Nyheten kom några veckor före jul 2022. Världens totala befolkningsmängd hade passerat 8 miljarder. Prognoserna talar nu om 9 miljarder inom 15 år. Det enda man kan vara säker på är att Finlands bidrag till befolkningstillväxten är högst marginellt, ja, knappt ens statistiskt noterbart.

För så här är det. Ur befolkningsmässig synvinkel är Finland inte längre ett självförsörjande land. Den finländska arbetsmarknaden behöver under kommande decennier väldigt många nya arbetstagare från andra länder, sannolikt långt fler än en halv miljon. Det beror på att landets demografiska struktur är snedvriden. Dödstalen är höga och födelsetalen är låga, pensionärerna många och ungdomarna få.

Från toppåret 1947 med nästan 110 000 nyfödda har antalet födslar i Finland mer än halverats och låg år 2022 kring 45 000. Under de svåra hungeråren i slutet av 1860-talet låg andelen nyfödda på ungefär samma nivå. Skillnaden är att då hade Finland bara 1,7 miljoner invånare.

Utvecklingen har varit dramatisk. Fruktsamhetstalet (födda barn per kvinna) som enligt hävd ska vara 2,1 är nu under 1,5. I de större städerna ligger det ännu mycket lägre. Den underliggande frågan är förstås om vi här talar om en bestående eller övergående trend.

”Andelen invandrare eller nyfinländare ligger i Finland under 10 procent av den totala befolkningen.”

Den mycket anspråkslösa befolkningstillväxt som Finland kunnat uppvisa under de senaste åren beror huvudsakligen på invandring. Numera verkar det också råda en närmast partiöverskridande konsensus om behovet av ny arbetskraft från andra länder. Siffrorna i ärendet varierar en del från bransch till bransch, men gemensam är oron över framtiden. Teknologiindustrin, exempelvis, uppskattar behovet av nya arbetstagare till 130 000 bara under det kommande decenniet. Det är en mycket hög siffra i ett litet land som Finland.

Många västerländska samhällen vacklar samtidigt under frågor kopplade till invandring och integration. Ekonomisk nytta tenderar ställas mot humanitära behov. I två av de historiskt sett mest generösa länderna, Sverige och Holland, stängs nu gränserna nästan helt med hänvisning till akuta integrationsproblem. I Danmark pågår sedan flera år en systematisk form av avgettoisering i bostadsområden där fler än hälften av invånarna har en icke-­västerländsk bakgrund. I Frankrike och i Tyskland talar man numera högt om de problematiska parallellsamhällen som har uppstått i spåren av misslyckad integration.

Vad talar man då om i Finland? Diskussionen är svårartat förvirrande. Rationella åsikter står mot emotionella. Humanitärt ­flyktingmottagande och flyktingkvoter i motsats till arbetskrafts­relaterad invandring. Långsam behovsprövning mot akuta behov. Och slutsatsen är lätt paradoxal. Det hittills så stängda Finland måste nu öppna sina dörrar på vid gavel (helst av allt för folk från vissa givna europeiska länder), samtidigt som grannlandet Sverige stänger sina gränser. Hur ska det gå till?

”Filosofin kan samman­fattas så här: en liten men högutbildad befolkning är bättre än en stor och lågutbildad befolkning.”

En stor del av Finlands framtida arbetstagare måste komma från andra länder och kulturer, också från icke-västerländska. Många skräms av denna tanke – av andra hudnyanser och av främmande seder, av utsikterna till en mångspråkig framtid. I en enkät gjord av Helsingin Sanomat, som presenterades i slutet av december 2022, kan man se att inställningen till invandring återigen har skärpts under de senaste åren och att ungefär hälften av befolkningen inte omfattar påståendet att ”alla som vill komma till Finland och bo och arbeta här borde få göra det”. Nyheterna från Sverige avskräcker väl också, på olika plan. Gängskjutningar, hedersmord och våldtäkter (utförda både av infödda svenskar och av rotlösa invandrare) är inga trumfkort i de finländska debatterna. 

Det finns också andra utmaningar.

Finland är inte det enda land i Europa eller i världen som plågas av en snedvriden demografi och av brist på arbetskraft. I Tyskland fasar man för en kommande pensionsboom som hotar centrala samhällsfunktioner. Hur ska då ett litet, nordligt land som Finland kunna konkurrera om arbetskraft med de stora länderna i de mellersta och södra delarna av Europa? Och när tar engelskan slutligen över som funktionellt samhållsspråk?

Vid sidan av Sydkorea, Japan och Tyskland har Finland den mest åldrande befolkningen i världen. Prognoserna talar om en befolkning som kommer att börja minska någon gång på 2030-talet. Eller kanske lite senare, beroende på beräkningsgrund och invandring. Detta sätter press på kommunerna och på den kommunala servicen och i förlängningen på hela välfärdssamhället.

Ekonomerna ser samtidigt dunkla moln hopas på himlen. De pekar på att en långsammare befolkningstillväxt kan ha konsekvenser inte bara för produktiviteten utan också för företagens investeringar. Man pekar på fallet Japan som särskilt avskräckande. Den ekonomiska nedgången i Japan inleddes ungefär samtidigt som den arbetsföra delen av befolkningen började minska. Enligt kreditinstitutet Hypo påverkar den skeva åldersstrukturen i Finland redan nu den ekonomiska tillväxten på ett betydande sätt. 

De ekonomiska resonemangen i demografiska frågor återspeglar i allt väsentligt de tankar som John Maynard Keynes formulerade i en essä år 1937. Utgångspunkten för Keynes i ”Some Economic Consequences of a Declining Population” var att påvisa att minskande befolkning kommer med svårartade ekonomiska sidoeffekter, framförallt i form av arbetslöshet. I essän sökte Keynes visa att befolkningsnedgång leder till minskade investeringar från företagen, vilket leder till minskad efterfrågan och därför till ökad arbetslöshet. Lösningen han gav för en stabil befolkningsutveckling och för bibehållen välfärd var ökad konsumtion med hjälp av en jämnare inkomstfördelning och låga räntor.

Problemet nu är att vi inte längre lever i ett lågräntelandskap och framtida konsumtionsmönster förefaller mycket svåra att prognosticera. Andelen invandrare eller nyfinländare ligger i Finland under 10 procent av den totala befolkningen. Det är jämförbart med situationen i de östeuropeiska länderna. I Sverige är motsvarande siffra cirka 20 procent. Finlands befolkning, också den utifrån kommande, koncentreras i växande grad till några enskilda tillväxtområden. Landets geografiska mittpunkt finns en bit söder om Uleåborg, i kommunen ­Siikalatva. Men Finlands demografiska mittpunkt finns i höjd med Tavastehus, någonstans i Hauho. Och den rör sig söderut med en takt av cirka 800 meter per år. 

Befolkningstillväxten i Finland idag sker alltså primärt i Helsingforsregionen. Helsingfors, Esbo och Vanda har i snitt vuxit med totalt cirka 12 000 personer/ år under de senaste åren. Tillväxten beror huvudsakligen på invandring, också från andra delar av landet. Andelen invånare med ett annat språk än finska, svenska eller samiska kommer att tiodubblas i Esbo under de närmaste trettio åren. Andelen utlandsfödda i Helsingfors kommer att uppgå till en fjärdedel år 2030.

Av detta kan man dra olika slutsatser.

Den främsta är att det demografiska tillväxtmönstret återspeglar välfärdstillväxten. Arbetsplatserna och välfärden växer i landets västra och södra delar, men i öster och i nordost är det fattigt.

För ungefär 70 procent av landets export svarar sex landskap: Nyland, Egentliga Finland, Birkaland, Kymmenedalen, Satakunda och Österbotten. Den beskattningsbara inkomsten är mer än en tredjedel lägre i Norra Karelen än i Nyland.

Är då ökad arbetskraftsinvandring nyckeln till framtida lycka och välfärd? 

Man kan se på saken ur olika perspektiv. En analys av finska Eläketurvakeskus ETK som presenterades i november 2019 visar att inte ens en starkt ökad nettoinvandring (skillnad mellan inflyttning och utflyttning) kan kompensera det ekonomiska bortfall som en sjunkande nativitet förorsakar. I sina beräkningar utgår ETK från att invandrarnas lite högre nativitet förr eller senare sjunker och stabiliserar sig på samma nivå som hos majoritetsbefolkningen. ETK:s prognoser visar att det finska pensions­systemet fungerar något så när friktionsfritt i ytterligare två eller tre decennier, men efter 2050-talet växer trycket på ökade pensionsinbetalningar explosionsartat. Då hotar arbetstagarens pensionskostnader att stiga från nuvarande 24–25 procent till över 30 procent. Effekten av invandringen beror enligt ETK uteslutande på i hur hög grad de nyanlända sysselsätts på arbetsmarknaden.

Problematiken på denna punkt är densamma som i många andra europeiska länder. En färsk rapport visar att sysselsättningsgraden och inkomstnivån bland invandrare i Helsingforsregionen är lägre än bland de infödda finländarna. Utvecklingen har förstärkts under pandemiåren. Detta kan inte kallas för en attraktionshöjande trend i kampen om nya händer och nya hjärnor.

Integrationsprocesser är till sin natur organiska och, ja, mycket nyckfulla. Samtidigt kan man också anlägga ett helt annat perspektiv på problematiken. Det är ett perspektiv som på kort sikt inte fyller statens eller kommunernas kistor, men som på lite längre sikt eventuellt kan öppna för helt nya sätt att närma sig demografiska utmaningar.

Wolfgang Lutz är professor i statistik vid universitetet i Wien och chef för Wittgenstein Centre for Demography and Global Human Capital. Han anses allmänt vara den ledande demografen i Europa idag och har skrivit en del om den demografiska utvecklingen i Finland, också ur ett historiskt perspektiv.

Lutz och hans kolleger står för övrigt också bakom en av de centrala teserna i dagens demografiska forskning. Det handlar om den så kallade ”Low-Fertility Trap Hypotheses”. Denna hypotes säger, på ett ungefär, att låg fertilitet i en generation tenderar smitta av sig också till följande generation och så vidare i en nedåtgående spiral. En av nycklarna i sammanhanget verkar vara huruvida ett par som planerar äktenskap eller barn tror sig kunna uppnå sina materiella drömmar eller inte.

Wolfgang Lutz säger till mig att Finland under de senaste 300 åren har haft en naturlig befolkningstillväxt som bara har brutits av händelser som krig, hungersnöd och sjukdomsepidemier. Efter de stora hungersåren 1867 och 1868 började mortaliteten sjunka på ett mer konstant och sammanhållande sätt. Den fallande trenden bröts av inbördeskriget och spanska sjukan 1918 och av det senaste världskriget. Omkring år 1950 accelererade mortalitetsnedgången tack vare introduktionen av antibiotika och förbättringar i den offentliga sjukvården. Ett tydligt hack i kurvorna syns också på 1960- och 1970-talen med stor emigration framförallt till Sverige. Mellan åren 1750 och 1950, noterar Lutz sammanfattande, fördubblades den finländska befolkningen vart femtionde år och växte därmed från cirka 422 000 individer år 1750 till 5 518 000 individer år 2018.

I början av 2020-talet säger Wolfgang Lutz att situationen i Finland är lätt prekär, men inte alls hopplös. Hans relativiserande perspektiv hör man sällan i den alarmistiska mediedebatten. Lutz säger att ett minskat antal barn egentligen är en bra sak, inte minst med tanke på den framtida sysselsättningsgraden och klimatet. I ett högteknologiskt samhälle, säger Lutz, kommer det inte att finnas jobb åt alla, och i familjer med ett eller högst två barn har föräldrarna dessutom möjlighet att fokusera mer energi och omsorg på de enskilda barnen. Följden är tätare nätverk och större solidaritet vilket i en förlängning är bra för välfärdssamhället.

Lutz ser många möjligheter trots sjunkande födelsetal. Han pekar på de södra delarna av Europa där många kvinnor fortfarande står utanför arbetsmarknaden och formar en stor potentiell arbetstagarpool. Men grundlogiken i hans resonemang är alltså ungefär denna: en sjunkande fertilitet är en god förberedelse för framtidens arbetsmarknad, präglad som den kommer att vara av högteknologiska lösningar och artificiell intelligens. Lutz står inte ensam i dessa sina resonemang. I själva verket kan man bland de europeiska demograferna ana konturerna av en hel samhällsfilosofi med nästan elitistiska förtecken. Filosofin kan sammanfattas så här: en liten men högutbildad befolkning är bättre än en stor och lågutbildad befolkning.

Också ur detta perspektiv, kunde man då kanske säga, ligger det befolkningsmässigt sviktande Finland i en lätt paradoxal framkant.