Denna uppfattning sprids idag inte bara av twittertroll och andra haverister, utan även av professorer och folk som borde veta bättre. För det är ett påstående som är obildat, ohistoriskt och metodologiskt ohållbart. Men det är inte detta som driver Karen Armstrong att ta itu med ämnet. För henne är frågan allt annat än rent akademisk, utan tvärtom politisk och existentiell. Om vi vill skapa en värld av fredlig samexistens krävs att vi förstår oss själva och varandra, något som myten om det religiösa våldet hindrar.

Armstrongs metod är väl bekant för den som har läst någon av hennes tidigare bästsäljare: hon berättar en historia. I detta fall börjar hon från början, i civilisationernas gryning, med den mytiske mesopotamiske kungen Gilgamesh. Därifrån vindlar berättelsen vidare via Indien, Kina, hebréerna, Jesus, det bysantinska riket, Muhammed, korstågen, tidigmoderna fälttåg, moderna storkrig och fundamentalism, tills den avslutas med en analys av samtida terrorism.

I denna stora berättelse är Armstrongs ambition att underminera övergripande och självsäkra generaliseringar genom att hela tiden visa på komplexa och partikulära omständigheter. Det är nödvändigt eftersom allt är sammanvävt i en förmodern kultur – det finns till exempel ingen ambition att skilja mellan religion och politik. Istället är allt i någon mening religiöst: jordbruk, familjeförhållanden, konst, fester, politik – och våld. Religionen ger dessa aktiviteter en mening, samtidigt som religionen själv härigenom alltid är invävd i sociologi, politik och ekonomi.

Religionen är därför inte oskyldig när krig bryter ut, eftersom den är en del av mixen. Men den kan inte heller isoleras som en ensam faktor bakom någon särskild aktivitet, vare sig det handlar om konst eller krig. Det gäller att vara uppmärksam på det varierande samspelet och noggrann med detaljerna, vilket Armstrong försöker vara. Problemet med generaliseringar av typen ”religion orsakar våld” är att de skymmer just dessa detaljer.

De metodiska problemen med att peka ut religion i allmänhet som orsak till våld är väl kända inom forskningen. Tydligast har de kanske demonstrerats av William T Cavanaugh i hans The Myth of Religious Violence, en bok som Armstrong också bygger på. ”Religion” är en alltför bred kategori för att på ett meningsfullt sätt kunna användas som analytisk kategori. Religion i allmänhet orsakar ingenting. Däremot finns specifika tillfällen då olika religioner har varit del av civilisationsbyggen, inspirerat konst eller varit en bidragande orsak till en konflikt.

Faktum är att ingen har lyckats formulera en tillfredsställande definition av begreppet religion. Det finns gudlösa former av buddhism och konfucianism – är det religion? Och varför skulle då inte liberalismens tro på ”marknadens osynliga hand” eller kommunismens dröm om ett framtida lyckorike räknas dit? Nej, det som mest av allt förenar en tibetansk buddhistmunk, en muslimsk sufier, en brasiliansk pingstvän och en svenskkyrklig präst är att de alla uppfattas som ”annorlunda” av en modern, sekulär västerlänning. ”Religiös” är helt enkelt det moderna västerlandets beteckning på ”den andre”. En studie av begreppets genealogi från 1700-talet, då religion får sin moderna betydelse, visar också att det är så det vuxit fram och använts.

Men om religion inte är våldets orsak, varifrån kommer det då? Armstrong visar hur djupt sammanvävt krig är med människan, både biologiskt och kulturellt. Våra hjärnor har utvecklats på ett sådant sätt att jakt, våld och dödande resulterar i rus och extas. Samtidigt som vi har en empatisk sida – som dock har utvecklats senare – så utlöser våld alltså reaktioner i de neurobiologiska belöningssystemen. Inte minst i sin avslutande analys av modern terrorism återkommer Armstrong till denna faktor.

Det organiserade våldet i form av krig hör enligt Armstrong samman med våra civilisationsbyggen. I alla kända jordbrukskulturer sker en stratifiering av samhället, där en härskande klass lägger beslag på allmogens produktionsöverskott. Relationen mellan härskare och undersåtar karaktäriserar Armstrong som ”strukturellt våld”. Men den härskande klassen upplevs ändå som nödvändig, eftersom den har till uppgift att skydda folket mot yttre fiender. För den förmoderna aristokratin var våldet ofta den enda verkligt ärorika sysselsättningen, vilket kom till uttryck i krig och plundringståg.

I dessa förmoderna kulturer var religionens roll ofta att legitimera eller förklara tillvarons ordningar: årstidernas växlingar, samhällets strukturer eller krigslyckans fluktuationer. Det händer att religionen bidrar till att öka våldsamheterna, men minst lika ofta till att den har en dämpande effekt. Armstrong ger flera exempel på hur en kulturs krigarethos, som är särskilt knutet till de härskande klasserna, kritiseras och till slut även undermineras av religioners altruistiska och universalistiska ideal. Den utvecklingen syns tydligt i såväl Indien som Kina. I hebréernas heliga skrifter, det som också kallas Gamla testamentet, finns en spänning mellan en realpolitisk acceptans av våld och mer pacifistiska och universalistiska ideal.

Övergången till en industriell modernitet i väst under 1800-talet omintetgjorde enligt Armstrong inte våldets centrala plats i kulturen. Här kom det strukturella våldet till uttryck i exploateringen av arbetarklassen, i värnplikten och de stående arméerna, samt givetvis i den brutala kolonialismen.

Armstrongs berättelse spänner vitt över tid och rum. Hon är författare mer än en forskare, och den som själv är forskare blir givetvis lite misstänksam mot någon som gör anspråk på att behärska så omfattande kunskapsfält. Problemet är att ingen enskild läsare kan kolla allt, utan enbart göra stickprov utifrån sin särskilda kompetens. Mitt generella intryck är att Armstrongs beskrivningar i allmänhet är rimliga, även om hon något förenklat – som den författare hon är – väljer en linje ur forskningen och driver den som en självklar sanning, snarare än att problematisera och ställa konkurrerande tolkningar mot varandra.

Hennes vilja att vara noggrann för att komma åt komplexiteten gör emellertid att hon ibland går bort sig i en del detaljer, ofta sådana som egentligen inte är nödvändiga för hennes berättelse. Det gäller, exempelvis, hennes påstående att Martin Luther ville skilja kyrkan från staten, vilket är felaktigt. Luther ville inte att kyrkan skulle ha politisk makt, men det är inte samma sak som att förorda en separation. Tvärtom gav han fursten – det vill säga staten – en stark ställning som kyrkans beskyddare. Beskrivningen av turerna kring de kristologiska debatterna i kyrkan på 300-talet är inte direkt felaktiga, men inte så precisa som de kunde ha varit – och skälet till att de får ett sådant stort utrymme i berättelsen är oklart.

Man måste dock imponeras av Armstrong förmåga att, så långt jag kunnat kontrollera saken, identifiera de ledande vetenskapliga arbetena inom så många olika fält. Men det är märkligt att hennes avslutande ”Acknowledgement” bara innehåller vänner och förlagsfolk, och inte experter som kunde ha läst ett kapitel var, vilket hade räddat henne från en del felaktigheter och också gett läsarna en större trygghet gällande framställningens tillförlitlighet.

Om Armstrongs ändå har en egen, övergripande tes när det gäller våldets ursprung och historia så kan den sammanfattas med: ”Det är staten, stupid.” Oavsett hur vi har organiserat oss sedan övergången från en jägar- och samlarkultur, så har våldet i en eller annan form varit centralt för våra statsbyggen. Nära statens hjärta ligger också religionen, som bidrar till att hålla samman folket och ge mening åt såväl enskilda handlingar som samhällets strukturer. Därför är det också naturligt att religionen på ett eller annat sätt dras in i våldet, men Armstrong visar att det är det strukturella, politiska våldet som spiller över på religionen snarare än tvärtom. Religionen är en del av mixen, men den sitter inte i förarsätet.

Faktum är att mycket få krig genom historien kan tillskrivas religionen. Det gäller även konflikter som kallats religionskrig, som de stora centraleuropeiska krigen på 1600-talets. Trettioåriga kriget har beskrivits som en kamp mellan protestanter och katoliker, men där allierade sig det lutherska Sverige med det katolska Frankrike – och mest av allt slogs mot vi mot våra lutherska grannar i Danmark. Konflikternas drivkrafter var snarare tyska furstars strävan efter självständighet från kyrka och kejsare, samt en del monarkers oro över kejsarens dominerande ställning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Denna tes håller även då Armstrong analyserar den moderna, statslösa terrorismen. Hon beskriver en rad jihadisters personliga biografier och studerar deras uttalanden, och kommer till slutsatsen att politiska motiv även här står i förgrunden. De muslimska ländernas inträde i moderniteten var hastigt och våldsamt. Först genom en västlig kolonialism, sedan via inhemska, sekulära diktatorers brutala styre – som ofta regerade med västerländskt stöd. Det är dessa orättvisor tillsammans med det man uppfattar som muslimers fortsatta förnedring och lidande som framför allt motiverar jihadisternas terror.

Denna växelverkan mellan våld och religion upphör inte med modernitet och sekularisering, påpekar Armstrong. Våldet fortsätter att ha en central plats även i de moderna staterna, men den ideologiska komponenten byts ut. Nationalismen ersätter religionen, med nationen som den övergripande, metafysiska idé som individen förväntas dö och döda för. Armstrong ser detta som våld av ett delvis nytt slag, då hon menar att nationalismen som ideologi saknar religionens förmåga att knyta samman människor över gränserna. I de flesta religioner finns tanken på att alla människor har ett gemensamt ursprung och därför hör samman. Armstrong menar att detta har fungerat som kritik mot våld mellan olika grupper. Nationalismen isolerar däremot folken från varandra på ett mer definitivt sätt. Det är också nu det totala kriget växer fram, med folkmordet som yttersta konsekvens.

Armstrong avslutar sin bok med att betona nödvändigheten av att vi idag, i en global och diversifierad värld, försöker göra det religionen har gjort när den har fungerat som bäst: skapa en känsla av gemenskap över alla gränser, och på så sätt fostra en global samhörighet präglad av solidaritet, ömsesidighet och ansvar för varandra.

Det går att invända mot detaljer i Armstrongs framställning, och man kan diskutera vissa nyanser av hennes tolkningar. Men bokens övergripande teser är svåra att invända mot, liksom dess grundläggande ärende.