man själv får chansen börja jobba på Wallenbergsfärens riskkapitalbolag som Pär Nuder?

Hade Hilton på allvar velat diskutera och pröva SD:s agenda i HBTQ-frågor borde han också ha nämnt att partiets politik knappast ens kan beskrivas som radikal i en europeisk jämförelse, att partiledaren sedan en tid tillbaka har förklarat sig positiv till homoadoptioner och att partiet har ett flertal öppet homosexuella företrädare, bland andra chefredaktören för den tidning som partiet äger. Ur det hade kunnat födas en intressant diskussion om var gränsen går mellan att vara moralkonservativ och HBTQ-fientlig.

Ett tredje exempel återfinns på nyhetsplats i Expressen. Här intervjuas Malmöfamiljen som allvarligt överväger att lämna Sverige inför utsikten att Sverigedemokraterna kan bjudas in till politiskt inflytande. Den intervjuade modern och hennes dotter förklarar sig beredda att flytta snabbt om situationen kräver det.

För några år sedan började familjen förstå ”åt vilket håll vi rör oss”, får läsaren veta. Modern konstaterar i ett av flera rätt anmärkningsvärda citat:

Vi pratar om vilka signaler vi behöver se för att agera. Vad var det som gjorde att många judar inte såg signalerna i Tyskland, som gjorde att de stannade? Och vad väntar vi på?

Familjen överväger alltså att packa väskorna och fly Malmö och Sverige. Till Filippinerna, visar det sig. Landet som styrs av Rodrigo Duterte, en brutal populist som närmast får Jimmie Åkesson att framstå som en rektor för en genuscertifierad förskola. Filippinerna där mordfrekvensen är tio gånger Sveriges och där polisen helt sonika mördar narkotikalangare utan rättegång.

Ett fjärde exempel: DN:s återkommande referenser till Förintelsen och andra världskriget i samband med SD har fått välförtjänt uppmärksamhet. Men frågan är om en formulering från ledarsidan en vecka efter valet inte är mest talande. I texten varnar tidningen (för vilken gång i ordningen är svårt att hålla räkningen på) borgerligheten för att bygga ett regeringsunderlag på SD:s mandat med en drastisk liknelse.

Faust riskerade inte att förlora sin själ för att han pratade med Mefistofeles utan för att han skrev under ett samarbetskontrakt.

Ett femte exempel handlar om hur riksdagens övriga partier har hanterat utmaningen från höger. Vad gäller frågan om presidieposterna i riksdagens utskott enades alliansen efter diverse spruckna testballonger om att fortsätta med linjen från förra mandatperioden. I strid med tidigare praxis är det inte partiernas storlek som avgör fördelningen av dessa poster utan istället delas de upp mellan samtliga riksdagspartier exklusive SD. Det innebär till exempel att Liberalerna med sina 5,5 procent anser sig ha större rätt till en ordförandepost i ett av riksdagens utskott än Sverigedemokraterna som stöds av nästan lika många väljare som de tre borgerliga småpartierna tillsammans.

Ett ytterligare exempel handlar om hur de vice talmännen utses. Det började med Vänsterpartiets krav på avsteg från tidigare praxis där dessa poster har fördelats strikt efter partiernas storlek. Det har under den gångna mandatperioden inneburit att posten som andre vice talman gått till SD. Men med motivet att det inte är ett parti som andra föreslog V – och fick så småningom stöd från S och MP för detta – att det tredje största partiet skulle förbigås och att posten skulle tillfalla det fjärde största, C. Partiet avböjde vilket gjorde att frågan då gick vidare till det femte största som råkade vara Vänsterpartiet självt. Det hela slutade med att SD:s kandidat Björn Söder röstades ned till förmån för Vänsterns Lotta Johnsson Fornarve. Särskilt anmärkningsvärt är att alliansen, trots sina brösttoner om V som ”extremt och historiskt belastat”, ändå agerade på ett sätt som visade att de hellre ser en vänsterpartist än en sverigedemokrat på posten som andre vice talman.

I en del personers ögon – kanske framförallt de med egen erfarenhet av att leva under kommunistiskt förtryck – kan nog Vänsterpartiets argumentation framstå som ganska fräck. Detta med tanke på – precis det som borgerliga partier brukar peka på – Vänsterpartiets egen historia av nära band till kommunistiska diktaturer som DDR, Sovjetunionen och Nordkorea. Länder som tveklöst har behandlat människor på ett sätt som påminner långt mer om The Handmaid’s Tale än vad till exempel dagens Ungern (som ofta brukar beskrivas som SD:s idealsamhälle) gör. V har höga företrädare, ja till och med den nuvarande partiledaren, som mer nyligen inte känt något synbart behov av att distansera sig från despoter som Fidel Castro eller Nicolas Maduro. Partiet har också som bekant skrivningar i sitt partiprogram som i praktiken ifrågasätter den privata äganderätten.

Likväl – när Vänsterpartiet 2014 (som en följd av alliansens krav i samband med Decemberöverenskommelsen) stod inför möjligheten att erhålla politiskt inflytande publicerades få texter i vilka kulturpersonligheter eller vanliga väljare luftade sin oro för vad det skulle kunna innebära: Var det dags att fly till Ungern? Skulle Jonas Sjöstedt genomdriva en omfattande konfiskation av småföretag?

Erfarenheterna från de senaste fyra åren visar också att denna brist på alarmism var rimlig. Av Vänsterpartiets revolutionära retorik och långsiktiga mål om förstatligat ägande blev gratis glasögon till barn, höjd bankskatt och välfärdsmiljarder till kommuner och landsting. För Vänsterpartiet verkar inte i ett vakuum. Och inte ens om det vore så är det sannolikt att V skulle gå in för massiva förstatliganden av privata företag eller ett avskaffande av privat äganderätt eftersom det vore ett säkert sätt att undvika förnyat förtroende. Att partiet under kuppartade former skulle genomdriva proletariatets diktatur får nog även det betraktas som rätt osannolikt.

Vari ligger då den största risken att använda sig av den här typen av retorik och metoder för att kortsiktigt begränsa Sverigedemokraternas inflytande? En titt utöver Europa kan ge en del ledtrådar.

Som nämnts ovan jämför Sveriges största morgontidning SD med Satan själv. När mer sansade bedömare försöker beskriva vad ett samhälle styrt av SD skulle kunna innebära brukar ofta Viktor Orbáns Ungern komma upp som exempel. Beskrivningen nedan gör inte anspråk på att vara heltäckande men en del av det som inträffat i Ungern är utrikespolitiskt allmängods och jag ska försöka hålla mig till det.

Sedan Orbáns parti Fidesz i och med valet 2010 lyckades erövra mer än två tredjedelar av mandaten i parlamentet har denna supermajoritet använts för att förändra landets konstitution på ett sätt som av EU beskrivs som ett brott mot rättsstatens principer. Hur har denna väg mot det Orbán själv kallar en illiberal demokrati sett ut? Vad är det för ytterligare åtgärder han har vidtagit och hur motiverar han dessa?

Det som fått Viktor Orbán på kollisionskurs med hela EU-systemet är de förändringar av konstitutionen och villkoren för medierna som han successivt har genomfört, såväl innan som efter att hans parti lyckades erövra sin supermajoritet. Bland annat handlar det om följande:

Under de första åren av 2000-talet gav sig en affärsman i Orbáns vänskapskrets in i mediebranschen för att köpa upp och lägga ned Fideszkritiska medier samt bygga upp partivänliga medier som kunde väga upp landets – i Orbáns tycke – starkt socialistiskt lutande befintliga massmedier.

Partitroget folk installerades på toppositioner i organ som Åklagarmyndigheten, Valmyndigheten och Centralbanken. Detta eftersom de befintliga chefsbyråkraterna – enligt Orbán – hade motarbetat partiet tidigare.

Ett medieråd upprättades – helt kontrollerat av Fideszvänliga ledamöter – med befogenhet att bötfälla privata medier som rapporterar ”obalanserat”. Detta eftersom medierna – enligt Orbán – under lång tid rapporterat på ett sätt som systematiskt svartmålat Fidesz och deras företrädare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Värt att notera är att Orbán inte på ett uppenbart sätt har brutit mot några av landets lagar. Snarare har han töjt den ungerska demokratins spelregler för att på ett radikalt sätt förstärka sin makt. Också värt att notera är att denne politiker och hans parti – trots de starka antipatierna i Västeuropa – åtnjuter relativt stor popularitet i sitt eget hemland. Det är förstås huvudsakligen det som ligger bakom hans stora parlamentariska stöd.

Den kanske mest omstridda lag som Orbán genomdrivit är den så kallade ”Stoppa Soros-lagen”. Den har gjort det kriminellt att hjälpa migranter utan rätt till skydd att söka asyl i landet och kriminaliserar också de grupper eller personer som hjälper illegala migranter att få rätt att stanna där. Det i sig är kontroversiellt nog. Men att Orbán så tydligt sammankopplar sitt initiativ till den ungerskfödde, judiske miljardären George Soros (som Orbán länge anklagat för att driva på invandringen till Europa) ger också lagen en tydlig odör av antisemitism.

Varför har Viktor Orbán varit beredd att vidta åtgärder som har gjort honom till en internationell paria? Förutom de uppenbara skälen att det går i linje med hans ideologi samt att han vill stärka sin egen maktställning så finns ytterligare ett som ofta lyfts fram av Fidesz självt. Under partiets första tid vid makten växte en stark känsla – befogad eller inte – av att vara omgiven av institutioner, myndigheter och medier, där motståndarna styrde agendan. Efter den knappa valförlusten 2002 kom partiets vice ordförande Lászlo Kövér med ett numera närmast bevingat uttalande:

– Vi satt i regering, inte vid makten!

Med det uttalandet hävdade Kövér att vänsterlutande medier och socialistdominerade myndigheter i huvudstaden gjorde det svårt för partiet att förverkliga den politik de fått väljarnas förtroende att genomföra.

Många av de åtgärder som listas ovan motiverades således med en föreställning om att byråkratin motarbetade den politik som väljarna hade röstat på.

Utifrån händelseutvecklingen i Ungern (man skulle även kunna nämna länder som Polen och Turkiet som exempel på detta) är det lätt att se hur Sverigedemokraterna – om de en dag kommer i en position där de faktiskt har inflytande – inte utan sakskäl skulle kunna dra upp en mängd exempel från de många åren i opposition på hur de motarbetats med tveksamma metoder. Dessa skulle sedan kunna användas för att motivera varför de till exempel vill kringskära mediernas frihet, eller varför de bryskt byter ut myndighetschefer som tillsatts av de andra partierna. Eller varför en del av de andra partiernas inflytande bör begränsas på olika sätt.

En uppenbar invändning, som har visst fog för sig, är att autokratiska rörelser inte fungerar så. Att de inte relaterar till begrepp som rättvisa utan att de stärker sin makt när de kan och för att de kan. Men en viktig faktor för att de ska kunna göra det – i alla fall med hjälp av demokratins verktyg – är att väljarna inte slår bakut och tar till gatorna. Och det är där detta blir viktigt: Om en autokrat kan hänvisa till konkreta exempel på hur hans motståndare tidigare har agerat maktfullkomligt – då minskar möjligheten att större grupper av väljare protesterar.

Den 24 september, dagen innan Stefan Löfven röstades bort som statsminister, kom uppropet från 261 ”opolitiska” tjänstemän på Regeringskansliet. I brevet, som är ställt till förvaltningschefen (men som nog får anses vara avsett att bli offentligt), frågar sig tjänstemännen vad som händer om deras lojalitetsplikt gentemot regeringen och arbetsgivaren hamnar ”i konflikt med regeringsformens bestämmelse om människors lika värde”. Uppropet blir närmast ett övertydligt exempel på vad som kan stå på spel: Om själva kärnan i det ”oväldiga Myndighets-Sverige” kan misstänkas vara politiserad, ökar förstås risken för att ett SD med reellt politiskt inflytande får starka argument för att låta kvasten gå inom statsförvaltningen.

Om de övriga partierna fortsätter att gå i armkrok med myndigheter och medier för att – med metoder som starkt kan ifrågasättas – försöka sätta stopp för Sverigedemokraternas växande väljarstöd och maktanspråk så är det en kortsiktig strategi. Att anpassa själva det politiska systemet för att bekämpa SD eller att använda sig av medvetna halvsanningar och uppenbara överdrifter för att skrämma väljarna från att i framtiden rösta på partiet är med största sannolikhet kontraproduktivt. Inte minst eftersom det förser partiet och deras växande skara väljare med argument för att systemet är riggat och att medierna inte är att lita på. Svinhugg går som bekant igen och när det politiska och mediala etablissemanget använder den typen av metoder för att bekämpa sina åsiktsmotståndare är risken överhängande att farliga prejudikat skapas som SD sedan – på Orbánskt maner – kan hänvisa till om styrkeförhållandena i framtiden förändras.

Jörgen Huitfeldt är journalist och skribent på tidskriften Kvartal.