Runstensvård – se där ett av alla underbara ord som kulturarvsvärlden rymmer.

Högsta ansvarig i vårdkedjan är Riksantikvarieämbetet: runstenar intar enligt myndigheten en särställning bland fornlämningar ”eftersom de är den främsta källan till det svenska språket före medeltiden”. Staten har därför åtagit sig att vårda, det vill säga ”bry sig om” och ”vakta”, stenarna.

Målen är flera. Att bevara för framtiden anges först – till exempel genom att förhindra att stenens budskap vittrar bort. Det andra målet är att undersöka stenarna, och det oskattbara hi­storiska källmaterial de rymmer. Och det tredje målet är att göra dem synliga, till exempel genom att färglägga inristningarna.

Runstensvården intar ingen framträdande plats i den politiska debatten. Den föranleder inga protestlistor. Ingen hävdar att den särställning runstenarna ges innebär osynliggörande av andra fornlämningar. Ingen varnar för att den statliga runstensvården skulle utgöra ett hot mot det fria ordet. Ingen hävdar att den inte ryms i en demokrati. Ingen varnar för att den förhärligar något konstruerat ”svenskt” som i själva verket aldrig funnits.

Å andra sidan, hör man från politiskt håll heller inga brandtal om att runstensvården bör rustas upp för att stärka den svenska bildningen, att den skulle vara central för att förmedla svenska värderingar eller att den är nödvändig för att stärka nationalkänslan eller hylla svensk kultur. Runstensvården gör helt enkelt inte så mycket väsen av sig, utan försynt och diskret pågår den där, i bakgrunden.

Diskussionen om statlig runstensvård är med andra ord motsatsen till den om en statlig kulturkanon, och det trots att frågorna uppvisar betydande strukturlikheter.

Diskussionen om statlig runstensvård är med andra ord motsatsen till den om en statlig kulturkanon, och det trots att frågorna uppvisar betydande strukturlikheter. En statlig kulturkanon kan den också ses som en sorts ”runstensvård” i bildlig mening, även om dess avtryck förvisso sällan ristas i sten. Och även en kulturkanon skulle mycket väl kunna sträva mot samma mål som runstensvården: bevara, undersöka och synliggöra.

I Tidöavtalet står att förslaget till kulturkanon inom skilda kulturformer skall tas fram av fristående expertkommittéer. Det är ingen garanti mot politisk klåfingrighet, och experter är ­förvisso inte heller värderingsfria, men på dem ställs i alla fall krav att kunna motivera sina val utifrån kriterier som litterär kvalitet och betydelse.

Runstensvården är ett exempel på hur staten, och därmed i förlängningen politiken, löpande blandar sig i kulturlivet, utan att det innebär – eller uppfattas som – ett hot mot demokrati eller yttrandefrihet. Exemplen är fler än som ryms här, men låt oss nämna några.

För det första är staten den svenska kulturens store mecenat. Och intressant nog är det när staten drar sig tillbaka från denna roll, det vill säga genom neddragningar i kulturanslagen håller sig undan från kulturen, som det ofta ses som ett hot mot demokratin. Och det trots att till och med statens egen granskning av sig själv visar att den kulturpolitiska styrningen kan vara av en sådan art att den inskränker den konstnärliga friheten (se Myndigheten för kulturanalys rapport ”Så fri är konsten”).

Vidare var det en statlig utredning som låg bakom det regeringsuppdrag som ledde till utgivningen av Nationalencyklopedin, en av kultur genomsyrad produkt. Dessutom kan vi nog räkna med att en stor del av den påtänkta kulturkanon redan satts på pränt där, mellan Nationalencyklopedins pärmar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och för drygt 20 år sedan gavs Bibeln ut i svensk nyöversättning – i form av en statlig offentlig utredning (SOU 1999:100). Här kan man verkligen tala om att ge ett skriftligt verk en synnerligen framskjuten kulturstatus, även om serien den ingick i inte var Statens Offentliga Kanon (SOK) utan den mer vedertagna Statens offentliga utredningar (SOU).

Just bibelöversättningar aktualiserar en intressant urvalsfråga. Var dras gränsen för det svenska i en svensk kanon? Gustav Vasas bibel är ett standardinslag i de litteraturhistoriska översiktsverken. Borde även Carl August Hagbergs översättningar av Shakespeare ingå i en svensk kanon? Eller Gunnel Vallquists hyllade översättning av de 3 000 sidorna i Marcel Prousts À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt)? Och omvänt: Hur skall man betrakta Linnés verk på latin? Svaren är inte givna, men belyser några av de svåra avvägningar som är förknippade med en kanon.

Ett återkommande argument mot en statlig kanon är att den inte får människor att läsa eller uppleva litteratur. Det säger sig självt. Lika litet som runstensvården på något enkelt sätt skapar känsloband till runstenar, lika litet skapar en kanon känslor för litterära verk. För att sådana band skall uppstå behöver man läsa, men då underlättar det trots allt om man känner till vad som finns att läsa. Som Harold Bloom konstaterar i Den västerländska kanon kan ett kvalificerat urval göra det enklare att veta var man skall börja.

Och slutligen: i en tid som verkar ha allt svårare att ta in att det sagts och gjorts något av bestående värde före dess egen existens, blir också frågan om bevarande och tradering till kommande generationer särskilt angelägen. På motsvarande sätt som svenska staten har ett särskilt ansvar för att hålla de svenska runstenarna fria från nedbrytande lavar, så har den ett särskilt ansvar för att se till att Bellman, Tegnér, Almqvist och Lagerlöf inte försvinner in i glömskan – också det som inte är ristat i sten kan vittra bort.