För många fingrar i nattvardskalken

Annika Borg

Krönika 2020 5

I coronatider blir personlighetstyperna accentuerade. Själv anser jag mig tillhöra realisternas skara. Tidigt i februari upphörde jag därmed att gå till veckomässan. Förvisso finns alltid en kalk för intinktion – det betyder att kommunikanterna doppar oblaten i vinet istället för att dricka – men det blir sammantaget en hel del fingrar i den där nattvardsbägaren om man säger så. Inte ens för Guds eller min egen frälsnings skull tar jag sådana risker.

När påven Franciskus firade påsknattsmässan i en tom Peterskyrka i Rom var det en kraftfull signal och symbol om situationens allvar. Talespersoner sade att så fort coronaviruset blev en verklighet insåg påven att de troende inte längre kunde gå i kyrkan som tidigare. Påven valde då istället att komma hem till de troende genom digitala gudstjänster.

Även i Svenska kyrkan, som är en av världens största evangelisk-lutherska kyrkor, sker omfattande satsningar på digitala gudstjänster och i många stift firas inga gudstjänster alls med deltagare i kyrkorummet. Fast det är inte överallt ansvarstagandet har fått fäste. En som motsatt sig försiktighetsåtgärderna är ärkebiskop Antje Jackelén i Uppsala.

I Uppsala domkyrka har man kringgått rekommendationen om att inte fler än femtio personer ska samlas genom att periodvis, som under påskhelgen, öka antalet gudstjänster. Samma präster, vaktmästare och kyrkvärdar möter därför betydligt fler än femtio personer.

Den negligerade försiktigheten har väckt oro och frustration bland dem som tjänstgör. I mejl och brev har församlingsengagerade sedan i mars uttryckt sin växande ängslan för att domkyrkoförsamlingen inte gör allt för att värna de sköra och de äldre, visa kristen kärlek genom hänsyn och vädjat om omprövning av fattade beslut.

”Inte ens för Guds eller min egen frälsnings skull tar jag sådana risker.”

Genom långa, teologiskt snärjiga och påfallande byråkratiska svar har de oroligas önskan om att vidta största möjliga försiktighet avvisats. Gudstjänster med besökare pågår fortfarande och långt in på våren delades både bröd och vin ut, förvisso genom intinktion. Men det blir som sagt många fingrar i nattvardskalken. Efter ytterligare vädjan delas nu endast brödet ut, men det innebär i praktiken ändå att prästen och de som tar emot nattvarden får handkontakt. Och intinktion har inte heller helt upphört.

Runt om i världen har gudstjänster utgjort smittohärdar. Det borde stämma till eftertanke och handling. Men icke i det svenska ärkebiskopssätet. Står ärkebiskopen över liv och död, som en boende i domkyrkoförsamlingen retoriskt sporde under ett telefonsamtal vi hade precis när kastanjerna slagit ut. En Pastor Pastorum i Uppsala som inte tar människors sakliga invändningar och oro på allvar i rådande coronaläge har något Bergmanskt över sig. Att enligt försiktighetsprincipen undvika smittspridning i kyrkorna borde vara ett kristet imperativ, likaså att tillskriva människors rädsla vikt.

Men det som istället bekymrar vår ärkebiskop är grupper och personer som ofta synliggörs i det offentliga samtalet: ensamkommande från Afghanistan och asylsökande. Sveriges kristna råd, ett samarbetsråd för kyrkorna i Sverige där hon representerar Svenska kyrkan, fortsätter sina migrationspolitiska utspel även i coronatider. I en annan uppmaning nyligen krävde rådet ett skattefinansierat krispaket till kyrkorna, ja, ni läste rätt. Av alla brännande frågor i pandemins stund är det således migrationen och en önskan om tilldelning av skattemedel som är i fokus. Det är anmärkningsvärt. I en tid då äldre avhumaniseras i samhällsdebatten och ses som ett tärande kollektiv vi kan avvara, vore det istället en kyrklig kärnuppgift att stå upp för de mest osynliggjorda.

Jag undrar om Folkhälsomyndigheten vet att det firas och delas ut medelst handuträckning i rikskatedralen? Se det som ett tips, Anders Tegnell.